Valentin Haüy 
blindpedagogikens fader

Beatrice Christensen Sköld

Abstract
In this study the life and works of Valentin Haüy are described. Valentin Haüy 
(1745-1821), of many called the father of the education of the blind, founded a 
school for blind children of both sexes in Paris in 1785. In 1786 he published 
the first known book about education for the blind. His main idea was the 
necessity of educating the blind to an independent life. Thus the blind were 
trained for different professions such as printing, basket making, sewing etc. 
Another of Haüys ideas was that blind children should not be segregated but 
educated together with sighted children. His method of printing books with 
letters in relief and ink-print was a minor revolution that enabled the blind to 
read books.
In the study a hitherto unknown period in Haüys life is described. It  is the 
period 1807-1820, which he spent in S:t Petersburg then the capital of Russia. 
In the study there is also an analysis of Haüy’s influence on the education of 
the blind in other European countries.

Key words. Valentin Haüy, education of the blind, relief print, visual 
communication history 

Förord
Under mina nitton år på Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) har jag fått 
många frågor som rör blindskriftens historia. Det ledde till att jag började 
forska kring punktskriftens uppfinnare Louis Braille. Av det källmaterial jag då 
fick fram framgick klart att Louis Braille knappast hade fått någon 
skolundervisning om inte Valentin Haüy - blindpedagogikens fader - funnits.
När det gäller dessa två portalgestalter i de blindas historia, Valentin Haüy 
och Louis Braille, har det saknats verk på svenska. Jag beslutade därför att 
göra något åt saken. Jag gav mig först i kast med Louis Braille, uppfinnaren av 
punktskriften. Det var sedan lämpligt att efter att ha slutfört arbetet med 
Brailles biografi ta fatt i Haüys levnadsbeskrivning.  Samtidigt skulle jag 
skriva en uppsats i pedagogik, så varför inte slå två flugor i en smäll. Sagt 
och gjort!
Arbetet med uppsatsen har varit ganska mödosamt eftersom så litet av 
källmaterialet funnits i Sverige. Fjärrlånesystemet mellan bibliotek fungerar 
men det går ofta långsamt eftersom utländska bibliotek inte  alltid skickar 
böcker med flygpost. Min förnämsta källa har varit biblioteket på Dansk 
Blindemuseum, som ursprungligen var det gamla Konglige Blindinstituts bibliotek. 
Där finns även Haüys första pedagogiska bok.
Jag vill särskilt tacka Mogens Bang, föreståndare för Dansk Blindemuseum som 
gett mig möjlighet att ostörd sitta  i museet och excerpera ur den unika 
samlingen av äldre  blindpedagogisk litteratur. 
Jag vill också tacka Marie Strömbäck och Kerstin Wallin som varit mig 
behjälpliga när det gäller översättning från franska. Tills sist ett stort tack 
till Eric Engström min handledare på Pedagogiska institutionen som inspirerat 
och uppmuntrat mig i mitt arbete.

Föreliggande version av min uppsats har befriats från några av de inledande 
avsnitten i ursprungsversionen.

Beatrice Christensen Sköld

1.	Syfte, metod och källor
Mitt syfte med denna uppsats är  att söka kasta ljus över Valentin Haüys person 
och den roll han spelat i  pedagogikens historia. Jag söker också se om han 
influerat blindpedagogiken i andra länder, då särskilt Sverige. 
Ytterligare ett syfte är att skapa ett porträtt av  Valentin Haüy, alltså en 
biografi. Då det gäller att skriva en biografi bör man enligt Engström (1995) 
använda sådant material som direkt eller indirekt ger information om en eller 
flera personers levnadshistoria (helt eller delvis). Materialet kan vara både 
skriftligt och av annat slag. Material som skrivits av personen själv kallas, 
enligt Engström,” första-persons-dokument” medan material om vederbörande 
kallas ”tredje-persons-dokument”. 
Bristen på förstahandskällor gör naturligtvis att man kan diskutera detta 
arbetes validitet (Sjöstrand 1972). Å andra sidan  återger flera av de skrifter 
jag använt förstahandskällor och/eller ”första-persons-dokument”. Av 
litteraturen att döma är jag tämligen ensam om att ha använt Skrébitsky som 
källa. En förstahandskälla har jag haft: Uppgifterna om Haüys pedagogik har jag 
delvis tagit direkt ur hans eget arbete Essai sur l’Education des Aveugles.
Jag har sökt mina källor i museer och arkiv. Huvuddelen av det material jag 
funnit har varit i tryckt form. De få handskrifter som finns förvaras på 
Association Valentin Haüy i Paris.
De skrifter jag använt har jag i huvudsak funnit i Dansk Blindemuseums bibliotek. 
Där finns också det enda i Norden bevarade emplaret av Valentin Haüys egen 
skrift Essai de l’educations des jeunes aveugles. På Dansk Blindemuseum finns 
också årsberättelser från Institution des Jeunes Aveugles. En av dessa är värd 
extra uppmärksamhet eftersom den innehåller en  relativt tidig biografisk notis 
om Valentin Haüy skriven av institutets dåvarande rektor Dr P-A Dufau. Det rör 
sig om årsberättelsen för 1852, det år då institutet flyttades till rue des 
Invalides där det fortfarande ligger. Denna biografiska notis skrevs redan 1844 
och publicerades då separat. Dufaus främsta källa är ett brev som Valentin Haüy  
skrev till sin son. 
Paul Henri, under 1950-talet chef för Association Valentin Haüy, har i sin 
biografi över Louis Braille (The life and work of Louis Braille 1809-1852) ägnat 
stor uppmärksamhet åt Valentin Haüy och hans insats som pionjär på 
blindpedagogikens område. Boken gavs ut i Frankrike på punkskrift på 1950-talet 
men har senare, genom beslut av World Blind Union, översatts till engelska och 
givits ut av South African National  Council for the Blind, 1987. Henri har 
också enligt Didier-Weygand (2000) gett ut en separat biografi över Valentin 
Haüy ( Paris, 1984) Tyvärr kom denna skrift till min kännedom först när denna 
uppsats var i det närmaste färdig. 
I litteraturen ”halkar” man över Valentin Haüys vistelse i S:t Petersburg. Jag 
har därför kommit att ägna särskild uppmärksamhet åt just denna period i hans 
liv. En värdefull källa fann jag  i den ryske ögonläkaren Alexander Skrébitskys 
lilla skrift Valentin Haüy à St. Petersbourg från 1884. Skrébitsky kan sägas ha 
återupptäckt Haüy i Ryssland i samband med att han själv sökte förbättra de 
blindas villkor. Haüys institut i S:t Petersburg hade då varit nedlagt i många 
år och fallit i glömska. Skrébitsky fann material i ett arkiv, vilket utgör 
källorna för hans skrift. Han fann en hel kapsel med dokument från perioden 
1807-1809 men endast enstaka dokument för den återstående perioden av Haüys 
vistelse i Ryssland.. Kapseln lyckade Skrébitsky ta ut ur Ryssland och donera 
till Valentin Haüymuseet i Paris där den fortfarande förvaras (Skrébitsky 1884). 
Jag har endast kunnat kontrollera att så är fallet men inte själv haft möjlighet 
att använda dessa dokument för min forskningsuppgift. Jag litar på att 
Skrébitsky citerat dessa dokument på ett korrekt sätt.  
Den franska historikern Zina Weygand publicerade i samband med den andra 
blindhistoriska kongressen i Paris 1998 en liten skrift med titeln Le Temp des 
Fondateurs 1784-1844, som är intressant därför att hon haft tillgång till 
arkivalier både från det av Valentin Haüy grundade institutet Institution des 
Jeunes Aveugles (INJA), Bibliothèque national de France , Bibliothèque 
Association Valentin Haüy samt Archive du C.N.H.O des Quinze-Vingt. Den lilla 
skriften är bara en försmak av Weygands doktorsavhandling La Cécité et les 
Aveugles dans la société Française: Représentations et institution du moyen âge 
aux première années du XIX siècle som utkom  i mars 2000. Weygand gifte sig kort 
efter kongressen i Paris och använder numera dubbelnamnet Didier- Weygand.  
Hennes källmaterial består både av arkivalier, pressklipp och skrifter och brev 
av Haüy.  Hon är ensam om att som källa använda protokoll från  de olika 
revolutionskommittérna i Paris under 1790-talet. Däremot behandlar hon inte 
Haüys tid i Ryssland.
När det gäller att belysa Haüys påverkan på blindpedagogikens utveckling i andra 
länder har jag som källa valt D.G.Pritchards Education and the Handicapped 1760-
1960 (1963), som betraktas som ett standardverk. När det gäller pionjärtiden i 
Sverige är mina källor O.E. Borgs  Minnen från den svenska blindundervisningens 
70-års jubileum den 21 maj 1883,  Kjell-Åke Johanssons forskningsrapport Om 
blindundervisningen i Sverige från 1809 (1974) samt Staffan Förhammars 
doktorsavhandling Från tärande till närande (1991). 
Jag har också gått igenom artikelmaterial, särskilt värd att nämnas är Marlene 
Jantschs artikel om Maria Theresia von Paradis som ingår i  Wiener Medizinische 
Wochenschrift 47/1955. 
Källmaterialet är i huvudsak skrivet på franska språket. För att underlätta för 
den svenska läsaren har jag återgett de allra flesta citaten på svenska. 
2.  Valentin Haüy
2.1 Inledning
Specialpedagogiken för såväl döva, synskadade och utvecklingsstörda har sina 
rötter i upplysningstidens Frankrike. Intresset för att skapa en regelrätt 
undervisning för handikappade väcktes under denna tid. Abbé  l’Epée grundade år 
1760 den första skolan för döva. Hans pedagogik baserades på teckenspråket 
(Didier-Weygand 2000). Det dröjde en bit in på 1800-talet innan man började 
intressera sig för en pedagogik för utvecklingsstörda (Förhammar 1991).  
Debatten om handikappades värde och möjligheter att kunna inhämta kunskaper 
inleds med John Lockes (1632-1704) essä  ”The Molyneux Problem” som ingår i  An 
Essay Concerning Human Understanding (Lowe 1995). Locke fick ett brev från 
irländaren William Molyneux  daterat den 2 mars 1693, där denne ställde följande 
fråga:” Om en person som är född blind och har lärt sig att med hjälp av känseln 
skilja mellan en tärning och en kula, blir seende efter en operation, kommer han 
då att med blotta ögat kunna skilja en tärning från en kula? (Lowe 1995)” 
Locke hade ett starkt inflytande på de franska upplysningsfilosoferna. Debatten 
om  Molyneux-problemet föranledde den franske upplysningsfilosofen Denis Diderot 
(1713-1784) att ta kontakt med blinda människor. Sina erfarenheter redovisar han 
i skriften Lettre sur les aveugles pour ceux qui voient (Brev till blinda för 
dem som ser).  Brevet har flera syften dels avslöjar Diderot ett falsarium som 
skett i vetenskapsmannen R.A. Réaumurs1  salong, dels redovisar  han en rad 
iakttagelser som i brevet formar sig till radikal kritik av tidens 
konventionella föreställningar (Helldén 1994). Falsariet gick så till att en 
flicka som föregavs vara blind uppträdde i Réaumurs salong där hon spelade och 
sjöng samt svarade på ”frågesportsfrågor” som hur långa vissa floder var, namnet 
på  städer i Europa  etc. Diderot avslöjade denna humbug men påpekade också att 
man inte behövde några falska uppträdanden eftersom blinda verkligen är bildbara 
och tar som exempel den blinde engelske matematikern Nicholas Saunderssons liv. 
I andra hälften av brevet låter han Saunderson i en fingerad dialog  ge uttryck 
för sin egen ateistiska livsåskådning. Dessa åsikter fick Diderots sona genom 
ett kortare fängelsestraff (Helldén 1994 , Didier-Weygand 2000).
Samtidigt  väckte Diderots brev också  dåtidens borgerskap till medvetande om 
att även blinda människor är bildbara. Han grundade därför år 1780 ett 
filantropiskt sällskap - Société Philantropique (Helldén 1994). Sällskapet 
öppnade bl.a. hem för blinda där det förekom undervisning i hantverk. 
Dessa ”Maison les Enfans-Aveugles” tog emot unga blinda i åldrarna 20-25 år  
(Didier-Weygand).  Med hjälp av i Société Philantropique kunde Valentin Haüy år 
1784 grunda den första regelrätta specialskolan för blinda barn och ungdomar.
Diderot hade själv en blind elev,  Mèlanie de Salignac (1741-1763), systerdotter 
till hans väninnan Sophie Volland (Eriksson 1998, Helldén 1994). Diderot skrev 
om henne i Addition de lettre sur les aveugles. Salignac undervisades dock 
huvudsakligen av sin mor. Hon kunde både läsa och skriva, och vad som är 
särskilt intressant är att hon skrev reliefskrift, något som Haüy sedan 
experimenterade med i större skala. 

2.2  Några biografiska bakgrundsfakta
Valentin Haüy föddes den 13 november 1745 i  Saint-Just en Chaussée i Picardie, 
en liten by ca 35 km öster om Paris. Fadern var vävare. Hans äldre bror, abbén 
René Just Haüy (1743-1822)  uppfann kristallografin och spelade en viktigt roll 
då det gällde lanseringen av det metriska systemet ( Dufau 1852, Henri 1987, 
Sakula 1998,Weygand 1998). 
År 1751 bosatte sig  familjen i Paris och bröderna fick sin uppfostran i en 
skola som drevs av en katolsk orden. Senare studerade de bägge två vid Sorbonne. 
Valentin studerade  latin, grekiska och hebreiska och lär dessutom ha lärt sig 
ett tiotal levande språk. Han förtjänade sitt uppehälle genom att översätta både 
privata och officiella skrifter och kunde snart skryta med titeln kunglig tolk. 
Han tolkade också åt Paris stadsstyrelse och åt amiralitetet. Redan innan han 
blev utnämnd till kunglig tolk hade han blivit gymnasielektor. Han blev 
sedermera också medlem av Bureau Académique des Ecritures, som grundades av 
Ludvig XVI. Förmodligen kallades han till ledamot av denna akademi på grund av 
att han uppfunnit en metod att dechiffrera hemlig skrift och militära kodsystem 
(Henri 1987). 
Den franska polisen började 1771 intressera sig för tydning av chiffer. Under de 
följande tio åren arbetade Valentin Haüy för hemliga polisen, där hans uppgift 
var att undersöka all främmande korrespondens som befordrats av det franska 
postverket men han arbetade också med att tyda chiffermeddelanden. Han fortsatte 
med detta arbete också under de olika revolutionära regeringarna.
Haüy intresserade sig också för dövundervisningen. Han lär även ha arbetat 
praktiskt med att undervisa döva och lär tidvis ha arbetat för abbé l’Epée 
(Skrébitsky 1884; se vidare avsnitt 2.9). Förmodligen väcktes hans intresse för 
handikappade redan år 1771 då han besökte en av de offentliga förevisningarna 
under vilken abbén presenterade sina elever (Weygand 1998).

2.3. Marknaden i S:t Ovid
I ett brev till sin son berättade Haüy hur han  vid den årligt återkommande 
marknaden i St. Ovid2 , ett torg i Paris fick se blinda musiker från asylen 
Quinze-Vingt uppträda (Borg 1883, Dufau 1852, Didier-Weygand 2000). Han satt på 
ett kafé och fick då se några märkliga uppenbarelser utstyrda med stora glasögon 
av papp och toppformade hattar försedda med åsneöron. På de blindas notställ 
stod notbladen vända upp och ner och deras musicerande bestod av att banka, 
blåsa och gnissla fram oljud ur uttjänta instrument.
Haüy upprördes över att vanföra människors elände ytterligare skulle förstärkas 
genom löjlig utstyrsel. Haüy blev  också uppbragt över åskådarnas hjärtlöshet. 
De skrattade nämligen  hysteriskt åt den löjliga orkestern. Han ansåg inte att 
det fanns några skäl att skratta åt människor bara för att de hade ett lyte. Det 
var från och med  denna dag han beslöt han sig för att ägna sig åt att förbättra 
de blindas förhållanden 
I brevet ger han uttryck för följande reflexion:
”Vi frågade oss: känner inte den blinde igen föremålen med hjälp av deras olika 
former? Tar denne miste på värdet av ett mynt? Varför skulle denne inte kunna 
skilja mellan ett C och ett G eller mellan ett A och ett F, om dessa bokstäver 
gjorde mer påtagliga. Vi reflekterade ibland över nyttan med detta genomförande 
(…)
Vi fick snart se olika exempel som övertygade oss om hur värdefullt det skulle 
vara för de blinda att ha tillgång till metoder, som kunde utöka deras kunskaper 
utan att de blev tvungna att vänta eller ibland be om hjälp från de seende, även 
utan resultat” (Weygand, 1998, s. 8)
2.4  Maria Theresia von Paradis (1733-1808)
Maria Theresia von Paradis var en person som kom att betyda mycket för Haüy och 
hans pedagogik. De två träffades i Paris år 1785 i samband med att Paradis 
gjorde en musikalisk turné. Enligt Weygand (1998) gick det hela till så att 
läste Haüy en artikel i en av Paris dagstidningar att det blinda underbarnet 
Maria Theresa von Paradis besökte staden och  han  tog då  kontakt med henne. 
Maria Theresia von Paradis var född i Wien och blind sedan 3-4-årsåldern 
( Janisch 1955, Eriksson, 1998). Janisch menar att flickan var blind på grund av 
hysteria.  Fadern var en hög jurist. Flickan var mycket musikalisk och blev så 
småningom pianovirtuos. Hon hade en egen skola i Wien  där hon lärde ut både 
pianospel och sång. Åren 1784-1785 reste hon runt på turné och spelade för hoven 
i Paris, London, Bryssel, Hannover, Berlin och spelade dessutom i flera andra 
städer. Inför turnén komponerade Mozart en konsert för piano och orkester till 
henne. Paradis komponerade också själv. Hon använde ett system för noter som 
hade uppfunnits speciellt för henne. 
Innan  Paradis begav sig ut på den stora turnén lät hon göra kartor i relief 
över de olika länderna och städerna. På dessa kartor var gränser och floder 
broderade med  plattsöm medan städerna var markerade med knappar av olika stora 
storlekar. Stora knappar representerade huvudstäder medan mindre städer 
markerades med mindre knappar. Paradis läste texter tryckta i reliefskrift.  En 
särskild tryckpress hade tillverkats för henne av Wolfgang Ritter von Kempelen  
(Janisch 1955). 
Paradis korresponderade med en annan blind, Johan Ludwig Weissenburg, som också 
använde reliefkartor och reliefskrift. Av korrespondensen framgår att de bl.a. 
diskuterade hur man skulle tillverka reliefbilder och kartor. När det gällde 
räkning använde sig Paradis av en aritmetikskiva som tillverkats av engelsmannen 
Saunderson3 . 
Mötet med Maria Theresa von Paradis gav Haüy den inspiration och uppmuntran han 
just då så väl behövde för att kunna utarbeta en plan för undervisning av blinda 
barn (Eriksson 1998, Didier-Weygand 2000). Denna plan Plan l’education à l’usage 
des aveugles presenterade han för Filantropiska Sällskapet, som då också 
beskyddade tolv barn från fattiga familjer (Weygand 1998).
I sin bok  Essai sur l’Education des Enfans-Aveugles (jfr avsnitt 2.7), 
framhåller Haüy gång på gång att flera av de hjälpmedel han anbefaller vid 
undervisningen av blinda har använts av Maria Theresia von Paradis.
2.5  Mötet med Lesueur och grundandet av L’Institution des jeunes aveugles
Haüy var övertygad om att de blinda var värda ett bättre liv än att tigga och 
uppträda på marknadsplatser (Dufau 1844, Henri 1987). De borde ha rätt till 
utbildning och arbete. Först 13 år efter marknaden i St Ovid  fick han  chansen 
att visa att blinda också var bildbara.
Det var då han  fick möjlighet att undervisa Francois Lesueur eller Le Sueur som 
Didier-Weygand ibland skriver hans namn. 
Haüy har själv skildrat hur det gick till då han första gången mötte Lesueur.  
Han berättar att han en dag såg han en ung blind tiggare vid portgången till 
kyrkan Saint-German-de Près (Haüy 1894). Lesueur skulle enligt Haüy, ha varit en 
professionell tiggare som försörjde sig och sina föräldrar och fyra syskon med 
hjälp av allmosor. Sedan medeltiden tillät den katolska kyrkan blinda att tigga 
på kyrkans områden (Kretschmer 1937).
Det sägs att Haüy då han gav Lesueur en allmosa fick  kommentaren:” Ni trodde 
att ni gav mig en sliten sou men det var en écu ni gav mig” (Webster 1964). Han 
skulle då omedelbart ha dragit vissa slutsatser angående blindas fina 
känselförmåga. Om man jämför med Haüys egna ord i avsnitt 3.3 kan man gissa sig 
till hur historien uppstått.
Weygand menar emellertid att Lesueur var en av de blinda som beretts plats i ett 
av Filantropiska sällskapets Maison des Enfans-Aveugles och att sällskapet lät 
Haüy pröva sina pedagogiska idéer på honom (Didier-Weygand 2000).  Hon säger  
ingenting om Lesueurs historia före mötet med Haüy, annat än att han varit blind 
sedan 6 månaders ålder,  men nämner att  flertalet av sällskapets skyddslingar 
ursprungligen var tiggare.
Lesueur blev alltså Haüys första elev. Till att börja med fick han lära sig att 
uppföra sig fint, tala grammatikaliskt och att räkna. Men Haüys huvudintresse 
var att lära blinda läsa. Han lät framställa träbokstäver så att Lesueur kunde 
lära sig alfabetet och senare också att läsa. Detta skedde genom att bokstäverna 
grupperades till ord i en träram (se fig 1)4 . På ett liknande sätt lärde sig 
Lesueur de fyra räknesätten. Siffror av trä grupperades i olika fack i en ram.
Ett stort problem var dock att få fram böcker till Lesueur. Haüy förstod snart 
att hans elev kunde känna igen upphöjda bokstäver. Han började då på egen hand 
göra reliefbokstäver på vaxat papper.
Haüy hade börjat undervisa Lesueur på pingstafton den 31 maj 1784. Redan i 
september samma år kunde han tillkännage sina framgångar i en artikel i Journal 
de Paris (Weygand 1998, Henri 1987). Den 18 november framträdde lärare och elev 
för Academie l’Écriture. Vid denna tid var det vanligt att elever uppträdde för 
akademin och för hovet, det gällde alltså inte bara ”handikappade underbarn”. 
Akademin hade också ett slags inspekterande och auktoriserande uppgift (Didier-
Weygand).
Lesueur läste, kände igen länderna på en karta och figurer framställda i relief 
på kartong. Detta var genombrottet för Haüy. Akademin beslutade att rekommendera 
hans metod för att undervisa blinda (Weygand 1998). Även Franska 
vetenskapsakademin kom tack vare brodern Réné-Just att  intressera sig för Haüys 
undervisning. Fyra av akademins ledamöter undersökte Haüys metod och uttryckte 
sitt gillande. Deras rapport registrerades i akademins register den 16 februari 
1785 (Weygand 1998).
I januari 1785 utnämndes han till ledamot av Société Philantropique, som också 
anförtrodde honom undervisningen av tolv blinda skyddslingar. Dessa var alla 
vuxna i åldrarna 20-30 år (Didier-Weygand). Haüy kunde nu hyra ett hus vid rue 
Coquillère där han höll skola. Ett år senare, då antalet elever ökat ytterligare, 
flyttade han till det hus på rue Notre-Dame-des-Victoires, där Société 
Philantropique hade sin verkstad för blinda. L’Institution des Jeunes Aveugles - 
Institutet för blinda barn - hade fötts. De elever som nu kom till institutet 
var barn (Didier-Weygand).
Två gånger om året uppträdde de blinda eleverna för hovet. Ludvig XVI var 
institutets beskyddare och bidrog också  med ekonomiska bidrag till institutets 
drift. I en bilaga till Haüys egen pedagogiska skrift Essai sur l’éducation des 
aveugles, finns en förteckning över de första tolv eleverna som uppträdde vid 
hovet.
Vid institutet undervisades både flickor och pojkar. De blinda barnen kom ur 
fattiga förhållanden, och för dem var skolgången gratis. Men Haüy tog också emot 
seende barn ur välbärgade familjer som fick betala för sig. Haüys idé var att 
blinda och seende skulle umgås fritt (Weygand 1998). 
2.6 Valentin Haüys pedagogik
Valentin Haüy första och enda pedagogiska skrift utkom 1786 och har den långa 
titeln Essai sur l’éducation des aveugles ou Exposé de différens moyens, 
vérifier par l’expérience, pour les mettre en état de lire, à l’aide du tact, 
d’imprimer des livres dans lesquels ils puissent presendre des connaissance de 
langues, d’histoire, de Géographie, de Musique, &c., d’exécute différens travaux 
relatifs aux Métier, &c.,Dédie au Roi, par M. Haüy5 .
Boken var tryckt av Haüys blinda elever. Endast förordet sattes med vanliga 
typer medan brödtexten var satt med de av Haüy skapade typerna som skulle kunna 
användas såväl i svart- som relieftryck.
Boken är tillägnad kung Ludvig XVI. ”Au Roi” står det på ett av titelbladen, 
sedan följer ett kort förord också tillägnat kungen som lyder  enligt följande:
	
”Sire,
La protection dont VOTRE MAJESTÉ Honore les talens, lui assure un droit à leur 
hommage. Mais lorsque leurs production tendent au soulagement de l’humanité 
soussrante, elles ont un titre plus puissant encore, pour attirer les regards de 
LOUIS le BIENFAISANT. Est au milieu des sentimenns qu’inspire ce nom si doux, 
gravé dans tous le cours François, que j’ai conçu, le désir d’offrir à VOTRE 
MAJESTÉ, ce fruit de mes veilles; S’il a quelque prix, il en sera redevable au 
double avantage, & de paraître sous des auspice assi augustes, & de servir comme 
de canal aux bontés que de jeunes infortunés, privés du bienfait de la lumière, 
osent entendre de leurs Souverain.
Je suis, avec le plus profon respect
SIRE,
DE VOTRE MAJESTÉ
Le très-humble, très-obéissant, & très-fidèle
Sujet&Servituer
Haüy.”

I boken lägger Haüy fram sina pedagogiska idéer som på samma gång är en läroplan. 
Utgångspunkten är att de ”olyckliga Blinda” som hittills varit berövade 
möjligheterna till undervisning faktiskt är bildbara och därför bör kunna få 
chansen att gå i skola och  även utbilda sig till ett yrke för att sedan också 
kunna försörja sig själva.
Varje ämne ges ett kort kapitel. Haüy ger här ganska enkla praktiska råd om hur 
man skall undervisa och tillverka åskådningsmaterial och hjälpmedel. Huvudvikten 
läggs på hur man skall lära de blinda eleverna läsa och skriva  och hur man 
skall gå till väga för att trycka böcker i relief.  Ett helt kapitel ägnas åt 
att förklara hur blinda skall kunna utbildas till typografer. Han söker också 
påvisa att de blinda som fått lära sig något hantverk, t.ex. vid Quinze-Vingt 
har kunnat försörja sig. Därför rekommenderar Haüy att man i undervisningen tar 
upp ämnen som käpptillverkning, hårnätstillverkning, sömnad, bokbinderi m.m.  
Haüy påpekar också att det är viktigt att de blinda eleverna lär sig historia, 
geografi och musik. I kapitlet om geografiundervisning hänvisar han till Maria 
Theresa von Paradis och vikten av att man använder taktila kartor och jordglob 
för att åskådliggöra länder, sjöar, floder, berg etc. Han hänvisar då till 
Paradis och Weissenburgs metod att göra kartor (se avsnitt 2.4). När det gäller 
musik och möjligheterna att skaffa sig ett yrke som musiker hänvisar han till 
Paradis framgångar och hennes metod att framställa noter i relief (jfr avsnitt 
2.4). 
När det gäller matematikundervisning säger Haüy att han visserligen beundrar 
Saundersons och Weissenburgs ”aritmetiska tavlor” men att han håller strikt på 
att blinda och seende skall undervisas tillsammans och därför helst inte vill 
använda några specialhjälpmedel.  Haüy erkänner dock att blinda elever kan 
behöva någon typ av hjälpmedel när det t.ex. gäller att rita geometriska figurer 
och har för den skull gjort mallar i papper.
Haüys uppfinning, att göra reliefbokstäver på papper med hjälp av typer som han 
låtit gjuta, var något helt nytt (Weygand 1998). Han såg det nu som sin främsta 
uppgift att söka producera böcker i så många exemplar som möjligt. Hans strävan 
var att varje blind elev skulle få sitt eget bibliotek. Så småningom lät han 
konstruera en press lämpad för tryckning av reliefskrift, till denna fogade han 
en anordning som möjliggjorde att de uppstående skrivtecknen färgades svarta. De 
två första böckerna som Haüy lät trycka för sina elever gjordes på detta sätt 
(se figur 2). Det var  hans eget pedagogiska  verk Essai sur l’Education des 
Enfans-Aveugles (1786) och en historisk översikt av de fem första åren vid 
institutet som bar titeln Notice Historique l’Institution des Enfans Aveugles 
(1791). 
Haüy ansåg att blinda med denna metod skulle kunna trycka böcker, inte bara för 
eget bruk utan också till nytta för seende. En dröm han hade var att hans elever 
skulle kunna bli lärare till seende barn och att dessa skulle använda samma bok 
som sin lärare. Men det var fråga om en tryckmetod, och skrivandet blev på detta 
sätt ett verkligt typografiskt sättningsarbete. För att blinda också skulle 
kunna korrespondera med seende konstruerade Haüy ett ”skrivbord”, som fungerade 
i kombination med en stålpenna vars stift inte var kluvet. Han trodde att de 
blinda själva skulle kunna rita upp de handskrivna bokstäverna på framsidan och 
på så sätt  åstadkomma ett avtryck på baksidan som de själva kunde läsa. Tyvärr 
fungerade apparaten dåligt för den som aldrig sett  bokstäver (Didier-Weygand).
Vid rue Victoires var man inte bara inriktad på undervisning utan ägnade sig 
också åt yrkesutbildning, man trodde på arbetets positiva betydelse. Eleverna  
tvinnade tråd, spann, stickade, tillverkade remmar och knöt nät. De tryckte i 
relief men också i ”svart”. I slutet av essän om blindas undervisning (Haüy 
1786) finner man ett tiotal exempel på typografiska arbeten, t.ex. 
inbjudningskort, tillkännagivanden, fakturor, prospekt m.m. Trots att Haüy lät 
producera partitur i relief ansåg han till att börja med inte att musik var 
annat än ett tidsfördriv för de blinda.  Han kom dock att senare ändra 
uppfattning då han fann att blinda mycket väl kunde lära sig spela orgel och 
därmed fick möjlighet att arbeta som kyrkoorganister (Skrébitsky 1884).
Målet för Haüys pedagogik var att de blinda skulle kunna kommunicera obehindrat 
med seende (Haüy 1786). Därför förkastade han alla skriftsystem som inte hade 
likheter med det latinska alfabetet. Han skulle troligen aldrig ha godkänt 
Brailles punktskriftsalfabet.
Till att börja med undervisades flickor och pojkar tillsammans  men då Haüy 
efter några år fick kraftig kritik för samundervisningen infördes 
könssegregerade klasser (Didier-Weygand).
Haüys efterträdare Gullié kritiserades kraftigt för sina hårda 
bestraffningsmetoder (Weygand 1998). I anklagelserna mot honom jämför man Haüys  
milda metoder och hans omtanke om eleverna. Det framgår dock inte klart om man 
därmed menar att Haüy överhuvudtaget inte agade eleverna.  
2.7 Revolutionen
Kung Ludvig den XVI var Haüys beskyddare och institutets främste donator. Då 
kungen störtades år 1791 kom institutet för blind ungdom att hamna under den nya 
revolutionära regeringen. Undervisningen kunde dock fortgå i samma banor som 
under monarkin. De revolutionära regimerna ansåg också att all undervisning 
skulle vara fri och skötas av staten (Förhammar 1991, Weygand 1998). 
Genom ett dekret av den 28 september 1791 förstatligade nationalförsamlingen  
Institutet för de unga blinda. Av besparingsskäl slogs blindinstitutet ihop med 
l’Epées6  institut för döva och flyttade till ett kloster (Weygand 1998). 
Samboendet fungerade inte och nationalkonventet beslutade därför år 1794 att 
ånyo dela på de två skolorna. Haüy spelade härvid en inte oviktigt roll. Han 
angrep l’Epées efterträdare Sicard  efter att denne uttalat sig  negativt om 
Haüys pedagogiska metoder. Haüy var då aktiv inom en av de revolutionära 
kommittéerna i Paris och lyckades få Sicard arresterad (Didier Weygand).  Denne 
släpptes dock ganska snart. Två år senare – 1796 -  kvitterade Sicard genom att 
anklaga Haüy för att tillhöra ett förbjudet hemligt sällskap. Haüy arresterades 
och satt i fängelse under en kortare tid.
Blindinstitutet flyttade efter delningen  till ett f.d. nunnekloster vid 34 rue 
Denis. Det fick nu namnet Institut National des Aveugles Travailluers, som kan 
översättas till  ”Det Nationella institutet för Blinda Hantverkare” (Didier-
Weygand 2000). I samband med flyttningen ägde en omorganisation rum och 
inackorderingarna var nu tvungna att bidra till det nya Frankrikes försörjning 
(28 juli 1795). Elevernas första uppgift blev att tillverka 86 portmonnäer. Nu 
började också en debatt i de revolutionära kommittéerna om instituten för de 
handikappade skulle vara skolor eller anstalter (Weygand 1998). 
Haüy själv ställde sig från början  på revolutionens sida, alltså redan 1789. 
Som framgår av ovanstående var han till och med aktiv en av de  revolutionära 
kommittéerna (Weygand 1998). Haüy tvekade inte att den 8 juni 1794, det Högsta 
Förnuftets dag, låta sina blinda musiker uppträda på en rörlig plattform där han 
under slagord uppmanade dem att följa Robespierre som uppträdde utklädd till Det 
Högsta Förnuftets överstepräst (Henri 1987, Didier-Weygand 2000).
Redan under monarkin hade de blinda eleverna regelbundet uppträtt för ett 
auditorium för att visa sina framsteg. Dessa föreställningar fortsatte under 
revolutionen. 
Haüys anpasslighet till olika regimer skulle senare ligga honom i fatet. Under 
Direktoriet grundade Haüy tillsammans med revolutionärerna la Revellière-Lepeaux 
och Chemin-Dupontè  vad de kallade en teofilantropisk kult (Henri 1987, Weygand 
1998, Didier-Weygand 2000). Den kan sägas vara en efterföljare till kulten om 
det högsta förnuftet där magistraten övertog prästerskapets roll. Hos 
teofilantroperna var det familjefadern som ersatte prästen och deras filosofi 
byggde på en téodoci  i förening med tron på den goda människan (Didier-Weygand).  
Haüys efterträdare  som rektor för institutet, Guillé, var troende katolik, och 
såg med fasa på dennes  livsåskådning och anförde senare kätteri som ett av 
skälen till att hindra Haüy från att besöka institutet. 
Vid slutet av det revolutionära decenniet7  var institutet bankrutt. Statskassan 
var skyldig inrättningen 30 000 franc och därutöver nio månaders lön till lärare 
och anställda. Både lärare och elever svalt och frös. Haüy klagade hos den 
konsulära regeringen men fick ett absolut nej; inga utbetalningar gjordes. Hans 
förehavanden under Skräckväldet och Direktoriet låg honom i fatet (Weygand 1998). 
Napoleon, nu förste konsul, beslutade den 14 mars 1801 att institutet för de 
blinda hantverkarna skulle slås ihop Hospital Quinze-Vingt, asylen för äldre 
blinda som existerat sedan slutet av 1200-talet  ( Kretschmer 1937, Weygand 
1998). Napoleon förbjöd dessutom teofilantropisterna att utöva sin kult. 
Undervisningen vid institutet reducerades nu till två timmar om dagen, övrig tid 
skulle de blinda barnen tillsammans med seende arbeta i Quinze-Vingt verkstäder. 
Haüy blev mycket uppbragt och protesterade i tre skrivelser till 
inrikesministern Lucien Bonaparte (Napoleons bror och andre konsul under 2:a 
konsulatet).  Ministern svarade att det vara statens sak att se till att de 
blinda fick undervisning, Haüys roll var bara att utföra det som staten ålagt 
honom (Didier-Weygand). Svaret på den allra sista skrivelsen (12 februari 1802) 
innebar att Haüy blev avskedad men tillerkändes en pension på 2000 livres per år.

2.8  Musée des Aveugles 
Haüy gav inte upp. Han hade nu en säker inkomst på 2000 livres om året.  Han 
grundade snart ett privatinstitut för blinda (Kretschmer 1937, Weygand 1998, 
Didier-Weygand 2000) som han kallade Musée des Aveugles. Hans idé var att det 
nya institutet skulle utgöra ett komplement till Nationalinstitutet. Det bestod 
av två avdelningar. Den första var en förskola för blinda barn från 4 till 7 år 
medan den andra avdelningen var en fortsättningskola för elever över 16 år där 
dessa fick yrkesutbildning.  Han är alltså en föregångare till Fröbel när det 
gäller förberedande undervisning. I det nya institutet förverkligade Haüy också 
en annan av sina idéer. De blinda ungdomarna fick undervisa seende barn som 
bodde i en pension ansluten till Musée des aveugles. Men i längden klarade Haüy 
inte ekonomin utan fick år 1806 lägga ner sin skola. Enligt Weygand (1998) fick 
han helt enkelt inte tillräckligt med elever.
Skrébitsky anger att Haüy hade skulder upp över öronen när han så småningom kom 
till S:t Petersburg, bl.a. krävdes han på pengar av en maltesisk bankir 
(Skrébitsky 1884). Skulden drogs av från hans lön i Ryssland.

2.9 Valentin Haüy i Ryssland
2.9.1 Inbjudan från Alexander I
Ryktet om Valentin Haüys bedrifter spred sig snart över hela Europa. Flera av 
dåtidens upplysta furstar var intresserade av hans tjänster (Skrébitsky 1884). 
Blindundervisning hade startat både i Wien och Berlin. Haüy exporterade sin 
typografiska kaster och åskådningsmaterial till bl.a. dessa institutioner. När 
hans ekonomi blev så dålig att han tvingades lägga ner Musée des Aveugles kom en 
rad lägliga inbjudningar, bl.a. en från tsar Alexander I i Ryssland. Tsaren, 
själv uppfostrad i upplysningens anda inbjöd Haüy komma till Ryssland och där 
grunda ett blindinstitut (Troyat 1977 s. 324 f;  Skrébitsky 1884).
Enligt Skrébitsky (1884) gick det till så att Alexander I höll sig med agenter 
som skaffade fram upplysningar om allt som kunde finna en framgångsrik 
tillämpning i Ryssland. Förhandlingarna med Haüy sköttes av general Hitrowo 
(uttalas Khitrowo). En plan utarbetades för grundandet av ett institut i S:t 
Petersburg .
Av denna plan framgår att Haüy ingalunda hade tänkt sig att stanna någon längre 
tid i S:t Petersburg.  Grundprinciperna för projektet skulle vara:
1. Att i Paris leda tillverkningen av allt arbetsmaterial som är avsett att  
användas vid undervisning och sysselsättning av de blinda ryssarna. 
Arbetsmaterial som bokstäver för läsning, räkning, tryckning, geografiska kartor, 
skrivbord och annat som Haüy åtagit att transportera till Ryssland.
2. Att Haüy skulle resa till Ryssland under nästkommande vår (1804) och  vistas 
där i ungefär ett år tillsammans med en av sina blinda elever, vilken 
undervisats enligt  Haüys metod. Haüy trodde att denna resa skulle leda till 
framgång för den planerade inrättningen, såväl idémässigt som när det gällde att 
stimulera till tävlan bland de unga ryssarna.
3. Upphovsmannen till projektet (Haüy) förband sig att till punkt och pricka 
lära ut sin metod till den lärare som skulle utses av hans kejserliga Majestät 
för att leda inrättningen i S:t Petersburg (Skrébitsky 1884, s.11). 
Enligt Skrébitsky frågade den ryska regeringen Haüy till råds när det gällde 
vilka nödvändiga personliga kvaliteter och kvalifikationer den kommande 
direktören för inrättningen i S:t Petersburg måste ha samt om den ekonomiska 
ersättning Haüy önskade för att ta på sig ansvaret med att medverka till 
skapande av inrättningen. Vidare ville man veta hur mycket hela projektet skulle 
kosta. Man ville också veta vilka personliga egenskaper direktören för det nya 
institutet  skulle ha. 
Enligt Skrébitsky skall Haüy ha svarat att direktören för inrättningen i S:t 
Petersburg måste väljas från den kategori lärare som hade goda kunskaper i de 
ryska och franska språken och, om möjligt, också i tyska språket. Direktören 
måste också inhämta elementära kunskaper när det gällde praktiskt arbete som 
spinning, stickning, knytning av hårnät, vävning av olika slag, etc. Haüy 
påpekade vidare att direktören måste ha grundläggande kunskaper i 
tryckerikonsten om han skulle klara sitt arbete. Däremot räckte det med att han 
hade amatörmässiga kunskaper i musik. Men, tillade Haüy, utöver dessa elementära 
kunskaper måste denne man ha huvudet på skaft, ha tålamod, vara vänlig och ha 
stor kärlek till människosläktet.
Haüy bad att Hans Kejserliga Majestät skulle bevilja honom en årslön på minst 
40.0000 rubel (varav hälften i förskott),  som skulle utbetalas i samband med 
att han började utöva sitt ämbete. Vidare önskade han att kronan gratis 
tillhandahöll en möblerad bostad, ljus och bränsle . Slutligen önskade han 2000 
rubel i reseförskott för sig och sin blinda elev. Däremot begärde han inget 
resebidrag för sin fru och son.  Han beräknade  att kostnaderna för 
inventarierna inklusive åskådningsmaterial som kartor och jordglob skulle uppgå 
till ca 4 500 franc och att den årliga driftskostnaden inklusive lönekostnaderna 
skulle uppgå till 54.700 franc. Den personal som krävdes för att driva 
institutet var två lärare och en musiklärare samt en chef för tryckeriet.
Haüy trodde att kostnaderna skulle minska med tiden allt eftersom eleverna 
gjorde framsteg. Han grundade sitt antagande på erfarenheterna från 
Parisinstitutet där eleverna när de uppnått en viss skicklighet i hantverk eller 
tryckerikonst kunde förtjäna pengar som tillföll institutet. Haüy trodde alltså 
att han kunde överföra sina erfarenheter från Frankrike till en verksamhet i 
Ryssland. 
2.9.2 Berlin
På vägen till Ryssland (1806) gjorde Haüy ett uppehåll i Berlin. Han hade redan 
tidigare blivit tillfrågad av den preussiska kungen om han var intresserad av 
att grunda en blindskola i Berlin. I Preussen hade man redan på 1780-talet 
börjat ställa all undervisningsverksamhet under statlig ledning (Sjöstrand 2, 
1968) Kung Fredrik Wilhelm sammanförde honom med professor Johan August Zeune 
(1778-1853) som redan börjat undervisa blinda barn. Tillsammans utarbetade nu 
Haüy och Zeune läroplanen för ett blindinstitut i Berlin (Skrébitsky 1884, Rath 
1991). Professor Zeune blev institutets rektor. I likhet med vad som vad fallet 
i Paris försökte man vid institutet förena två pedagogiska budskap: teoretisk- 
humanistiskt utbildning i kombination med praktiska ämnen (Rath 1991).
Slagen vid Jena och Auerstedt kom att försena Haüys avfärd till S:t Petersburg. 
Men trots detta tog han sig tid  att under resan från Berlin till S:t Petersburg 
göra en avstickare till Mitau i Kurland8  där den bourbonska tronpretendenten 
Louis XVIII befann sig i exil (Skrébitsky 1884). Haüy uppvaktade Ludvig XVIII 
som försäkrade honom sitt stöd den dag  han återkom till Frankrike.

2.9.3  I S:t Petersburg
Haüy anlände till S:t Petersburg den 9 september 1806 och fem dagar senare 
skickade han ett brev till kejsaren där han bad att kejsaren skulle ta emot 
honom och hans 17:åriga blinda elev. Han sade sig tro att det skulle vara av 
intresse för majestätet att få se en blind person som inte bara kunde ett 
hantverk utan också kunde läsa, skriva och behärskade ämnen som historia och 
geografi. Haüy ville också demonstrera en uppfinning han gjort, en  ”avancerad  
telegraf” (se vidare avsnitt 2.11). Skrébitsky anger att han inte funnit några 
källor som visar att Haüy verkligen skulle ha fått audiens hos kejsaren.
Bekymren tornade upp sig för Haüy då inga av de löften han fått om ekonomisk 
ersättning, bostad m.m. infriades. Den 11 oktober 1806 skrev han en petition 
till Kejsaren där han redogjorde för sina bekymmer. Skrébitsky anger att han 
funnit detta dokumentet och att det bar en apostill (med namnteckning, som torde 
ha tillhört ministern för den allmänna undervisningen, Greve Zawadowsky) med 
lydelsen: ”Kejsaren beordrade att denna räkning skulle betalas, att en lokal 
skulle utses för institutet och att en direktör, som kunde tillägna sig 
undervisningsmetoden, skulle väljas” (Skrébitsky 1884, s. 21). Åtta dagar efter 
det petitionen inlämnats betalades pengarna ut till Haüy.  
Till föreståndare för det nya institutet utsågs en viss Bouchoueff, lärare vid 
en skola i S:t Petersburg, som bedyrade att han behärskade franska tillräckligt 
för att kunna samtala med Haüy och tillägna sig hans pedagogiska idéer. 
Bouchoueff skulle bo hemma hos Haüy. 
Av en rapport till ministeriet daterad den 10 mars 1807 framgår att Haüy 
anställde två assistenter som skulle biträda honom och Bouchoueff. Fournier, 
Haüys blinde elev, hjälpte till med att instruera assistenterna. Haüy inbjöd 
ämbetsmän och ledamöter av den ryska vetenskapsakademien att bevista Fourniers 
lektioner i hopp om att få hjälp.  Men fortfarande fattades de blinda eleverna. 
Man förklarade nu för Haüy att bristen på elever måste bero på att det inte 
fanns några blinda i Ryssland. På detta påstående svarade Haüy och hänvisade 
till sina egna erfarenheter:
”Om man inte ser några blinda på gatorna beror det på att familjefäderna och de 
blindas ägare håller dem hemma och på att föräldralösa och barn till kronans 
livegna sätts i asyler. Det dröjde inte länge förrän händelserna visade att mina 
antaganden var riktiga, för att inte nämna de blinda tiggare, vilka undkommit 
polisens övervakning, och som jag skyndade mig att ge en allmosa. Jag hade mer 
än gärna fyrdubblat den om de hade velat gå med på att beloppet skulle utgöra 
dagslön i utbyte för deras arbete.” (Skrébitsky 1884, s. 23)
S:t Petersburg var vid denna tid en stad med en multikulturell befolkning. Där 
fanns bl.a. många familjer av franskt ursprung. Franska var också 
umgängesspråket bland de bildade klasserna. Det gavs ut både tidskrifter och 
dagstidningar på franska. För att få elever satte Haüy nu in  annonser i den 
franskspråkiga tidskriften Le Lycé och i dagstidningen Gazette de Petersbourg. 
Annonserna ledde till att Haüy fick två elever, bägge av utländsk härkomst. 
Efter en tid kom också en  rysk kvinna till Haüy och bad om hjälp för sin blinde 
son som vistades på asylen i Smolny9 .  Han begav sig nu till Smolny och fann  
där flera blinda barn som bodde tillsammans med gamla och invalidiserade 
personer. Han tog med sig sonen till kvinnan som bett om hans hjälp. Haüy bad 
också om tillstånd att få undervisa de andra blinda barnen i Smolny. De skulle 
hämtas i vagn, två och två, och efter undervisningen köras tillbaka till asylen. 
Haüy skulle själv ansvara för pojkarnas undervisning medan hans hustru skulle 
undervisa de små flickorna. Men direktören för inrättningen vägrade ge sitt 
tillstånd. Då gjorde Haüy en skriftlig begäran som sändes till ”Kommittén för 
den allmänna välviljan” och därefter till ”civilguvernören”, som lovade att så 
snart han fick en ledig stund uppfylla Haüys begäran. Denna lediga stund infann 
sig dock inte. I samma  skrivelse (10 mars 1807) beklagade sig Haüy också över 
sin trånga bostad som  gjorde det omöjligt för honom att hysa mer än en blind 
elev. Hans andra elev, som var från Moskva,  måste bo på annat håll i staden. 
Haüy bad således att ansvariga skulle ge honom det tidigare utlovade  huset så 
att han skulle kunna installera sin skola under mer bekväma förhållanden. I 
skrivelsen berättade Haüy dessutom om sina assistenter samt lovordade Bouchoueff 
men beklagade att ”dennes svaga hälsa endast tillåter honom att ägna några halva 
dagar åt de studier som egentligen kräver minst ett års fortlöpande arbete” 
(Skrébitsky 1884, s.24 ). 
Var det måntro av taktiska skäl som Haüy lovordade Bouchoueff, som tydligen inte 
stod för någon större arbetsinsats på institutet? Haüy hade heller ingen hjälp 
av assistenterna, då dessa söp och var allmänt odugliga (Skrébitsky 1884). Men 
två personer anmälde nu sitt intresse för att undervisa vid Haüys skola. Det var 
Galitch, en student från Pedagogiska Institutet i S:t Petersburg och en fransk 
emigrant, Louet (naturaliserad rysk medborgare) som erbjöd sig att ge lektioner 
i musik. Galitch undervisade en elev, som kom från fästningen Kronstadt i Finska 
viken, och endast behärskade ryska. Bouchoueff hade, enligt Skrébitsky, redan 
låtit sig avskräckas från sitt ämbete.
Haüy hade också tänkt kopiera sitt tryckeri vid Institution des Jeunes Aveugles. 
En tryckpress var en stor investering men hade i Paris betalat sig väl. Man hade 
härigenom fått regelbundna inkomster till elever och skola. Haüy satte också 
yrken inom tryckerinäringen högt. I skrivelsen den 10 mars 1807 bad han också om 
tillstånd att få inrätta ett tryckeri vid institutet där man kunde trycka inte 
bara böcker och böcker i relief för de blinda eleverna  utan också visitkort och 
andra trycksaker som inte behövde underställas censuren. Avslutningsvis bad han 
att få använda någon av de tomma byggnader som tillhörde kronan för sitt 
institut samt att vid asylerna, särskilt den i Smolny, få välja ut unga blinda 
som skulle kunna tillgodogöra sig undervisning. Vidare önskade han utse 
kandidater som skulle kunna sköta institutets administration.
I skrivelsen påpekade Haüy också att han  endast förbundit sig att undervisa i 
enlighet med sin metod under ett års tid,  men att han hitintills bara fått 
utbilda en enda elev. 
I maj 1807 hade Haüy fortfarande inte fått någon lokal och var åter tvungen att 
sända en petition till ministern för den allmänna utbildningen i vilken han 
hänvisade till tidigare löften Han hade visserligen fått en lokal sig anvisad 
men den var inte lämplig som skola. Han skrev vidare att man fortfarande sökte 
övertyga honom om att det inte fanns några blinda i Ryssland men att han med 
egna ögon sett många blinda tiggare och att det också fanns blinda barn i Smolny, 
som han gärna skulle undervisa.
Som redan nämnts hade Haüy några få elever, av vilka en var inackorderad i hans 
hem. Då det  inte kom någon reaktion från ministern beslöt Haüy, som nu endast 
hade fyra månader kvar av sitt kontrakt, att ta den erbjudna lokalen i 
besittning, även om den var olämplig som skola. Bouchoueff var fortfarande sjuk, 
och till föga hjälp. Däremot fungerade de båda assistenterna Galitch och Louet 
utmärkt. 
Än en gång vädjade Haüy om att få välja ut några blinda barn i Smolny för att ge 
dem undervisning. Skrébitsky  säger sig inte ha funnit något svar på detta brev 
men däremot ett kejserligt beslut av den 10 augusti 1807 som gav Haüy tillåtelse 
att undervisa 15 elever till en årlig kostnad av 14.150 rubel samt ett  extra 
tillägg på 5.185 rubel. Men trots det kejserliga beslutet var Haüys problem inte 
lösta. Nu började de berörda myndigheterna trakassera honom och krävde att han 
skulle dra av den nyligen beviljade summa från de belopp han tidigare erhållit. 
Därutöver börjar en häftig diskussion om en vagn som Haüy krävde för att kunna 
köra sina inköp till institutet. Diskussionen avslutades med att kejsaren 
uppdrog åt general Hitrowo att tillråda Haüy att bete sig på ett anständigt sätt. 
Innan detta krassa, kortfattade beslut hade fattats hade baron Dolst, som var 
gymnasiedirektör, fått i uppdrag att inspektera  Haüys skola. Inspektionen 
förgicks av ett brev från Haüy till undervisningsministern, i vilket Haüy skrev:
”På de invändningar som man har beträffande det faktum att jag förbundit mig att 
på sex månader eller ett år göra det möjligt för min efterträdare att ersätta 
mig, svarar jag att detta är helt korrekt men att det av den anteckning, som man 
hänvisar till i detta avseende, även klart framgår att det finns två villkor 
härför:
1. att man skulle ge mig ett tillräckligt antal blinda elever;
2. att min kollega skulle väljas i konkurrens bland dem som, vid ett särskilt 
examinationstillfälle, skulle prövas för att utröna huruvida de hade anlag för 
denna slags undervisning, för vilken fordras kunskaper utöver dem som man nöjer 
sig med på vanliga läroanstalter. 
Jag stannar endast kvar i tjänsten som tillfällig chef för institutet därför att 
min kollega, vilken i ett olämpligt ögonblick försäkrat ministeriet om att han 
nu ensam kunde sköta institutet, alls ännu inte är i stånd att göra det. Jag har, 
av flera skäl, tjugo gånger vänt mig till M. De Novossilzeff på kansliet, 
eftersom min kollega inte lagt ner tillräckligt med tid på sin undervisning.  
Det vore bra om han visade sin begåvning idag,  och inte uppsköt det till i 
morgon! Jag skyndar mig att lämna en svårt yrke, vilket jag utövat i 37 år och 
då mina önskningar nu är uppfyllda skall jag, då jag inte längre kan vara till 
någon nytta, inte ens för Ryssland, avnjuta den vila jag så väl behöver.
När jag slutligen åberopar rättvisan i mina yrkanden är det inte fråga om någon 
kritik vare sig gentemot Kejsaren, gentemot ministeriet eller gentemot dess 
respektabla tjänstemän. M. Bouchoueff är ensam anledning till att Regeringen, 
utan att förstå detta, försummat sina förpliktelser gentemot mig.” (Skrébitsky 
1884, s. 28)
Brevet visar klart att det nu rådde stora motsättningar mellan Haüy och 
Bouchoueff.
Baron Dolst medgav i sin rapport från inspektionen (13 augusti 1808) att den 
lokal som institutet flyttat in i inte var ändamålsenlig. Den låg på fjärde 
våningen och sovsalarna gränsade till torrklosetterna. När det gäller 
undervisningen uppgav Dolst att han inte kunde se att det var någon skillnad på 
de elevers kunskap som undervisats av Haüy och dem som undervisats av Bouchoueff. 
Han konstaterade att flera elever hade gjort väsentliga framsteg i läsning efter 
att ha följt Haüys metod men att man blivit tvungna att överge tryckerikonsten 
på grund av brist på typer. Vid institutet undervisades i korgmakeri och 
flätning av halm att användas för stolar. Flickorna lärde sig knyta hårnät och 
att sticka. Dolst menade att även undervisningen i hantverk givit goda resultat. 
Däremot var Dolst inte nöjd med framstegen i musik. Barnen hade bara lärt sig 
tre franska  och två italienska sånger. Baronen tyckte inte det var så 
märkvärdigt att framstegen var långsamma eftersom det rörde sig om texter på 
främmande språk. Han föreslog därför att emigranten Louet skulle ersättas med en 
rysk musiklärare, som skulle biträdas av en blind person vid namn Shiline. 
Haüy frågade i samband med inspektionen Dolst om han skulle kunna få lämna in 
sin avskedsansökan och dra sig tillbaka tillsammans med Fournier och Louet. 
Dolst vidarebefordrade en avskedsansökan från Haüy till utbildningsministern 
eftersom det rådde stora motsättningar mellan Haüy och Bouchoueff.
Dolst rapport och Haüys avskedsansökan kan enligt Skrébitsky inte ha lett till 
några beslut eftersom Haüy kvarstod som chef för institutet till 1817. Även 
Bouchoueff behöll sin befattning. Denne lät snart upplösa den kvinnliga 
avdelningen (man hade tre elever)
Skrébitsky anger att han i ett arkiv funnit anteckningar av en okänd hand som 
visar att man ursprungligen hade för avsikt att till institutet anta två 
kategorier elever: de fattiga som skulle lära sig läsning, skrivning, 
typografisk sättning, musik, hantverk samt de rika som skulle lära sig skriva, 
geografi, poesi etc. Undervisningen i religion skulle vara obligatorisk för båda 
kategorierna.
Författaren till anteckningen ansåg att Rosminazoffska huset, i vilket man 
inrymt institutet, var mycket passande trots att både baron Dolst och Haüy var 
av motsatt uppfattning. Författaren var också kritisk mot Haüy som han ansåg 
hade missbrukat sin ställning genom att lägga beslag på de bästa rummen för  
personligt bruk. Barnens sovsal var kall på vintern och brännande het på 
sommaren, dessutom måste man passera genom sovsalen när man skulle tömma 
nattkärlen. Det rum som var avsett för allmänna lektionstillfällen användes 
samtidigt som musiksal, studierum och arbetsrum. Vid ett bord undervisade man i 
läsning eller grammatik, vid ett annat i räkning. I ett hörn hade man sätteri, 
och i ett annat hörn sköttes tryckningen medan man i rummets mitt spelade piano 
eller fiol. Den anonyma författaren tillade att ibland roade sig Haüys son eller 
eleven Fournier med att spä på oväsendet och att på skämt använda svarvsstolen, 
i avsikt att störa de ryska lärarnas i deras undervisning för att sedan kunna 
kritisera lärarnas metod.
Den okände kritikern gick också hårt åt hantverksundervisningen, t.ex. hade det 
tagit ett helt år  att lära en elev att fläta,  och resultatet blev bara en halv 
archine10   som endast kunde inbringa 10 kopek. Han menade också att tryckeriet 
endast användes för att trycka broschyrer över Haüy telegraf. Det innebar att 
typerna blev utslitna och sedan inte kunde användas till det de var avsedda för. 
Författaren anklagade Fournier, som lett arbetet, för att med avsikt ha förstört 
typerna. Svarvstolen var också i dåligt skick, musikundervisningen undermålig 
etc. Författaren avslutade sin skrivelse med att be om att fransmännen skulle 
utestängas och ersättas med ryssar. 
Haüy blev mycket illa berörd av vad han ansåg vara trakasserier och som 
Skrébitsky menar emanerade från Bouchoueff. I ett brev daterat den 19 augusti 
1808 bad han greve Zawadowsky (undervisningsministern) ålägga baron Dolst att 
fortsätta sitt inspektionsarbete och begärde samtidigt att förhören skulle ske 
på franska i vittnens närvaro. Han ville kunna bemöta den kritik man kunde komma 
att utsätta honom för och ville inte bli utlämnad åt en enda domares godtycke. 
Detta brev följdes av ytterligare ett brev riktat till baron Dolst där han bad 
om att i samråd få bestämma institutets slutgiltiga organisation. Han begärde 
ännu en gång om att få flytta till mera ändamålsenliga lokaler. Han bad också om 
en lista över fattiga blinda barn som skulle kunna få undervisning på institutet 
samt om en annan med en förteckning över rika barn som skulle kunna komma ifråga.
Bouchoueff dog innan Haüy lämnade Ryssland. Källor saknas, enligt Skrébitsky, 
som skulle kunna förklara hur det kom sig att Haüy stannade så länge som elva år 
i Ryssland, trots alla motgångar. Av en officiell handling daterad den 6 maj 
1817 framgår det att Haüy önskade dra sig tillbaka. Brevet är adresserat till  
prins Galitzin (som ersatte Zawadowsky som undervisningsminister). Haüy begärde 
i skrivelsen entledigande, alternativt 6 månaders ledighet, för sig och Fournier. 
Galitzin beviljade Haüy entledigande, eftersom han var sjuk, med motiveringen  
att Haüy därigenom skulle få  avsluta sina dagar i familjens sköte. Den franska 
ambassadören anhöll om tillstånd att får föra hem Haüy och Fournier med ett 
krigsfartyg som snart skulle avgå. Kejsaren gav sitt medgivande och dekorerade i 
samband med avskedet Valentin Haüy med Sankt Vladimirorden, fjärde klassen.

2.9.4 Haüys testamente
Innan Haüy begav sig tillbaka till Frankrike skrev han ett avskedsbrev till 
undervisningsministern, prins Galitzin, vilket Skrébitsky vill kalla Haüys 
testamente:
”Det är brådskande  (1) att i mitt ställe, anta herr Protopopoff, en ärlig 
familjefar som verkligen satt sig in i alla delar av vårt ärende. (2) att 
ministeriet ger honom en värdig medarbetare som kan assistera honom genom att 
uppföra sig väl och vara begåvad. Jag har redan utsett den unge Vaganoff som 
värdig efterträdare på denna post. (3) att ministeriet i inspektörens ställe, 
vilken är mer skadlig än nyttig, utser en person som enbart skall leda 
undervisningen av de hantverk som kan leda till att blinda får ett yrke. (4) att 
ministeriet i Fourniers ställe, utser de tre blinda eleverna Smourof, Vemblad 
och Stiaguine, och låter dela hans arvode i tre lika stora delar. Jag använder 
mig av detta tillfälle för att beveka Ministern att inte försumma att uppmuntra 
de tre blinda eleverna och de tre seende anställda att klara sig utan hjälp av 
främlingar. (5) att ministeriet utökar antalet elever så att den av Haüy 
grundade inrättningen når framgång. Man har begränsat antalet blinda till 15 
stycken, vilket är ett alltför lågt antal. Detta faktum har utgjort ett 
väsentligt hinder för att inrättningen skulle nå framgång, då vi till exempel 
varit tvungna att låta eleverna utföra olika slag av arbeten  för vilka det 
skulle behövas åtminstone 60 elever för att lyckas .” (Skrébitsky, 1884, s. 42)

2.9.5 Undervisning av döva i S:.t Petersburg
Som framgår av avsnitt 2.2 hade Haüy tidigt börjat intressera sig för abbé 
l’Epées undervisning av döva. Skrébitsky (1884) uppger att abbé l’Épée  år 1784  
till och med  vid ett tillfälle överlämnade undervisningen av en döv person till 
Haüy. Skrébitskys källa  torde vara en not i Haüys egen bok l’Essai sur 
l’education des aveugles där denne i ett kapitel säger sig vilja jämföra sätten 
att undervisa blinda och döva. Kapitlet är dock snarare en panegyrik över abbé 
l’Epée.  I förbigående skriver Haüy att han kan intyga att det är betydligt 
lättare att undervisa blinda än döva. I nämnda fotnot uppger han att han haft 
möjlighet att följa undervisningen av en ung döv man, som efter ett skeppsbrott 
flutit upp på Normandiets kust. I noten lovar Haüy  också att den ”nästan” döva 
mannen kommer att skriva sin biografi och att de blinda eleverna kommer att 
trycka denna. Ett löfte som mig veterligen inte infriades.
I oktober 1807 vände sig en rysk dam till Haüy och bad att han skulle undervisa 
hennes döva dotter. Enligt de källor Skrébitsky hade svarade Haüy så här på 
hennes begäran:
”Hon föreställde sig att jag skulle börja undervisa hennes dotter, Eugénie  
vilken varit plågad av dövhet alltsedan unga år. Förgäves använde jag som 
förevändning att jag saknade praktisk erfarenhet  av denna svåra konst, som ofta 
övergår förmågan också hos mycket välutbildade personer. Jag var till slut 
tvungen att ge efter. Mina små framgångar attraherade snart nyfikna och man 
anförtrodde mig nu ytterligare elever.” ( Skrébitsky, 1884, s. 44 )

Haüy bjöd alltså in allmänheten till sina försök för att visa hur långt man 
kunde komma med de metoder för dövundervisning som utvecklats i Frankrike.
Förvåningen och beundran var stor men de fanns också de som var skeptiska. 
Skrébitsky citerar Haüy, som återger en incident från en av sina offentliga 
lektioner:
” En dag vid en av mina lektioner, då jag knappt hunnit avsluta mina lovord till 
abbé de l’Épée och till abbé Sicard samt mina lovord till den intelligens som 
mina dövstumma vanligtvis uppvisar, påpekade en person att dessa barn, vilka i 
så hög grad  förfördelats av naturen, endast på ett inställsamt vis, som 
papegojor, upprepade det som man belastar deras minne med. Personen i fråga 
menade att denna undervisning inte var till någon nytta. 
Efter alla de framgångar som de berömda upphovsmännen till dessa metoder haft, 
föreföll detta påstående som ett hån mot deras begåvning och jag inspirerades 
till att vilja försvara dem rejält i fall de skulle behöva min hjälp.
M. abbé Sicard erhåller dagligen bevis på den intelligens de dövstumma uppvisar 
då han ger dem skriftliga uppgifter, när han får dem att förstå och när han 
ställer frågor till dem om såväl fysik som om moral. ” ( Skrébitsky 1884, s. 45 
f)
Haüy utökade inte sin verksamhet när det gällde dövundervisning men lyckades 
intressera änkekejsarinnan, som lät hämta specialister från Frankrike. Däribland 
en M. Jouffret, som kom att leda dövundervisningen i Ryssland under en kortare 
tid. Men, säger Skrébitsky,  efter pionjärtiden föll både undervisningen av 
blinda och döva i glömska.

2.10 Telegrafen
Haüy fortsatte även under sin tid som pedagog att intressera sig för chiffer. 
Han var t.ex. mycket intresserad av telegrafen och dess användning inom det 
militära underrättelseväsendet (Skrébitsky 1884). Det vara alltså innan 
elektriciteten tagits i allmänt bruk. Förmodligen såg han också telegrafen som 
en möjlighet att förtjäna pengar. Av den kritik som framfördes av Haüys okände 
belackare (avsnitt 2.9) framgår ju också att  det pågick experiment med 
telegrafen och tryckning av broschyrer i skolan.
Redan vid ankomsten till S:t Petersburg försökte Haüy intressera  kejsaren för 
sin telegrafiska uppfinning. I en skrivelse daterad den 1 juli 1807 presenterade 
han sin uppfinning och bilade en broschyr med titeln Mémoire historique abrégé 
sur les télégraphes en général et sur les   Pétersbourg 1810, in-8 (Skrébitsky 
1884, s. 49f).
Haüy kallade sin telegraf för pasigraf, vilket innebar att den byggde på ett 
skriftsystem, vars tecken dels hänför sig till språkljuden, dels till begrepp 
som siffror och nottecken. Han förklarade att systemet gick att använda både på 
dagen och på natten med hjälp av en liten tillsats till maskinen. Enligt Haüy 
byggde Pasigrafen på följande fem informationselement:

”1. ett stenografi- och ljudalfabet, 2. ett sifferelement, 3. ett ordelement, 4. 
ett grammatiskt element 5. slutligen ett formulär. Dessa fem informationselement, 
vilka tillsammans ryms på en yta av ungefär 4 archines på längden och 1 archine 
på höjden räcker för att enkelt och snabbt uttrycka allt slags tal oavsett på 
vilket språk det dikteras.
Jag tillskriver sekreterarna och tolkarna kunskaper i grammatik och i de 
viktigaste språken där ryssarna visar stor skicklighet. Dessa förkunskaper 
räcker för att, på några få dagar, kunna sätta  in dem i mitt system, i mina fem 
informationselement och i deras användning” (Skrébitsky 1884, s. 50 f)
Till stöd för sin teori lät Haüy hos en mekaniker vid namn Winzelmeyer, 
konstruera en liten modell av sin pasigraf. Han demonstrerade sin uppfinning för 
den ryska vetenskapskademins chef Novossiltzeff. När marinministern Tchitchagoff 
år 1808 tillkallade en kommission för att uttala sig om engelska resp. franska 
telegrafiska system var Haüy närvarande.  Haüy fick i också göra ett försök med 
pasigrafen mellan fästningen Kronstad och en fregatt som var förankrad sju verst 
11 från S:t Petersburg. Experimentet var lyckat både vad gäller hastighet och 
precision. Vad som senare hände med Haüys telegraf är inte känt (Skrébitsky 
1884).

2.11 De sista åren
Efter Napoleons fall 1814 blev Nationalinstitutet i Paris åter en självständig 
enhet. Rektor blev Sebastien Guillé, läkare, en hängiven rojalist och troende 
katolik (jfr avsnitt 2.7). Han förbjöd Haüy att besöka skolan då han ansåg att 
denne under revolutionen uppträtt som en förrädare mot monarkin. Särskilt 
ogillade han Haüys inställning till religionen (Henri 1987).  Först 1821 fick 
Valentin Haüy återse sin gamla skola. Guillé hade då blivit avskedad och skolan 
hade som rektor fått Dr Pignier. Den hade då vuxit så att ett 60-tal elever fick 
undervisning där. Vid en ceremoni den 21 augusti 1821 hyllades Haüy för sina 
pionjärinsatser. Med på denna högtid var den unge Louis Braille som börjat på 
institutet 1819.
Valentin Haüy dog den 18 mars 1822 i sin brors hem i Paris.

3.  Haüys betydelse för blindpedagogiken i Sverige  och andra länder 
Undervisning av enskilda blinda har förmodligen skett i flera länder under många 
århundraden (Johansson 1974, Kretschmer1937, Pritchard 1963). Men det var först 
vid slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet som den började ske i 
organiserade former. 
D.G. Pritchard (1965) visar att blindundervisningen  i Storbritannien startade 
på 1780-talet, oberoende av Haüy, men att ryktet om hans gärning nådde landet 
efter några år. Den brittiska blindundervisningen  - helt och hållet privat - 
gick till att börja med endast ut på att lära eleverna hantverk medan regelrätt 
undervisning först började år 1800.
Även i den tyskspråkiga världen började man ungefär samtidigt med Haüy undervisa 
blinda.  I samtliga fall var man influerade av Locke och andra  
upplysningsfilosofer.
En annan pionjär på området var Johan Wilhelm Klein, som år 1804 grundade ett 
blindinstitutet i Wien (Eriksson 1998). Klein såg från början sin skola som en 
offentlig angelägenhet (Förhammar 1991) och ville egentligen att blinda barn 
skulle integreras i vanliga klasser. Kleins institut finansierades redan från 
starten av staten. Även det av Haüy och Zeune i Berlin år 1806 grundade institut 
var helt statsfinansierat.
År 1807 brukar räknas som den svenska blindundervisningens födelseår (Förhammar 
1991). Då uppsöktes Kungl. protokollsekreteraren Per Aron Borg av den 24-åriga 
Charlotta Seijerling. Hon hade förlorat synen vid fyra års ålder. Seijerling var 
sedan inackorderad i det borgska hemmet där hon fick undervisning i musik, 
skrivning, räkning, tyska, franska m.m.
I Berättelse om den i Maj månad 1808 med en blind Elev hållne första Examen ger 
Pär Aron Borg en egenhändig beskrivning av Charlotta Seyerlings offentliga 
examen (Borg 1883).  Hon kunde uppvisa färdigheter i  bl.a. läsning, sång, 
klaver- och harpospel - och  kunde dessutom  ”åtskilliga  handaslöjder, i hvilka 
hon blifvit inöfvad, såsom spinna, sticka och sy slätsöm; och hade hon 
isynnerhet i det sista kommit därhän, att hon nu kunde uppvisa en tröja, som hon 
sytt åt sig själv.” (Borg 1883, s.11f). Denna examen ägde alltså rum före 
institutets upprättande. Borg påpekar att undervisningen endast kunnat äga rum 
under hans ”mellanstunder” och att Seyerling troligen skulle ha nått betydligt 
bättre resultat om han kunnat ägna mer tid åt att undervisa henne.
Efter denna offentliga examen vände sig Borg till kung Gustav IV Adolf för att 
få ekonomiskt bidrag för att kunna  utvidga verksamheten  så att han skulle 
kunna undervisa flera blinda. I brevet till kungen bad han också om tillstånd 
att få undervisa döva. Borgs begäran bifölls och han fick ett personligt 
underhåll om 450 riksdaler banco om året ( Borg 1883, Johansson 1974).  
Johansson menar att man i och med detta beslut kan anse att ett institut för 
blinda, dövstumma och svagsinta grundats i Sverige. Underhållet fortsatte att 
betalas ut även efter statsvälvningen 1809, som ledde till att Gustav IV Adolf 
avsattes.
I samband med att Borg sökte bidrag av kungen ålade han sig också att årligen 
hålla en offentlig examen med eleverna på institutet. Även den nya regimen, 
genom vilken han fick höjda statsbidrag, krävde en sådan examen varje år 
(Johansson 1974). 
Under hösten/vintern 1808-1809 började Borgs verksamhet med undervisning i 
större skala. Han tog emot sex döva elever och en blind. Borg hävdade att han 
kände till de undervisningsmetoder som tillämpades i utlandet men valde att 
följa sitt eget huvud (Förhammar 1991). När det gällde de döva följde han dock 
l’Epées linje genom att han använde teckenspråk och handalfabet. Som hos Haüy 
spelade undervisningen av olika slöjder och hantverk en central roll.
Johansson (1974) menar  dock att det är svårt att på grundval av det material 
som finns bevarat från institutets första tid få en bild av hur undervisningen 
bedrevs. Institutet kom så småningom av brist på blinda elever endast att 
undervisa döva (Johansson 1974). Pär Aron Borg lämnade efter en del konflikter 
institutet år 1818 och grundade då en privat inrättning för döva i Manhem.
Först i och med folkskolestadgan 1842 började man på allvar föra en diskussion 
om reguljär undervisning för blinda och döva. Riksdagsåret 1844/45 debatterades 
handikapputbildningen. Under debatten diskuterades faktiskt också integration i 
det allmänna folkskoleväsendet (Förhammar 1991). Första initiativet till att 
skapa en självständig skola för blinda togs på Riddarhuset av Nils af Zellén, 
som också var expeditionschef på ecklesiastikdepartementet. Under debatten 
betonade Zellén särskilt självförsörjningsaspekten och hänvisade till att de 
flesta civiliserade länder i Europa hade byggt upp en undervisning som 
resulterat i att de blinda kunde försörja sig själva.
Pär Aron Borgs son Ossian Edmund Borg , som blivit rektor för Manillainstitutet, 
skickades nu på en resa till Danmark, Tyskland, Belgien och Frankrike för att ta 
del av blindundervisningens landvinningar (Förhammar 1991) År 1846 beslutade 
riksdagen att en ny avdelning för blinda elever skulle inrättas på Allmänna 
institutet för döva på Manilla.  Reglementet för undervisningen av döva och 
blinda gav, enligt Förhammar, uttryck för liknande socialisationstankegångar som 
låg bakom 1842 års folkskolestadga. De blinda bereddes 13 gratisplatser - en 
elev från varje stift. Både läsning, skrivning, Luthers katekes och slöjdämnen 
skulle finnas på schemat. Musikalisk förmåga skulle beaktas. Barnen fick gå i 
skolan mellan 12 och 18 år (Förhammar 1991). Innan dess fick de beredas plats i 
skolorna på mantalsskrivningsorten. 
I Danmark var situationen delvis en annan. Där bildades under slutet av 1700-
talet ordenssällskapet Kjaeden som bl.a. tog det som en uppgift att understödja 
blinda (Förhammar 1991, Johansen 1983). Man började med en asyl där man tog emot 
ett visst antal blinda som fick lära sig hantverk. Idén var hämtad från 
Frankrike där ju Filantropiska sällskapet bedrev liknande verksamhet.
Ryktet om blindskolan i Paris nådde också Köpenhamn. År 1803 fick en ung läkare 
vid namn P.A. Castberg den danska regeringens (Cancelliet) uppdrag att resa till 
Paris för att först och främst studera utbildningen av döva men som en extra 
uppgift fick han att också  ”erkyndige sig om indretningerna af de Institutet, 
der findes i Paris for Blinde, hvori de, efter enhvers omstaendigheter, dannes 
til nyttige borgere, ved at undervises i forskjellige Arter af fabriksvare, med 
videre”12 . Castberg tillbringade vintern 1804/05 i Paris men har inte 
efterlämnat några skriftliga vittnesmål om institutet för unga blinda. Möjligen 
beror det på att institutet just då inte fungerade. I ett brev från Castberg 
finns dock en intressant upplysning, i vilket han nämner att han sökt få tag i 
Haüys bok under sin Parisvistelse men att den endast fanns att få tag på 
antikvariskt (Johansen 1983). Han införskaffade sedan tre exemplar av vilka han 
behöll ett för sig själv. Ett av exemplaren hamnade så småningom i Dresden, där 
det användes som underlag för den tyska översättningen. 
År 1811 utkom i Köpenhamn en liten skrift med titeln Journal udgiven til Fordel 
for Blinde, i vilken det fanns en artikel om Haüy författad av  köpmannen Daniel 
Fürst (Johansen 1983). Fürst uppger i artikeln att han i sex månader år 1805 
dagligen vistats i Haüys närhet och fått lära sig undervisa blinda av denne. 
Huruvida Castberg och Fürst kände varandra eller om de umgicks i Paris är inte 
känt. Castberg kom så småningom att leda den danska dövundervisningen och 
anlitades 1818 att leda Manillainstitutet i Stockholm.
Johansen uppger att det ordenssällskapet Kjaeden år 1810 sökte nya uppgifter och 
att en av ordensbröderna prästen C.F. Brorson då föreslog att man skulle 
upprätta en skola för blinda barn. Kung Fredrik VI stödde projektet och bidrog 
personligen med pengar. Han företog själv invigningen och gav inrättningen 
namnet ”Det Konglige Institut for Blinde”.
Johansen har inte funnit några bevis på att Fürst tillhörde Kjaeden men har 
däremot funnit belägg för att han efter det att institutet upprättats vände sig 
till Brorson och erbjöd sig undervisa gratis. Vid institutet fanns läsning och 
skrivning på schemat och Fürst står som lärare i dessa ämnen. Johansen menar 
dock att det inte kan ha varit mycket till undervisning eftersom Brorson var 
direkt motståndare till att införskaffa ett tryckeri för framställning av böcker 
i reliefskrift.
På Dansk Blindemuseum  finns trots allt både ett typografiskt kast tillverkat av 
Haüy (se figur 1) samt ett exemplar av Haüys essä. Kan de ha tillhört Fürst? Är 
boken ett av de tre exemplar Castberg köpte i Paris? Dessa frågor förblir 
obesvarade.
På 1850-talet övergick huvudmannaskapet för institutet till staten. 
Förstatligandet föregicks av en kommission ledd av professor N.G. Melchior. 
Melchior besökte institutet i Paris 1852.   Han fann då att blinda kunde läsa 
med hjälp av böcker som tryckts med upphöjda typer. Han konstaterade senare i 
sin rapport att det danska institutet inte följt med i utvecklingen  på detta 
område (Johansen 1983). Kommissionen förslog som en följd av Melchiors 
reserapport att institutet skulle anställa utbildade lärare vars uppgift skulle 
vara att lära de blinda eleverna att läsa och skriva. De skulle inte bara lära 
sig att skriva med bläck till seende utan med hjälp av det braillska 
punktsystemet lära sig skriva till varandra. I betänkandet sägs vidare att de 
blinda barnen mådde bäst av att undervisas i sina hemskolor under de första åren. 
Först vid 11 års ålder skulle de upptas som elever vid blindinstitutet.
Melchior gjorde senare en resa till England för att införskaffa lämpliga 
hjälpmedel för skrivning.  År 1855 översattes Haüys bok  Essai de l’Education 
des Aveugles till danska av en ung blind man vid namn Hans Söndring. 
Översättningen fick titeln Om de Blinde. 
År 1856 invigdes det nya statliga blindinstitutet. Kjaedens sista insats för de 
blinda barnen var att man stod för kostnaderna för det nya skolhuset. 
Ordenssällskapet finns än idag och stöder bl.a. blindhistorisk forskning.
Vi ser alltså att Haüys metoder trots Fürst inte kom till Danmark förrän i 
mitten av 1800-talet.	
	
4. Slutsatser
- Är det då riktigt att kalla Haüy för blindpedagogikens fader?
Vi har ju i det föregående sett hur man började experimentera med skolutbildning 
och pedagogik för synskadade också i andra länder. Det fanns alltså flera 
personer i Haüys samtid som började undervisa blinda.
Pritchard (1963) framhåller att det enastående med Haüy är att han faktiskt 
skapar en organiserad utbildning för de blinda med en väl genomtänkt pedagogik. 
Det  som utmärker Haüys företag - och skiljer honom från t.ex. de engelska 
pedagogerna -  var att han öppnade en riktig skola med en kostnadsfri kollektiv 
undervisning, som vände sig till alla blinda oavsett kön. Inte heller behövde 
man vara rik eller hyperintelligent för att gå i denna skola. Alla tidigare 
försök med undervisning för synskadade hade varit förbehållna rikemansbarn och 
ett och annat ”blint underbarn”.
Haüy var också föregångsman då det gäller integration och jämställdhet. Vid 
Parisinstitutet undervisades blinda och seende barn sida vid sida och det var 
också Haüys intention att blinda så småningom skulle kunna vara lärare till 
seende. Haüy praktiserade också samundervisning, vilket måste ha varit mycket 
radikalt. Också när det gäller undervisning av förskolebarn är Haüy en 
föregångsman. På Musée des Aveugles började han undervisning av små barn långt 
före Fröbel. Integrationstanken finns hela tiden i hans egen skrift Essai sur 
l’education des Aveugles. Han avvisar i det längsta specialhjälpmedel t.ex. när 
det gäller matematikundervisning med hänsyn till att blinda och seende skall 
kunna undervisas tillsammans.
Något av det mest väsentliga inom all blindpedagogik är att lära eleverna läsa 
och skriva. Handikappet är vad vi dag kallar informationshandikapp. Haüys 
storhet ligger i att han verkligen försökte lösa detta stora problem genom att 
börja trycka böcker med text i relief.
Folke Johansen (1983) menar att Valentin Haüys bokstäver var mycket svåra att 
läsa men att hans tryckmetod är en enastående uppfinning.  Den har varit i bruk 
ända fram till dess framställningen av taktil skrift började göras med hjälp av 
datateknik. Han har ibland kallats de blindas Gutenberg (Johansen 1983).
När det gäller åskådningsundervisning för blinda är han inte pionjär men tar upp 
det andra påbörjat (Eriksson 1998). Han är den stora praktikern som tillverkar 
material, bl.a. tryckeriutrustning, som han exporterar till andra institut i 
Europa. 
Av avsnitt 3 framgår att Haüy också indirekt påverkade blindpedagogiken i 
Sverige och Danmark i början av 1800-talet. Pär Aron Borg ville inte erkänna att 
han influerats av andra pedagoger, dock ser vi att han tagit intryck av Haüys 
pedagogik. Brorson i Danmark gick medvetet emot Haüys idéer då han inte vill 
införa dennes metoder att lära blinda läsa och skriva. I ett längre perspektiv 
ser vi dock hur Haüys pedagogik bildade grunden för den undervisning som börjar 
på 1850-60-talen i Norden. Intresset för en allmän undervisning för blinda i 
Sverige och Danmark  kom dock först i samband med införandet av folkskolan.
Pierre Henri (1987) menar att Haüys pedagogik i många fall var ganska naiv och 
visar på stor brister då det gäller kunskap om blinda. Henri framhåller att 
Haüys efterträdare och belackare Guillé i sin bok  Essai sur l’instruction des 
aveugles, ou exposé analytique des procédés employés pour les instruire (1819) 
har utvecklat en betydligt mer sofistikerad pedagogik .  Å andra sidan utökade 
Guillé under sin tid som rektor varken antalet läroböcker eller mängden 
åskådningsmaterial (Henri 1987).
Det må så vara men det är min övertygelse att denna biografiska skiss visar på 
Valentin Haüys betydelse för blindpedagogiken och att han är väl värd 
epitetet ”blindpedagogikens fader”.


Referenser
Skrifter
Didier-Weygand, Zina .(2000) La cécité et les aveugles dans la société 
française: représentations et institutions du moyen âge aux premières années du 
XIXe siècle. Thèse pour le nouveau doctorat 1997-1998 Université de Paris I - 
Panthéon Sorbonne. Paris:  U.F.R. d’historie. Seprentrion Presse Universitaires. 
Thèse à la carte 

Dufau, P.-A. (1852) Notice historique, statistique et descriptive sur 
l’Institution National des Jeunes Aveugles de Paris. Paris: chez le Concierge de 
l’Institution, Boulevard des Invalides, 56, Paris 

Engström, Erik (1995) Användning av biografiskt material i pedagogisk forskning, 
2:a upplagan, Stockholm: Pedagogiska institutionen, Stockholms universitetet

Eriksson, Yvonne. (1998), Tactile Pictures. Pictorial representations for the 
blind 1784-1940. Gothenburg Studies in Art and Architecture 4. Doctoral theses. 
Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.

Förhammar, Staffan. (1991), Från tärande till närande. Handikapputbildningens 
bakgrund och socialpolitiska funktion i 1800-talets Sverige. Stockholm Studies 
in History 43, Doktorsavhandling. Acta Universitatis Stockholmiensis, Stockholm: 
A&W International 

Haüy, Valentin (1786). Essai sur l’éducation des aveugles ou Exposé de différens 
moyens, vérifier par l’expérience, pour les mettre en état de lire, à l’aide du 
tact, d’imprimer des livres dans lesquels ils puissent presendre des 
connaissance de langues, d’histoires, de Géographie, de Musique, &c.,d’exécute 
différens travaux relatifs aux métier, &c., Dédie au Roi, par M. Haüy.  A Paris, 
imprimé par les enfans-aveugles, sous la direction de M. Clouiser, imprimeur du 
Roi, 1786 Sous le privilège de l’Académie des sciences
Haüy, Valentin. (1786,1894) An Essay on the Education of the Blind by M. Haüy. 
(Dedicated to the king of France. Paris 1786. Sampson, Low, Marston&Company, 
limited. St Dunsatans House, Fetter Lane, Fleet Street, E.C.
Helldén, Arne. (1994) Diderot. En biografi. Stockholm: Atlantis

Henri, Pierre. (1987) The life and work of Louis Braille 1809-1852. The Inventor 
of the alphabet for the Blind. Pretoria: South African National Council for the 
Blind

Johansen, Folke.(1983) Sådan fik danske blinde et skriftsprog. En historisk 
oversigt. Social- og sundhedsforvaltningen i Koebenhavn. Hellerup: Instituttet 
for Blinde og svagsynede
 
Johansson, Kjell-Åke. (IMFO-GRUPPEN 1974:1) Om blindundervisningen i Sverige 
från 1809. Förändringar i de pedagogiska perspektiven inom den tidiga 
specialundervisningen. Pedagogiska institutionen vid Stockholms Universitet: 
Stockholm

Kretschmer, Reinhold (1937). De Blindas historia, Stockholm: P.A.Norstedt & 
Söner 

Lowe, E.J (1995). Ruthledge Philosophy Guidebook to John Locke on Human 
Understanding,. London and New York:  Ruthledge

Nationalencyklopedin (1996) Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker 

Regeringens proposition 1999/2000:79 Från patient till medborgare - en nationell 
handlingsplan för handikappolitiken, Stockholm: Socialdepartementet

Sjöstrand, Wilhelm. (1968) Pedagogiska grundproblem i historisk belysning, Lund: 
Gleerups Lund
Sjöstrand, Wilhelm (1972) Källkritiska problem inom pedagogisk och historisk 
forskning, Lund: Studentlitteratur
Skrébitsky, Alexandre (1884) Valentin Haüy à Saint-Pétersbourg, d’après des 
documents inédits,  Paris: Imprimerie de la Société de Typographie
 Troyat, Henri. (1977) Katarina den stora.  Stockholm: Norstedts faktapocket  

Webster, Gary (1964) Journey into light. The Story of Louis Braille. World’s 
Work, Kingswood and London
Weygand, Zina,(1998) Les temps des Fondateurs. 1784-1844 Une étape vers 
l’integration.
I.N.J.A. 56, Boulevard des invalides – 75007,  C.N.A.M: Paris

Artiklar
Jantsch, Marlene.(1955) Das Leben der Maria Theresia Paradis und seine Beduetung 
des Blindenbildung. Wiener Medezinische Wochenschrift, 47/1955

Rath, Waldtraut (1991) 100 Prinzenerziehung oder bürgerliche Brauchbarkeit? 
Entstehung und Entwicklung der Blindenbildung. Ingår i utställningskatalogen 100 
Jahre Blinden-museum 1891-1991. Ein Museum zum Anfassen

Sakula, Alex (1998) That the blind may read: the legacy of Valentin Haüy, 
Charles Barbier, Louis Braille and William Moon. Journal  of Medical Biography, 
1998:6, s. 21.27

Elektroniska media
Fokus 4.0  (cd-rom-skiva)

 1 Réaumur, René Antoine de  1683-1757, fransk naturvetenskapsman. Han har 
blivit känd genom sin temperaturskala (enligt vilken vatten kokar vid 80° och 
fryser vid 0°), som tidigare använts i bl a Tyskland och Frankrike. (Fokus 4.0)
 2 Numera Place de la Concorde (Eriksson 1998)
 3 Samme Saunderson som Diderot talar om i Lettre sur les Aveugles.
 4 På Danmarks Blindemuseum finns en av Haüys träramar med bokstäver bevarad.
 5 Franska  språket genomgick genomgripande förändringar under revolutionen. 
Före revolutionen skrevs ordet enfant = barn enfan, i pluralis enfans. I de här 
återgivna styckena förekommer alltså inga stavfel  (förf:s. anmärkning) .
 6 Abbé l’Epéé dog den 23 december 1789 och efterträddes av abbé Ambroise Sicard
 7 Med det revolutionära decenniet avses perioden 1789-1799 
 8 Idag Jelgava i Lettland (Fokus 4.0)
 9 Smolny grundades av Katarina den stora och bestod av flera skolor och asyler 
för fattiga barn. Inom Smolnyområdet låg också ett institut för unga adliga 
flickor (Troyat 1988)
 10 1 archine = 711,19 mm
 11 verst =  gammal rysk måttenhet, 1066,8 m (Fokus 4.0) 
 12 Cit. ur Johansen, Folke, 1983, s. 9
 13 cit. Från Engström, Erik, 1995