De läsande fingrarna - Louis Brailles liv

SIMON SADELMAKARE

Coupvray ligger i en trakt, omgiven av höjder och vid en av den klamrar sig den lilla byn fast. Det är ett landskap, typiskt för Île-de-France. Från den ståtliga borgen som ligger högst över dalen, ser man ett vackert panorama utbreda sig. I öster knäböjer byn och Meaux inför sin väldiga katedral, i norr är det slättlandet vid Dammartin-en-Goële, och Marne slingrar sig nyckfullt mellan de skogklädda bergen och flyter sedan bred mot Lagny. Coupvray har behållit sitt måleriska utseende från fordom och det är inte svårt att tänka sig hundrafemtio år tillbaka i tiden och hitta de platser som Louis så väl kände till. Här i utkanten av byn, ovanför bondgårdarna som byggts på det gamla Triniterisklostrets grund, är den lilla öppna platsen med sin gamla brunn och kyrkan med sina gravstenar med de furstliga inskrifterna. Och här går huvudgatan Saint-Denis med sina ärevördiga hus med grå väggar. De är fulla med sprickor och taken har murknat, så att man kan se de rostiga rökluckorna. Här är Touarte, en brant och stenig väg som leder ned till den nedre delen av Coupvray. Och vid foten av åskammen ligger Fréminette, en liten bäck, den gamla tvättinrättningen, några bondgårdar och längre till höger gatan som slutar vid Lesches. Den andra sluttningen vidgar sig mot söder där vindruvorna en gång växte.

År 1809 hade Coupvray ännu inte förlorat sina gamla traditioner. Vid Chemin Des Buttes, som 1831 döptes om till Braille-gatan, ägde familjen Braille ett hus, en verkstad och flera små gårdar. Huset står ännu kvar. Det är en fallfärdig boning med grå väggar och genom sprickorna i trävirket kan man se gråstenarna. En gårdsplan – en liten trappavsats – några få steg för oss fram till en liten ekdörr. Låt oss gå in!

Vi befinner oss i ett stort rum och i en vrå står en säng. Dagsljuset som banar sig väg genom ett fönster nere vid dörren, lyser upp för oss och vi ser en interiör av mycket gammalt ursprung, där ingenting blivit förändrat på två hundra år. Man ser ugnen, där familjen Braille bakade bröd, den stora himmelsängen, eldstaden och gjutjärnsgrytan som hänger på en stor krok, och den nötta vasken med ett avloppsrör av sten, som går längs väggen. En gång i tiden var väggarna vitmenade – nu har åren täckt dem med rödbrun patina. Till höger finns en dörr, som leder ut till kökskvisten.

Det var omkring 1750 som Simon Braille, Louis´ farfar, kom och slog sig ned i Coupvray och satte upp en sadelmakareverkstad. När han dog 1782, upptog sonen Simon René hans verk. Han var en mycket dugande man och fick snart rykte om sig att vara en ärlig och samvetsgrann yrkesutövare. Han blev sadelmakarmästare 1791. Detta var en mycket eftertraktad titel då när hantverket hade sin storhetstid och var organiserat i skrån. För att kunna bli mästare måste man göra ett mästarprov. Om detta var gott och man fick mästarbrev, kunde man anställa gesäller och ha lärlingar. Det var en hederssak för en mästare att lämna förstklassigt arbete och göra sig skicklig i stort som smått.

Rörelsen gick utmärkt och det var ingen svårighet för Simon René att dra försorg om sin familj. Han hade så småningom ökat sin egendom och ägde utom huset vid Chemin Des Buttes omkring trettioåtta ar jord samt vingårdar i själva byn. Han hade ko, höns och ankor och samlade foder för vintern. Vinodlingen försåg honom med vin året om och köksträdgården med grönsaker. Han levde som en enkel lantman.

Det tvivelaktiga porträtt av Simon René och fru Monique som man hittat på ett gammalt pass i rådhuset i Coupvray, ger ingen god bild av Louis’ föräldrar. Fru Monique var inte mer än 152 cm lång, hon hade brunt hår, låg panna, höga kindben och blå ögon. Simon René var omkring 160 cm, hår och ögonbryn var bruna, näsan stor och munnen ordinär och kinderna runda. Han var fyrtiofyra år 1809 och hade förblivit den gamla regimen trogen och var lojal mot dess traditioner. Pignier, som var direktör för Kungliga institutet för unga blinda i Paris 1821–40, säger om honom: ”Hans ärlighet och uppträdande kommer oss att tänka på gamla tider”.

Vi hade hoppats att kunna kasta nytt ljus över hans personlighet genom att söka igenom arkivet i Coupvray och kanske stöta på Simon Renés namn i något kommunalt förtroendeuppdrag. Men otvivelaktigt tyckte han inte om att blanda sig i offentliga angelägenheter, ty hans namn står inte till att finna i något sådant sammanhang. När han var uppbördsman för året 1804, var han närvarande några enstaka gånger, då kommunalnämnden i Coupvray behandlade frågan om budgeten. Det berodde likväl inte på att han tyckte om det utan snarare på att han inte visste sig någon råd, hur han skulle slippa undan för sina vänner, Simon Occident och René Coquelet, som hade byns väl och ve på hjärtat.

Han tycks ha varit om inte direkt fientlig, så åtminstone misstänksam mot framsteg och nya uppfinningar. En gång blev Coupvray svårt hemsökt av en smittkoppsepidemi men Simon René vägrade att låta vaccinera sig och sin familj. Det är nog sant att folket i byn ogärna ville stifta bekantskap med doktor Jannin och hans vaccin. Sadelmakaren och hans familj red likväl ut stormen utan olyckor. Men låt oss inte föregripa händelsernas gång.

UNGA ÅR

Tillbaka till innehållsförteckningen

Den 4 januari 1809 var en lyckodag för familjen Braille. Föräldrarna var inte längre unga. Men Simon René Braille förklarade stolt att det barn som skulle födas, skulle bli ”min ålderdoms kamrat”.

Det var vinter. Alltifrån tidigt på aftonen hade Monique haft svåra smärtor och hon väntade otåligt på förlossningen. Marguerite Parivel, barnmorskan på platsen, hade anlänt och skötte skickligt om barnsängskvinnan. Barnen hade man skickat ut och de skulle få tillbringa natten hos familjens goda vänner Simonet och hans fru som bodde överst uppe vid Maupasgatan. I ett rum bredvid det där hustrun låg, väntade den orolige Simon René.

Klockan fyra på morgonen såg ett litet, litet rynkigt människobarn dagens ljus. Det var så litet och spätt att man inte väntade sig att det skulle kunna leva. Men följande dag blev den lille i alla fall införd i byns folkregister, där den ställföreträdande borgmästaren Molin, skrev: ”I året ett tusen åtta hundra och nio den femte av månaden januaris dagar, och inför oss, ställföreträdande borgmästare i Coupvray – utövande de officiella plikterna i ovan nämnda by i borgmästarens frånvaro – stod Simon René Braille, ålder fyrtiofyra, sadelmakare, boende i Coupvray, och framvisade för oss ett barn av manskön, fött igår klockan 4 på morgonen, son till honom själv och hans hustru, Monique Baron, och för vem han förklarade att han önskade att barnet skulle heta Louis. Denna ovan nämnda presentation gjordes i vittnens närvaro, här René Coquelet, 44 år, köpman, och Mathieu Simonet, 49 år, vinodlare, bägge boende i den förutnämnda byn Coupvray. Fadern och vittnena undertecknade födelseattesten efter att den hade blivit läst för dem.”

Tre dagar senare blev gossen döpt. En sådan brådska var vanlig på landsbygden, där såväl födsel- som spädbarnshygien var okända begrepp. Familjen Braille hade själv hemsökts av alltför tidiga dödsfall bland de sina och därför ville man inte uppskjuta dopet. Abbé Pillon som efter fördraget med de lagliga myndigheterna 1803 hade kommit tillbaka till sin församling, döpte gossen. Man känner inte så noga till detaljerna vid dopakten men dopattesten säger oss att en bonde från en av grannbyarna var fadder. Han hette Louis Francois André Michel. Den kvinnliga faddern var Gèneviève Boulingre från Jablin, ett distrikt alldeles intill. En annan underskrift är namnet på skolläraren Petit. Vid sidan av sin lärartjänst var han både kyrksångare och klockare.

Dagar och månader gick. Gossen växte och började kravla omkring. Han tog sina första steg i rummet mellan moderns plats i köket och faderns verkstad. Om vädret var vackert, lekte han på planen utanför och genom det öppna fönstret höll fadern ett vaksamt öga på honom samtidigt som han ledde arbetet i verkstaden. Sådana var intrycken från de första åren och man kan lätt tänka sig pojkens pladder och glada joller. Redan vid den tiden var hans sinne vaket och öppet för alla slags intryck. Han visade redan nu de första tecknen på en intelligens, som längre fram skulle slå ut i blom. Detta barn, liksom alla andra barn, öppnade sina stora förundrade ögon mot världen – dessa ögon, vars ljus så snart skulle slockna.

Gossen var tre år gammal. Han lekte och kilade runt omkring i hela huset. Så småningom började det dagliga livets tilldragelser ingå som en del även i hans lilla värld och faderns verkstad blev symbolen för det stora och tjusande äventyret. Där fanns det så mycket som satte hans fantasi i rörelse, så många saker, ordnade i fina rader på arbetsbordet, och så den beska egendomliga lukten av nytt läder. Skarpa och skinande blanka knivar och sylar, spetsiga och intressanta, låg där och lockade hans fantasi. Småflickor, som sitter bredvid sin mor, när en klänning eller ett förkläde skall sys, brinner av lust att få pröva den märkvärdiga blanka saxen. Unge Braille önskade bara en enda sak av hela sitt hjärta – låna sin fars mystiska verktyg. Han hade fått en sträng befallning att hålla sig borta från arbetsbänken – men frestelsen var stark.

En dag begagnade han sig av föräldrarnas frånvaro och tog en kniv i handen. Solen sken in genom fönstret och fick det blanka knivbladet att gnistra och glimma. Så tog pojken en läderbit. Han försökte likna fadern och började karva i lädret. Men kniven var för stor och klumpig för de små ovana händerna. Han använde alla sina krafter – kniven bet sig fast. Så gav den efter och trängde in i lädret i en liten båge. Plötsligt halkade den och flög med väldig kraft in i barnets högra öga. Gossen skrek av smärta och blodet strömmade ned över hans ansikte. Föräldrarna kom springande, när de hörde skriket och fulla av förfäran såg de blodet rinna ned över det lilla ansiktet. När Louis såg hur rädda föräldrarna var, skrek han ännu värre. Madame Boury och Madame Hurault kom i dörren men sprang förskräckta sin väg. Simon René tog sin son i knäet, band om en bit vitt rent tyg att torka bort blodet med, tvättade och förband det skadade ögat, där blodet blandade sig med tårarna. Sedan tillkallade man en gammal kvinna i grannskapet, eftersom man trodde att hon kunde helbrägdagöra och stämma blod. Hon lade en kompress, doppad i liljevatten, och som genom ett under stannade blödningen.

Just då hade det kommit ut en liten bok, med titeln ”Populärmedicin”. Den var skriven av en viss Leopold Turck tidigare medlem av den lagstiftande församlingen. Denna bok ger oss en liten fingervisning om dåtidens behandling av ögonskador. Det hette bl.a. ”det får inte komma något ljus in i rummet och ögat ska betäckas med en kompress, doppad i kallt vatten. Åderlåtning av armen, påsättning av iglar runt omkring det skadade ögat, diet och en dosis kalomel (kvicksilverklorur) är den metod som man vanligtvis använder, då ögat blivit allvarligt skadat.” Doktor Turck slutar med en allvarlig uppmaning att snarast möjligt rådfråga en läkare.

Det är inte något tvivel om att Louis’ föräldrar uppsökte en av läkarna i Coupvray och bad honom komma och se på barnets ögonskada. Men lika väl som medlen var hjälplösa i sig själva, så blev den anvisade behandlingen utan verkan vid ett djupt sår. Komplikationer tillstötte, ögat blev rött och det inflammerade ögonlocket blåfärgat som efter ett slag. I detta stadium kunde en omsorgsfull hygien ha räddat barnets syn, men på den tiden var det inte så viktigt med sådant. Det fanns ingen medicinsk hjälp som kunde förinta källan till infektionen – och krisen inträdde. Genom smitta som överfördes med händerna, blev även det andra ögat infekterat och för var dag spridde sig mörka och oklara fläckar. Barnet började ta fel på olika ting och kunde inte längre uppfatta någonting utom fönstret varifrån ljuset trängde in. Och så kom natten som inte mer skulle ta slut. Från den tiden stirrade han framför sig med tom blick och ögonen var översållade med purpurröda strimmor. Louis Braille var blind!

Hans familj försökte allt vad de kunde. De tog honom till sjukhuset i Meaux och de sökte också en magiker. Det var fåfänga ansträngningar. Infektionen hade förstört synnerven och det fanns inte något hopp.

Den lille förstod det inte. Världen var full av lockande saker, livet omkring honom, fåglarna som sjöng för honom – vem hade tagit allt detta ifrån honom? Vem var det som hade stängt in honom i det mörka rummet? – I hans barnsliga föreställning var detta mörker förbundet med faderns blänkande kniv, men för övrigt förstod han ingenting. Vem känner den lille Louis Brailles tankar?

Knappt hade han blivit bekant med allt det sköna han såg omkring sig förrän han för alltid förlorade förmågan att se det. Det är självklart, att han var för liten att förstå det och från den tiden var det mångt och mycket som förblev en ogenomtränglig hemlighet för honom. Men han förstod ännu inte att, när han hörde det brusande vattnet, skulle han aldrig mer kunna se dess klarhet.

Enligt Coupvrays folkregister blev Louis Brailles äldsta syster Monique Cathérine gift med Jean François Caron den tredje juni 1813. Det unga paret bosatte sig vid Moulingatan. På det sättet förlorade den lille blinde gossen sin stora syster som varenda eftermiddag brukade ta honom med sig till Fréminette för att hämta vatten och tala om sagor, när de gick på vägen.

Den tolfte februari 1815 dog abbé Pillon, den gamle prästen som hade döpt Louis. Samma år, den första mars, tillsatte kyrkorådet kaplanen Jacques Palluy. Under en visitation i socknen några dagar senare blev han bekant med familjen Braille och kom snart på förtrolig fot med dess medlemmar. Abbé Palluy förstod landsbygdens folk och var en human och bildad man. Han satte stort värde på den enkle hantverkarens arbetsamhet. Särskilt blev han imponerad av Simon Renés duglighet och ädla beteende och fattade intresse för den lille blinde Louis. Han fick höra om den händelse som var orsaken till blindheten och då han småpratade med pojken, blev han uppmärksam på den klara intelligens som började växa fram i mörkret.

Småningom började Louis Braille få reda på många nya ting och hans sökande och kunskapstörstande natur fortsatte att söka och leta efter vägar som förut varit okända för honom. Så förnyade han sin bekantskap med världen och blev åter förtrolig med ting som han förut hade känt. Detta har man abbé Palluy att tacka för. I ett gammalt kontor nära kyrkan eller ute i den varma sommarsolen brukade han sitta på en bänk under de gamla trädkronorna med sin lille elev och undervisa honom i den elementära kunskapen om världen. Det var han som ingav honom den kristet humanistiska livsåskådning som Louis Braille aldrig skulle övergiva. I hela Louis’ liv finns det något som pekar tillbaka på denna hans första lärdom. Det kan sammanfattas i tre ord: kärlek, vänlighet, ödmjukhet.

År 1816 tillkännagav kommunalnämnden i Coupvray platsen som skollärare ledig efter den avlidne läraren Dézeauot. Antoine Bécheret hade ett starkt parti för sig och det var han som fick platsen. Han hade ännu inte hunnit bli varm i kläderna förrän han fick besök av abbé Palluy som bad honom att undervisa Louis Braille.

Därefter följde två strävsamma år för pojken som med spänt intresse lyssnade till allt som lästes för honom. En skolpojke i grannskapet följde honom till skolan och hämtade honom efter lektionernas slut och så vandrade de hem hand i hand. Louis lärde sig snabbt och snart förvånade han läraren med sin duktighet. Undervisningen tillgick så att läraren läste upp en viss läxa och dagen därpå skulle gossen repetera den ur minnet.

Antoine Bécheret följde sin lärjunges framsteg med stort intresse och det länder hans minne till ära att Louis lärde sig så mycket som han gjorde. Bécheret tyckte att hans elev var djupsinnig och över medelmåttan begåvad. Barnet förvånade honom med sina svar som var på samma gång konkreta och humoristiska. Louis var både skämtsam och lustig trots det mörker han levde i. Detta är ett karaktärsdrag hos honom som vi skall återkomma till senare.

Abbé Palluy grubblade mycket över vad det skulle bli av gossen. Framtiden tedde sig inte lysande. Hur skulle det bli, när han blev vuxen? Skulle han bo kvar i byn, ur stånd att arbeta sig fram till människovärdiga villkor? Hans gamla föräldrar skulle nog dra försorg om honom, men när de var borta ... Under sin studietid i Paris hade Antoine Bécheret hört talas om en institution som tog emot unga blinda. Han berättade det för abbé Palluy som genast blev mycket intresserad. Han uppsökte slottets ägare, herr D’Orvilliers, som hade bott på slottet i Coupvray i många år. Det var en man i sextioårsåldern, stor och kraftig med bruna ögonbryn och brunt hår. Det ovala ansiktet inramades av ett stort brunt skägg för att dölja att han var koppärrig. Han var känd för sina många goda gärningar. Abbé Palluy brukade ofta be honom om saker som krävde ögonblicklig hjälp och det var aldrig ett nej på herr D’Orvilliers' läppar. Louis var inte obekant för honom. Han hade givit akt på den lille blinde gossen som brukade komma till mässan varje söndag tillsammans med sin syster. Det var därför med verklig uppmärksamhet markisen lyssnade till abbéns berättelse. Han drog sig till minnes ett särskilt tillfälle vid hovet i Versailles 1786, då han blivit bekant med en viss Valentin Haüy, och han kom ihåg en julafton, när Haüy överraskade kungen och drottningen och hela hovet med att presentera några av sina unga blinda elever. De hade visat stor färdighet i matematik, de hade även uppfört ett litet skådespel och – under över alla under – de hade läst några stycken för den förnäma församlingen som knappt vågade tro sina öron. Haüy hade undervisat de blinda enligt ett system som han själv hade uppfunnit. Herr D’Orvillier hade sedan uppmuntrat Valentin Haüy i hans arbete och vid flera tillfällen hjälpt honom att inköpa saker som han behövde i undervisningen. Kungen och drottningen och kavaljererna vid hovet hade blivit uppmuntrade av hans exempel och även lämnat ett större penningbidrag till de blindas välgörare. Med hjälp av dessa pengar hade Haüy grundat ett institut för blinda. Vid denna punkt i samtalet avbröt abbé Palluy honom och föreslog att markisen skulle skriva till institutets föreståndare och fråga om han kunde ta emot deras unge skyddsling. Herr D’Orvilliers var med om detta förslag.

Därpå avlägsnade sig abbé Palluy för att tala med Louis’ föräldrar. I ett hörn av verkstaden satt Louis och gjorde brokiga fransar som fadern använde i sitt sadelmakeri. Abbé Palluy frågade rakt på sak: Vad säger du om att din son kan få utbildning och lära sig ett yrke?

Det var klart att föräldrarna ville ge allt i världen för en sådan sak. Men de hade ingen idé om hur det skulle gå till. Då berättade abbé Palluy om skolan i Paris, om läsningen och deklamationen och allt han visste.

Landsbygdens folk blir sällan entusiastiska för en idé. De reflekterar, grubblar och vill veta allting innan de går med. Därför talar en av Louis Brailles biografer om att föräldrarna gick med på planen ”efter att ha blivit försäkrade mer än en enda gång om att det skulle bli till nytta för deras son”. Men deras glädje kände inga gränser, då de slutligen blev förvissade om att Louis skulle bli lycklig i skolan, att han skulle få vänner där, att lärarna skulle undervisa honom i litteratur, vetenskap och konst och att han skulle få lära sig ett yrke. Och de gjorde upp tusen och en planer för sonens framtid.

Några dagar senare mottog Simon René och hans hustru ett brev från doktor Guillié föreståndaren för ”Institutet för unga blinda” i Paris. I brevet omtalades att skolrådet vid sammanträdet den 15 januari enhälligt hade antagit Louis Braille som elev och att han skulle infinna sig den 15 februari 1819.

Tidigt på morgonen den 15 februari åkte den lille blinde gossen och hans far i diligensen till Paris. Det var ett frostvitt landskap de for igenom. I Lagny var det uppehåll för mat och nya passagerare steg på. Allt detta satte pojkens fantasi i rörelse och han frågade fadern om allt vad han hörde. Hans intuitiva intelligens gav form åt det landskap fadern beskrev för honom och lyste upp i det mörker som omgav honom.

Efter fyra timmars färd stannade diligensen vid stadsporten. Simon René och hans son steg av. Institutet låg vid Victorgatan och de begav sig dit till fots. De gick genom Ludvig den artondes Paris som ännu var fyllt av minnen från kejsartiden, det Paris, där eleganta dagdrivare och lediga storpratare promenerade på boulevarderna. Det var en vansklig tid, då den sviktande kungamakten försökte återupprätta sin prestige.

LÄRJUNGEN

Tillbaka till innehållsförteckningen

Oväsendet i Paris överraskade barnet. Hans landsby hade aldrig bjudit på stor omväxling och staden gav honom plötsligt en ny värld, en värld full av okända ljud. Slutligen kom de till Victorgatan och institutet reste sina trista grå murar framför dem. De bultade på porten och gick in.

Det är alltid något dramatiskt över ett barns första skoldag. För en stund bryts banden som knyter det till de kära där hemma. Ett nytt liv begynner. Här i mottagningshallen kände barnet den friska luften i ett främmande kyligt mörker. När han tog i väggen, kände han att den var kall och fuktig. Han ryste. Nu visste han att i dag skulle han förlora mycket och han förstod kanske inte, att skilsmässan var nyttig för honom. Den milda tröstande atmosfären i det lilla huset i Coupvray, moderns ömhet och omsorger, allt strömmade över honom och han klamrade sig fast vid faderns hand.

Vaktmästaren herr Demézière väntade på den nye eleven. Han förde far och son uppför några nötta trappor och genom mörka korridorer till direktörens expedition. Doktor Guillié var vänlig och förekommande, men man har mer än en orsak att antaga, att den gode direktören inte var någon ärlig och uppriktig man. Fler handlingar som vi senare skall återkomma till, bevisar att han inte var den rätte mannen att leda ett blindinstitut. Det var också mycket övrigt att önska i fråga om hans omsorger om de blinda. Men annars var han vänlig, han kunde välja sina ord och man kände sig genast hemma i hans sällskap. Hans välkomsthälsning satte nytt mod i Louis. Han beskrev med vänliga ord det dagliga livet i skolan och rutinen i såväl undervisning som förströelser. Simon René Braille måste ha känt, att han inte skulle ha kunnat finna en bättre plats för Louis. Han gav sin pojke en hjärtlig omfamning och återvände hem till Coupvray.

Direktören följde gossen till herr Dufaus klass, han var vice direktör och andrelärare. När doktor Guillié och Louis kom, var klassen i full fart med geografi och femton blinda elever lyssnade till läraren. När dörren öppnades och gångjärnen talade om att någon kom in, vändes ansikten med tomma blickar mot ljudet, men skolföreståndaren kallade dem med hård röst till ordning. Herr Dufau ställde några frågor till pojken, ville veta vad han hette och följde honom till en ledig plats. Sedan fortsatte han undervisningen, där han hade blivit avbruten.

Den rädsla som hade gripit om Louis’ hjärta som en kall hand hela dagen, började nu försvinna. Han glömde att han var långt från hem och föräldrar och bland idel främlingar, så underbar tyckte han att lärarens undervisning var. Louis’ utomordentliga minne kvarhöll de bilder som läraren gav av landet. När därför läraren ropade upp honom och gjorde honom några frågor svarade han klart och redigt utan att ta fel. Detta gjorde ett mycket gynnsamt intryck på läraren. Pignier skrev senare: ”Man lade märke till honom, då han kom till institutet. Hans barnsliga allvar passade bra till ansiktets älskliga och intelligenta uttryck”.

När det ringde till rast, kände Louis sig ensam. En vårdare presenterade honom för de andra eleverna och de talade om för varandra vad de hette. Men det är svårt att sluta nära vänskap, när synen inte kan identifiera harmonien i två stämmor som söker vänskap.

På kvällen låg han ensam i sin lilla säng i sovsalen. Då saknade han sin mor som alltid brukade stoppa om honom med täcket och så började han gråta helt sakta. Och han tänkte på sina föräldrar som alltid brukade önska honom god natt med vänliga ord. Kanske var det den kvällen som Gauthier, en ung elev som han själv, tröstade honom och då knöts det starka vänskapsband som trettiofyra års samarbete inte skulle försvaga.

Den ena veckan följde på den andra och det hektiska skollivet gav Louis Braille annat att tänka på än hemlängtan. Det kom brev hemifrån som vårdaren läste för honom och allt var gott där hemma. Han kände inte längre ensamheten så starkt och förstod mer och mer det utbyte som han hade av undervisningen.

Så småningom blev Braille bekant med lärarna, vårdarna och de blinda kamraterna. Han lärde sig att hitta sina saker, räkna stegen från sängen till dörren i sovsalen och från dörren till trappan, från trappan till matsalen, från matsalen till gårdsplanen och han gick snart omkring i det stora huset som om han alltid hade bott där.

Han tyckte om undervisningen. Coltat – senare en av Brailles lärjungar – berättar härefter att som han var mycket intelligent, dröjde det inte länge förrän Braille var förtrogen med grammatikens grunder, med geografi, historia och matematik. Undervisningen skedde på det sätt att eleverna repeterade vad de lärt av läsningen i ett par böcker som utarbetats efter Valentin Haüys system. Detta system bestod i att Haüy präntade bokstäverna på ett papper. När ett ark hade passerat genom en vanlig tryckpress, kom de tryckta bokstäverna fram på baksidan – men upp och ned. När dessa hade tryckts korrekt mot ett vått pappersark, kunde man känna dem på baksidan i rätt läge. Tanken var alltså att de blinda skulle kunna känna bokstäverna som konturer.

Detta var den vanliga läsmetoden för de blinda. Även om den gjorde stor nytta, var det intet tvivel om att den var tungrodd. Det var nödvändigt att ha stora tjocka band för att få med texten till en helt liten skolbok – och likväl var de unga blinda läsarnas förmåga att känna bokstäverna inte tillräckligt utvecklad och detta medförde tidsförlust för både lärare och elever. Men då det inte fanns någon annan metod, måste man ju begagna den, ty enbart utanläsning var otillräckligt för undervisningen.

Avkoppling spelade en stor roll i skollivet och Braille deltog med sin vanliga iver. Det är själklart att de unga blinda studerandena var utestängda från många lekar. De kunde inte leka rövare och fasttagare eller spela kula. Men de hittade på mycket att roa sig med. Som en sorts ersättning för gymnastik hade de t.ex. några larmande hardanser, som leddes av en vårdare.

Det gick med skratt och skrik och de visade en sådan glädje att man kunde ha trott att dessa olyckliga barn hade glömt sitt öde.

Alltifrån sitt första år på institutet hade Louis Braille en särskild förkärlek för musiken. Lärare från konservatoriet i Paris kom och gav gratis undervisning. Eleverna roade sig med att repetera musikstycken, som de hörde. De lärde sig att spela piano på trappavsatsen, en blåste flöjt i fönsterkarmen och en annan trakterade basun, lutad mot en dörrpost. Flera gamla pianon var uppställda i samma rum och detta gjorde att allt samtal var omöjligt. Man kan förstå att det inte var under gynnsamma förhållanden de undervisades i musik och repetitionerna av vad de hörde gav inga goda resultat. Läraren måste ibland föra elevens händer på instrumentet. Så fort en pojke kunde grunderna tillräckligt, bad man honom att undervisa andra elever. Det var under sådana omständigheter Louis Braille lärde sig att spela piano. I musiken fann han en säker tillflykt och den lyckliga trösten för den som inte kan se. En drill, en improvisation framtrollade för hans sinne längesen glömda bilder. Han gav sig helt hän åt musiken så som han gjorde med alla andra uppgifter. Han gav sig hän med hela sin karakteristiska samvetsgrannhet och innerlighet. Han förnam musiken intuitivt och därför excellerade han i den. Ehuru han även var helt ung, visade han redan naturliga anlag, som varslade om vilken talangfull organist han senare skulle bli vid orgeln i kyrkan Notre-Dame-des-Camps.

Doktor Guillié hade endast visat de goda sidorna av sin karaktär för Louis Brailles far. Vad som fanns bakom kulisserna, offrade direktören inte en tanke på. Institutets ekonomiska ställning var katastrofal. Man hade inte kredit någonstans. En del medarbetare hade man nödgats avskeda och ledningen var ineffektiv. För att hålla ordning vid institutet hade Guillié infört några ganska kraftiga förhållningsregler med delvis stränga straff. Ett vanligt straff i skolorna på den tiden var mörk arrest – men att bli instängd i ett mörkt rum var ju ett tämligen meningslöst straff för en blind – dessutom kunde man straffas med vatten och bröd, prygel eller utegångsförbud. Louis Braille har säkerligen fått sin andel av dessa straff. Hans muntra och stundom retsamma temperament roade nog inte alltid alla hans överordnade. Varje torsdag efter kvällsvarden brukade eleverna föras till den botaniska trädgården. Vårdaren gick först och hade barnen efter sig i ett långt rep som de fick hålla i handen. – Detta var en rörande syn och många förbigående grät högljutt. Varje steg gav Louis Braille något nytt att tänka på.

Det led mot slutet av skolåret och institutet hade sin första premieutdelning till de bästa eleverna. Det var en stor högtidsstund för både lärare och elever och deras anhöriga. Då fick Louis Braille sina första lagrar – ett diplom för första klassens arbete i stickning och skomakeri. Gauthier som hade gått längre i skolan, lyckönskades för sitt diplom i pianospel, en uppmuntran för den som hade särskilda anlag för musik. De båda vännerna var mycket stolta över sina diplom och den enda malörten i glädjebägaren var de kommande ferierna som skulle skilja dem. Men deras glädje var i alla fall stor över att de skulle få komma hem. Louis var knuten till sin födelseby med starka band och hans barnahjärta var helt och hållet i hemmet.

Liksom skolpojkar i hela världen brukar göra, så gjorde också Louis upp planer för ferierna. Det var planer på långa vandringar, tanken på vilka han skulle hälsa på av sina vänner som han tyckte så mycket om – ja, han tyckte att han kunde höra faderns monotona hammarslag i verkstaden.

Feriens glädje. I familjens sköte återfann Louis den lycka och frid han saknat så djupt. Föräldrarna berättade för honom de senaste tilldragelserna i byn och Louis talade om institutet, om sina vänner och om arbetet och han njöt av trevnaden i hemmets atmosfär. Hans syster Marie Céline bodde inte längre hemma. Hon hade gift sig i juni 1819 med François Isidore Marniesse. Han var smed och hade verkstad och bostad allra överst vid Saint-Denisgatan. Från detta äktenskap har man de sista avkomlingarna av familjen Braille, nämligen familjen Meunier. En av dem föddes 1877 och bor ännu i dag i Coupvray.

Louis Simon hade slagit sig ned i Chessy några mil från Coupvray. Han var ett gott stöd för brodern och de kom mycket väl överens. Redan söndag kom han och hälsade på sina föräldrar och följde Louis till kyrkan. Vilken glädje det måste ha varit för den blinde gossen att höra Abbé Palluy förrätta mässan och få träffa Antoine Bécheret och herr D’Orvilliers, som efter gudstjänsten brukade prata med honom om hans skolgång.

Vid terminens början i oktober var Louis tillbaka i skolan och tog fatt på studierna igen. ”Han gjorde snart så stora framsteg att han uppflyttades från den lägre klassen till en högre”, skriver Coltat. Vid nyårstiden 1821 blev doktor Guillié avskedad från sin befattning som institutets direktör. Den kommitté som tillsatts av undervisningsdepartementet konstaterade, att han hade haft en intim förbindelse med en av skolans lärarinnor. Detta var en allvarlig historia som inte kunde tolereras vid skolan, där man höll mycket strängt på de moraliska formerna. Vi har redan talat om den mindre sympatiska sidan i hans karaktär. Övermodig och brutal som han var, hade han 1817 kört bort den store Valentin Haüy från institutet, när denne kom tillbaka från Ryssland, trött och missmodig och utan ställning. De blinda vet tillräckligt mycket om den storartade insats, som Valentin Haüy gjort för deras sak och därför sätter doktor Guilliés obarmhärtighet i deras ögon en outplånlig fläck på hans namn. Institutet sörjde inte över att han måste gå. Hans efterträdare har lämnat endast goda minnen efter sig. Hela sitt liv offrade han åt skapande blindsaksarbete. Pignier var hans namn. Han gottgjorde mycken skada som företrädaren förorsakat. Han önskade Valentin Haüy välkommen tillbaka och försäkrade honom om de blindas stora tacksamhet mot honom.

I all tysthet förberedde lärare och elever en stor fest som skulle hållas den tjugoförsta augusti 1821. Denna fest blev höjdpunkten i den gamle Valentin Haüys liv. Pignier och hans närmast underordnade Dufau sparade inte möda för att festen skulle bli så lyckad som möjligt och varenda en i hela institutet hjälpte till. Man dekorerade klassrummen och matsalen och i mottagningshallen ställdes upp en plattform. Med den yttersta omsorg valde man ut en liten orkester som skulle vara festens clou. Liksom kamraterna tog även Louis del i förberedelserna med sin vanliga ihärdighet och hans far och bror skulle komma från Coupvray för att ge en liten handräckning.

Så kom då äntligen den stora dagen och det blev en minnesrik högtidsstund. När de blinda jublande stormade mot honom, kände Valentin Haüys glädje inga gränser. Han tillbragte hela dagen tillsammans med dem, intog måltiderna med dem och talade om undervisningen och han frågade om deras anhöriga och han talade med var och en särskilt på sitt vänliga sätt. När Braille kände den gamle mästarens knotiga händer om sina egna, blev han så rörd att han inte kunde säga ett enda ord. Han teg, när den gamle ställde några frågor till honom.

Haüys hälsning var en helt vanlig gest – ”men för oss var det en djup symbol” – Braille skulle länge minnas den. Han hämtade kraft och styrka från detta möte, då svårigheterna var nära att bryta ned honom. Det var en vanlig gest genom vilken den gamle utan att veta det överräckte facklan till den unge och med sitt eget liv i kamp och strid inspirerade det hänförda barnet.

Vågor av musik strömmade från institutets orkester mot plattformen, där Valentin Haüy satt tillsammans med lärarna. Det var en varm dag och mycket blev ansträngande. Eleverna deklamerade och kören sjöng en kantat, tillägnad skolans grundare och allt var underbart.

Valentin Haüy fick äntligen sola sig i upprättelsens glädje efter de många årens motstånd och hopplöshet och att detta skulle ske i hans egen älskade skola, det var underbart. Och när musiken tystnade, var den gamle så rörd att han inte kunde säga mycket. Men han tog barnen i sina armar och upprepade med tårar i ögonen – ”Det är Gud som har gjort allt detta”.

Den tjugoförsta augusti följande år skulle Valentin Haüy inte få uppleva.

Louis satt mellan sin far och bror i diligensen till Coupvray, han skulle ha fritt från skolan några dagar. De samtalade om festen och gick igenom alla detaljerna. Det syntes att den hade markerat en vändpunkt i Louis’ gossesjäl. Ty den dagen hade han fattat den kamp och den storhet som Valentin Haüy representerade och han lovade sig själv att han skulle likna honom och bli en stridsman för sina kamrater i olyckan. Det var den dagen han började syssla med kniv och läder i sin fars verkstad. Han skar ut cirklar, trianglar och fyrkanter, försökte och grubblade om och om igen och satte som sitt mål det väldiga problemet att finna ett alfabet för blinda. Enligt en släkttradition som berättats av L. Charpentier, en sadelmakare i Chessy och Louis Simon Brailles efterträdare, skall det ha varit spikar med stora runda huvuden som den blinde gossen använde till sitt första blindskriftsalfabet.

I mars 1822 fick institutet meddelande om Valentin Haüys död. Han var sjuttiosju år gammal. Han hade dragit sig tillbaka, glömd av offentligheten och de lärda, och dog omgiven av några få släktingar och elever från sin skola. Louis Braille och hans kamrater grät som om de hade förlorat en nära vän.

DE INLEDANDE FÖRSÖKEN

Tillbaka till innehållsförteckningen

För att klargöra de omständigheter som ledde till att Louis Braille nådde fram till sitt alfabet måste vi gå några år tillbaka i tiden. Vid ett av Franska vetenskapsakademiens veckomöten, den tjugoåttonde juni 1819, uppläste sekreteraren ett brev från Charles Barbier de la Serre som med många detaljer meddelade att han ”hade uppfunnit en maskin som genom en hemlig kombination av skrivtecken åstadkom en skrift som det inte var nödvändigt att se”, d.v.s. ”skrift i mörkret”. De höga herrarna som var vana att få många sällsamma meddelanden om uppfinningar och dylikt, blev inte särskilt intresserade. Utan att visa sig vidare energiska valde de två medlemmar för att undersöka det föregivna vidundret. En tid åtgick till studiet av maskinen och först i maj följande år lämnade de två akademikerna sin rapport. Vi vill bespara läsaren detaljerna i denna omständliga och ledsamma skrivelse och citera blott den viktigaste meningen – ”denna procedur gör det möjligt att komma i kontakt med blinda och döva”.

Charles Barbier hade varit kapten i Ludvig den XVIII:s armé och under fältövningarna hade han kommit underfund med hur svårt det var att förmedla order nattetid. Men med sin vakna intelligens hade han löst problemet genom att sammanställa varianter av punkter och streck på en bit kartong. På detta sätt kunde han ge order som t.ex. ”framåt” – ”allmän reträtt” osv. – hur mörkt det än var, kunde man tyda denna kod endast genom blotta känseln. Denna kod kallade han ”nattskrift”.

Med den iver och oegennytta som karakteriserade Charles Barbier, greps han av idén att föra sin uppfinning vidare. Inom kort förbättrade han den och överförde den till en sorts skrift. Den blev använd av blinda och kallades ”sonografi” – d.v.s. ljudskrift, av det latinska ordet ”sonus”, ljud. Denna skrift visade snart sin överlägsenhet i förhållande till nattskriften. Alla slags meningar kunde skrivas men orden stavades inte – de skrevs fonetiskt. Det behövdes många punkter för ett enda ord och detta gjorde läsningen både tidsödande och svår.

Det var på detta stadium i utvecklingen som Charles Barbier i slutet av 1820 knackade på institutets dörr vid Victorgatan och bad om ett samtal med doktor Guillié.

I sin omedelbara iver och hänförelse över den betydelse han trodde att uppfinningen innebar för de blinda, väntade Charles Barbier att den gode doktorn skulle falla honom om halsen och välsigna honom. Han trodde skriften utan vidare skulle bli godkänd och tagen i bruk av de blinda.

Men tyvärr är vägen till beröm – och erkännande – lång och törnbeströdd. Om man inte på förhand tutat öronen fulla på folk om vilka framstående egenskaper en idé har, så är de inte alltid mottagliga för den. Det skulle den gode kaptenen snart få känna på.

Charles Barbier kände sin samtid och med sin stora vältalighet och ihärdighet blev han en utmärkt advokat för sitt system. Han visste precis hur han skulle framhäva dess egenskaper.

De båda herrarna diskuterade vitt och brett och Guillié oroade sig framför allt för att systemet var alltför komplicerat. ”Innan vi gör något”, sade han ”måste vi experimentera vid blindundervisningen. Endast genom dagligt bruk kan man fastslå dess verkliga värde”.

Barbier var säker på sig själv och han visste att de experiment han hade gjort var fullt tillräckliga. Han menade att man inte behövde vänta så länge med att frigöra de blinda. Han önskade att få ta med sig ett officiellt godkännande.

Vi känner doktor Guillié. Hans beslut var oåterkalleligt. Han önskade visserligen inte direkt att göra kaptenen modfälld och förkasta hans system, men hans erfarenhet som institutets ledare hade lärt honom att inte acceptera ett nytt undervisningsmedel vid första ögonkastet, huru lockande det än kunde se ut. Allt emellanåt hade han fått besök av många uppfinnare som påstod sig ha uppfunnit något av verkligt värde för undervisningen men i praktiken hade det visat sig alldeles oanvändbart. När Charles Barbier den dagen lämnade institutet, kände han sig en smula desorienterad. Han hade inte blivit klar över doktor Guilliés avsikter. Men han gav inte upp. Hans beröring med Vetenskapsakademien hade lärt honom tålamod och han lovade sig själv att han skulle komma igen. Doktor Guillié fick inte något tillfälle att själv prova Barbiers system. Endast några dagar efter samtalet med kaptenen blev skandalen med lärarinnan känd och han fick sitt avsked.

Det blev efterträdaren Pignier som fick ta emot kaptenen vid hans nästa besök. Den ihärdige kaptenen hade inte det minsta slappats i sin företagsamhet. Han gick löst på Pignier med den äkta fransmannens vältalighet. Liksom sin föregångare fastslog Pignier att de blinda först måste lära känna systemet och att man inte utan vidare kunde sätta i gång med det. Barbier blev missmodig av allt detta om och men och lämnade institutet en smula förnärmad.

Några dagar efter Barbiers besök kallade Pignier lärare och elever till en sammankomst, han ville komma med ett mycket viktigt meddelande. Det är omöjligt att beskriva den nyfikenhet med vilken de blinda motsåg denna sammankomst. I ett av de stora rummen väntade sextio barn oroliga och förundrade – äntligen kom direktör Pignier. Han berättade för dem historien om kapten Barbiers uppfinning och beskrev principerna för sonografien i detalj.

Eftersom kaptenen hade lämnat kvar några sidor av sin skrift, lät han dessa gå runt bland barnen.

När Louis Braille med sina fingrar kände de små kulorna som bildade punkterna, strålade hans ansikte av glädje. Det var detta som han hade sökt efter i så många månader. En skrift som var olik de seendes, en skrift som lästes med beröring – punkter. Äntligen hade då något revolutionerande skapats. Både lärare och elever var storligen intresserade. De stod och pratade i små grupper och den stackars Pignier måste svara på en kaskad av frågor. De försökte läsa orden och gav sin mening till känna. Några framhöll att systemet var rätt komplicerat, men alla var överens om att det måste tagas upp vid undervisningen. Så kom det sig att Charles Barbier följande vecka i ett brev från direktör Pignier fick veta att hans system skulle användas vid institutet som ett ”hjälpmedel” vid undervisningen.

Louis Braille lyckades snart klara ut sonografiens hemligheter. Varenda ledig stund tog han med sig sin vän Gauthier och de båda gossarna gav varandra lektioner och läste upp för varandra meningar som de hade satt ihop. Denna nyttiga hobby gjorde att Louis Braille blev mycket duktig i att läsa Barbiers punktskrift. Han uppdagade snart en del mycket allvarliga fel i systemet. Det var helt baserat på ett förbättrat och mycket skickligt stenografisystem. Han hade inte tagit någon hänsyn till den gällande stavningen, eftersom punkterna endast representerade ljuden. Det var inte heller några regler för tecknens användning, accenter, nummer, matematiska symboler eller musiktecken. Och så till sist huvudfelet: kombinationerna var så invecklade att de gjorde läsningen mycket svår. Louis gjorde därför några förbättringar. Dessa var så bra att de blev godtagna av Pignier och sedan meddelade man dem till kapten Barbier. Så fort han hade fått underrättelse om att en blind hade löst detta problem som han själv så länge hade arbetat med utan att lyckas riktigt, så skyndade han till skolan för att få träffa denne begåvade elev. Det är lätt att föreställa sig den brådskande och barske artillerikaptenens häpnad, då han blev presenterad för en lång och mager yngling med ljust hår. Barbier var vid den tiden femtiofem år. Han blev säkerligen ännu mer förvånad, när Louis med artig och vördnadsfull stämma redogjorde för sonografien, dess fel och företräden, och särskilt för vad som fattades för att den helt och fullt skulle fylla de krav man måste ställa på den vid blindundervisningen. Själv hade han gjort en del förbättringar som han bad att få demonstrera. Han hade också planer på att göra ännu flera sådana. Kaptenen kände sig illa till mods, ställd inför detta barns mogna och säkra argumentation. Han uttalade sig visserligen i berömmande ordalag om de förbättringar som Louis hade föreslagit men han försvarade sitt ursprungliga system så kraftigt att Louis på hans allvarliga tonfall märkte att han inte kunde komma någon vart med honom.

Så började det verkliga skapande arbetet för Louis Braille. Allt ifrån den tiden kom han att helt och hållet koncentrera sig på att finna en ny metod, vars allmänna drag han nu började hysa förhoppningar om och som Charles Barbiers nattskrift hade väckt till liv inom honom.

Det var framför allt om natten som gossen arbetade. Han satt och väntade på att kamraternas andetag skulle förvissa honom om att de sov. Då tog han fram tavla och stift och gav sig hän åt experiment och beräkningar. Dessa nätter av ansträngande arbete krävde allt vad han hade av viljestyrka och uthållighet. Men han visste att en dag skulle ett ljus stråla fram ur allt detta. Ibland dåsade han till med stiftet i handen och näsan tryckt mot tavlan som om han arbetade ännu i sömnen. Men ibland arbetade han med feberaktig iver utan att ha någon aning om tiden ända tills vagnsskramlet efter gatan bragte honom tillbaka till verkligheten. Ferien kom. De många vaknätterna på institutet hade tagit på Louis, men det friska livet på landet återgav honom styrka och krafter. Timme efter timme satt han på en sten ute i skogen och experimenterade och konstruerade tålmodigt sitt alfabet. Förbigående kom fram till honom och var nyfikna. Vilket märkvärdigt tidsfördriv för ett barn att sitta och sticka hål i ett papper med ett stift. Lantborna brukade säga – ”Där har vi Louis med nålstickningen”.

Men till slut nådde han sitt mål. När skolan började igen i oktober, var hans uppfinning klar. Med hjälp av två rader av tre punkter, ordnade vertikalt, ibland kombinerade med små horisontala streck och genom att variera ordningsföljden och positionen av punkterna och strecken, hade Louis lyckats finna sextiotre olika kombinationer som representerade alla bokstäverna i alfabetet samt accenttecken och matematiska symboler. Och detta underbarn var femton år.

Det dröjde inte länge förrän hela institutet hade reda på den nya metoden. Gauthier som hade deltagit i de första experimenten, talade i sin tillgivenhet för Louis om det nya alfabetet i en ström av hänförda ord. När direktör Pignier fick höra detta, skickade han bud efter gossen.

Louis sjönk ned i den stora stolen mitt framför direktörens skrivbord. Där demonstrerade han på nytt sitt system för den förvånade Pignier som knappast kunde tro sina egna ögon. Detta enkla system och den snabbhet som det innebar i pedagogiskt avseende, var i sanning beundransvärt. Han omfamnade gossen, alldeles överväldigad av sina känslor och en djup inre glädje. Louis förklarade att hans arbete, inte var färdigt ännu och att flera problem fortfarande väntade på sin lösning. Men den hängivenhet som strömmade mot honom från direktören förnyade hans mod. Han gick lycklig från detta möte och lovade sig själv att hängiva sig åt arbetet på sin skapargärning. Eleverna blev snart förtrogna med det nya systemet och Pignier gav efter för deras enhälliga böner att få använda det i stället för Barbiers system. Sålunda öppnades nya möjligheter för de blinda barnen. Nu kunde de göra anteckningar under lektionerna, de kunde stava och skriva upp regler och meningar som var av vikt för dem. De kunde skriva till varandra och även till seende om dessa lärde sig skriften. De blev i stånd att skriftligt ge uttryck för åsikter, tankar och hopp – de kunde anförtro sin själs djupaste hemligheter åt papperet.

Men gossen försummade inte sina studier genom sina experiment med punktskriften.

Hans dagar fylldes av både intellektuellt och manuellt arbete. ”Varje år”, berättar Coltat, ”finner man namnet Louis Braille bland de första som får premier i olika ämnen”. Historia, retorik, filosofi, algebra – allt tillägnade han sig med häpnadsväckande lätthet.

Vi fordrar inte att han skall betraktas som ett geni, men vi måste erkänna att han var en ovanligt intelligent och vaken yngling. År 1823, då han var fjorton år gammal, blev han utsedd till förman för skomakeriverkstaden och 1826, medan han själv ännu studerade, fick han undervisa sina kamrater i algebra, grammatik och geografi.

Eleverna respekterade honom naturligt nog och såg upp till honom. I mellantiden mellan studier och privatundervisning, skaffade han sig också kunskaper så mycket han kunde. Han var elev i kursverksamheten vid Collège de France, lärde sig spela orgel och undervisade de yngre lärjungarna vid institutet i piano.

År 1827 blev det genom hans alfabet möjligt att till punktskrift överföra "La grammaire des grammaires" – Grammatikens grundprinciper. Följande år förbättrade han metoden så att han kunde skriva av små musikstycken med punktskriftsnoter. Han lyckades också skriva noter i sju oktaver helt enkelt genom att sätta en symbol för oktaven framför nottecknet. Samma år började han göra sig av med strecken i sitt alfabet.

Sedan överföringen av Noèls och Chapsals grammatik till punktskrift blivit klar 1829, utkom första upplagan av Metod att skriva ord och musik och enkla sånger med hjälp av punkter, till bruk för blinda och arrangerade för dem. I förordet till denna bok skriver Braille dessa älskvärda ord om Charles Barbier: ”Om vi givit föreliggande metod företräde framför hans, så måste vi dock till hans ära säga att det var hans metod, som gav oss idén till vår egen”.

Denna tribut till Charles Barbier är ett gott bevis på hans ärlighet. All dåraktig fåfänga var främmande för Louis. Han hade ingen önskan att bli berömd. Han var lycklig helt enkelt därför att han visste att han fått vara med om att lätta bördorna för sina kamrater och han ville inte bli föremål för uppmärksamhet. Liksom barnet Louis varit välartat och godhjärtat, sådan visade sig också den unge mannen. I det dagliga livet var han av hjärtat ren och god. Hans enda önskan var att få vara en ödmjuk tjänare för sina blinda bröder. Denne blinde mans liv ger oss alla en lektion i ödmjukhet.

LÄRAREN

Tillbaka till innehållsförteckningen

Den åttonde augusti 1828 blev Louis Braille genom direktör Pigniers föranstaltning utnämnd till assistentlärare med en lön av femton francs i månaden. Louis’ medfödda anlag att undervisa och hans pedagogiska insikter gjorde honom väl skickad för lärarekallet. När skolan öppnades efter ferierna, fick han på sin lott att undervisa i grammatik, geografi och aritmetik. En av hans elever, Coltat, erinrar i sin lilla bok, Historiska notiser om Louis Braille, hur han fängslade allas uppmärksamhet genom sina spirituella och väl upplagda lektioner. Coltat skriver: ”Han gjorde sin plikt med en sådan klokhet och en så stor charm att hans elever gladde sig åt timmarna för Louis Braille. De försökte inte bara att överträffa och tävla med varandra under lektionerna för att behaga honom utan de försökte också på ett rörande sätt att glädja sin lärare som de betraktade som en kär och kunskapsrik vän, en vän som alltid var redo att ge goda råd och förmaningar”.

Hans klara uppfattning av logik, av rätt och orätt, gjorde att han på ett smidigt sätt kunde undervisa i en så torr kunskap som matematik och likaså i ett så färgrikt ämne som geografi. Han behandlade de oroligaste och okunnigaste elever hänsynsfullt och fick dem intresserade med några väl valda ord. Louis Braille delade sina lärjungars sorger och fröjder, vakade över deras hälsa och enligt Coltat, straffade han aldrig någon enda av dem. Det räckte med ”vänlig bestämdhet”. Louis Braille hade just fyllt tjugo år. Han var medelstor, smärt och atletiskt byggd. Han lutade lite med huvudet, håret var blont och hade ett vackert naturligt fall. Hans uppträdande var öppet och säkert. Ansiktet var skarpskuret och dragen regelbundna. Den bleka hyn vittnade om en bräcklig hälsa. Han hade en lätt och fjädrande gång och gestikulerade livligt och behagfullt. Han bar institutets uniform, jacka och byxor av svart kläde. Den skilde sig från elevernas endast därigenom att den hade en besättning av guld och silke.

Utnämningen till assistentlärare förändrade högst obetydligt hans livsföring. Enligt en gammal tradition betraktades dessa nämligen endast som längre komna elever och de var följaktligen underkastade skolans disciplin. Louis kunde t.ex. inte lämna skolan utan tillåtelse och innan han fick ta emot besök, måste han inhämta direktörens godkännande. Om det kom brev från Coupvray, öppnades detta av direktören som berättade innehållet för honom, innan han fick brevet. Några fördelar medförde ställningen i alla fall. Han fick ett rum som var avskilt från den gemensamma sovsalen. Om han saknade vännen Gauthiers sällskap alltför mycket, så hade han tusen saker att studera och ro att arbeta med dem. Med hjälp av sitt alfabet kunde han förbereda sina föreläsningar och började skriva en avhandling om aritmetik. Han fortsatte också sina försök att överföra musik till punktskriftsnoter. Coltat berättar om detta: ”Han var benådad med ett stort tålamod för dessa uppgifter. Med hans klarhet och förståelse för problemen blev de slutsatser han kom till, lättfattliga. Med hjälp av det dubbla ljuset analys och syntes, lyckades han genom ett omänskligt arbete steg för steg nå framgång med sina musikpunkter. Först var det en liten enkel sång, så några musiktycken och till slut kunde han skriva av musik för piano och några mycket svåra stycken. Sex små punkter i olika kombinationer åstadkom detta underverk”.

Direktör Pignier intresserade sig mycket för sina unga medarbetare. Han gav dem goda råd och anvisade lätta arbetsmetoder. De blev också inviterade till bjudningar och han tog dem även med sig ut bland andra människor.

På detta sätt fick Louis för första gången stifta bekantskap med det jäkt och den feberaktighet som förbindes med kvällsbjudningar, där penningstarka och inflytelserika personer är närvarande och där dansmusiken och glasens klang liksom stryker under oron. Vid sådana tillfällen blev Louis alltid ombedd att spela och när han gick fram till pianot, blev det plötsligt alldeles stilla och då han med sina snabba fingrar for över tangenterna, var det få som kunde dölja sin rörelse. Braille spelade Haydn, Mozart och Beethoven och hans framförande var elegant och präglat av verklig inlevelse och han blev föremål för beundrande applåder.

Sent på kvällen följde fröken Pignier honom hem. Hon var syster till direktören och brukade hjälpa till med att lärarna kom i beröring med sällskapslivet.

Louis blev som förtrollad av allt det han fick lära känna och all denna vänlighet gjorde honom gott. Men då han förstod att mycket av denna vänlighet var blandad med medlidande, blev han trött på sällskapslivet. Han var glad och tillfreds med ensamheten i sitt rum.

Den trettioförsta maj 1831 blev en sorgens dag för Louis Braille. Tidigt på morgonen kom hans bror med underrättelsen att deras far var död. Ända in i det sista hade Simon René talat om sin blinde son och oroat sig för hans framtid. Han hade emellertid skrivit ett brev till direktör Pignier och det var detta brev som brodern nu lämnade fram. Det var ett både gripande och bönfallande brev. Simon René bad direktören ta hand om sonen och aldrig överge honom. Det är direktör Pignier själv som lämnat upplysningen om detta brev som han kallar ”en helig bön från en döende man till institutets direktör, som åtog sig uppgiften”.

Efter kvällsvarden lämnade bröderna institutet och följde med postvagnen till Coupvray. Det blev ingen glad färd så som ferieresorna hade varit. Tunga tankar drev in över Louis och minnet av fadern fyllde hans själ. Ibland frågade han om fadern fått lida mycket – hade han nämnt hans namn.

Sent på kvällen kom de fram till den lilla byn som låg badande i det milda vårljuset.

I sin mors armar fick Louis gråta ut – det var som om sorgen ville spränga honom. Simon René sov sin sista sömn inne i den lilla halvmörka alkoven och lukten av brinnande vaxljus fyllde rummet. Marie Céline och Monique Cathérine var där inne och Louis kunde höra deras snyftningar. Han gick fram och föll på knä vid faderns säng. Ett av vittnena till hans barndom hade gått ur tiden. Louis försökte erinra sig hans ansikte.

Hela natten vakade familjen i bön. Följande morgon fördes sadelmakaren i Coupvray till kyrkan. Alla i byn var på benen för att visa den avhållne hantverkaren en sista uppmärksamhet. Louis som var mycket stolt över sin far, visste hur omtyckt han var i byn. Det var ändå en tröst att veta att han lämnade endast vänner efter sig och att de sörjde lika mycket som familjen över hans död.

Abbé Gallet förrättade jordfästningen och för första gången gick det upp för Louis hur fruktansvärt det är att aldrig få återse den som man håller av så innerligt.

Efter jordfästningen samlades folket i djup sorg i det lilla huset, där en god och ärlig hantverkare hade levat i väl sextio år.

Tio månader efter Simon Renés död bröt en koleraepidemi ut i Paris och spred sig snart till tjugosju kommuner. Detta var orsaken till att Louis inte tillbringade sommarferierna i Coupvray. Det hade nämligen utfärdats förbud mot resor på grund av smittofaran. Han stannade alltså kvar i skolan och fortsatte med sina experiment. I början av 1833 avslutade han sina musikstudier för den kända pedagogen fröken Vanderbuch och den stora orgeln i Notre-Dame-des-Camps anförtroddes åt honom. Direktör Pignier hade fått den idén att antaga seende elever i skolan. Han hade nämligen en tanke på att senare kunna få nytta av dem som lojala och utmärkta lärare. Några gånger lyckades det också verkligen.

En av dessa elever följde varje söndagsmorgon Louis till kyrkan. I början var Louis ledsen över att han skulle bli så upptagen av den rent tekniska sidan av gudstjänsten så att han inte som troende fick deltaga i den aktivt. Men småningom blev han så övad att musiken inte längre var någon störande faktor för honom. Hans spel följde känsligt och vackert prästens stämma. När vi talar om Louis’ tro, så snuddar vi vid något av det märkligaste i hans karaktär. Hans blindhet hade inte gjort honom upprorisk, han svor och förbannade inte Gud. Nej, han accepterade sitt öde med stilla resignation. Han förstod att livet här nere bara var första akten till ett evigt liv. Och då han var berövad jordelivets ljus, tog han förtröstansfullt sin tillflykt i trons ljus.

1833 avlade minister Thiers1 ett besök vid institutet. Direktör Pignier begagnade tillfället till att be honom att få befordra några av de bästa eleverna till lärare. Braille, Gauthier och Coltat blev alltså befordrade och efter den tiden var deras årslön tre hundra francs.

Åren gick och Louis gladde sig mer och mer över livet. Han ansåg det som sin mission att göra sig duglig som lärare samt fullfölja och utveckla sin uppfinning. Tack vare direktör Pignier hade han fått tillfälle att demonstrera sitt system under industrimässan 1834. Utställningen öppnades den första maj av Ludvig Filip, som önskade att alla måtte finna lika mycket av intresse där som han själv hade gjort.

Under denna dystra kulturperiod, då Vigny2 grät över sin Eva, Lamartine3 över sin Elvira och Hugo4 trumpetade ut sina rop om rättfärdighet tillsammans med Olympios, i en värld, där den intellektuella eliten dissekerade sina känslor, stod Louis Braille lugn och fattad och utan några verop, ehuru han kanske hade ännu större orsak att klaga. Tvärtom hade han drivits fram, och bort från den melankoliska livsformen över till den praktiska och konstruktiva. Jämmer och klagan var okända begrepp för honom. Hans liv var omväxlande fullt utnyttjat. Lektioner och experiment tillät inte mycken tid bli över till grubblerier. Hälsan blir inte bättre av den orsaken, men minst av allt tänker han på sig själv.

Emellanåt blir han angripen av trötthetsperioder. Trapporna i institutet blir outhärdliga, ofta måste han stanna, andedräkten blir kort och stötig, han är nära att svimma, huvudet är feberhett och tungt. Han tog sig samman, struntade i alla försiktighetsregler men sjukdomen bet sig fast och lossade inte sitt grepp.

En av hans vänner blev uppmärksam på huru det stod till med honom. Febern undergrävde hans redan förut bräckliga hälsa. Louis vaknade om morgonen lika trött som då han gick till sängs och sömnen, som inte gav honom vila, tärde på hans krafter. Många gånger stannade han mitt i en föreläsning, han orkade inte fortsätta utan måste gå till sängs.

Louis Braille var bara tjugosex år gammal 1835 och tyckte inte om tanken på att sjukdomen kunde vara allvarlig och permanent. Han trodde att smärtorna var sporadiska och snart skulle gå över igen. Han fortsatte undervisningen med okuvlig energi och nekade ihärdigt att minska på sina lektioner. Men det skulle bli värre. En natt då febern höll honom vaken, kände han plötsligt att munnen fylldes av en vätska som inte bedrog honom. Det var blod. Då förstod han, hur allvarligt det var och ropade på nattvakten, som i sin tur skräckslagen väckte Pignier. Han fattade genast situationen. Diagnosen var enkel nog. Louis hade haft en blodstörtning.

Det var tuberkulos i första stadiet. Men vad kunde direktör Pignier göra för att bemöta denna smygande sjukdom, år 1835 hade den medicinska vetenskapen inga medel som kunde ge patienten hopp om att bli frisk genom någon som helst kur. Man måste finna sig i att den fruktansvärda bacillen långsamt förtärde kroppen. För övrigt visste ingen då för tiden att sjukdomen förorsakades av en bacill.

Den gode Pignier ordinerade vila samt riklig och kraftig mat. Men det som verkligen behövdes, var frisk fjälluft. Luften i institutet var rå och fuktig och det var långt ifrån någon idealisk plats där man kunde återvinna hälsan. Och likväl tillbringade Louis nio av årets tolv månader där, trots Pigniers råd att han skulle spara sig. När sjukdomen blev akut, var Pignier naturligtvis klar över att Louis inte kunde fortsätta med den stora arbetsbördan. Han reducerade hans timmar och gav honom småklasser. Till dem behövdes inte så stora förberedelser och man kunde klara sig med mindre prat.

Louis accepterade detta. Han var inte rädd för ansträngningar och inte heller för döden. Hans fasta tro och levande hopp om evigt liv hindrade honom från denna svaghet. Men han förstod nu, att vårdslöshet med hälsan var rena självmordet. Och från denna stund blev han försiktigare med sig och införde en strängt reglerad plan för vila och sömn. Han trodde att tiden skulle rätta till allt. Och framför allt satte han sitt hopp till sommarferierna. Då skulle nog den friska luften i Coupvray återge honom hälsa och krafter.

Denna nya livsrytm gav honom mer fritid än någonsin förr och mycket av den tillbragte han tillsammans med vännen Gauthier och även med Coltat. En seende vän brukade läsa högt för dem ur dagstidningen ”Moniteur”, och sedan diskuterades det lästa och de framlade sina meningar och synpunkter. Vid dessa tillfällen visade sig Louis som en utmärkt historieberättare. Han kunde tala med både värme och humor om det som låg hans hjärta nära och han gjorde ordspråk, som vännerna sedan använde vid undervisningen. Coltat säger: ”För honom var vänskapen en samvetsplikt och kärt hängiven. Han skulle kunnat offra allt för den – sin tid, sin hälsa, ja, till och med sin ställning”. Han vårdade denna vänskap som en botanist en sällsynt orkidé och det talar till hans förmån att någon betecknade hans vänskap som något ännu starkare än kärlek. Coltat fortsätter: ”Ofta gav han vägledning och råd som visade sig värdefulla för den som använde dem. Om någon av hans vänner tvekade att ge råd till en äldre kamrat, log han och sade: ”Kom bara tillbaka. Jag vill offra mig själv” – om han åtog sig att utföra något, så gjorde han det och det spelade ingen roll, om uppdraget var behagligt eller inte. Han behandlade ofta intima och delikata frågor så taktfullt att uttrycket ”jag vill offra mig själv”5 blev känt för att vara endast hans. Vännerna hade mycket nöje av det och gav honom tillnamnet 'censorn'.”

Hans själs klarhet och hans korrekta omdöme satte honom i stånd att förutse mångt och mycket och i enstaka fall kunde han förutsäga resultatet. Därför var det också få av dem som kände honom närmare, vilka inte följde hans råd och fann dem utmärkta.

”Men Louis Braille var inte den som bara gav goda råd, han var själv ett exempel på dem”, skriver Coltat vidare. ”Han tyckte om att hjälpa den som var olycklig, men han hjälpte på ett sådant sätt att personen i fråga inte kände sig illa berörd”. Han visste att det inte var nog att ge det som måste göras med den kristna barmhärtighet som respekterar den fattiges själ. Louis Braille var en sökare. Han var ihärdig och gav inte upp sitt arbete med punktskriften trots läkarens råd. Han var född till arbete och ingenting kunde hindra honom i hans skapargärning. På uppmaning av engelsmannen Hayter fogade han 1836 bokstaven – W – till sitt alfabet. Följande år tog han definitivt bort strecken och utgav i förnyad form sin ”Metod att skriva ord och musik och enkla sånger med hjälp av punkter, till bruk för blinda och arrangerad för dem”.

KONFLIKTER

Tillbaka till innehållsförteckningen

De blindas värld är lika litet som de seendes fri från konflikter och stundom sticker avundsjukan upp sitt vederstyggliga huvud. Ända sedan 1836 hade institutets vice direktör Dufau haft onda anslag mot direktör Pignier. Tillsammans med lärarinnan fru Landresse drev

Not. s. 20. Uttrycket ”Jag vill offra mig själv” syftar på Appius' berättelse om slaget vid Sentinum 295 f. Kr. då romarna fruktade för nederlag, erbjöd sig Decius Mus med dessa ord att offra sig själv åt gudarna. Genom hans offerdöd vann romarna seger över samniter och galler.

Dufau sitt ränksmideri både inom och utanför institutet. Slutligen skrev dessa båda en rapport, som de skickade till undervisningsministern.

Vad gick anklagelsen mot Pignier ut på egentligen? Det minsta man kan säga, är att beskyllningarna var märkvärdiga. Det hette bl.a.: ”Pignier är en dålig lärare som under historielektionerna förvrider elevernas tankar och känslor”. En sådan beskyllning var allvarlig nog, då man såg den i förhållande till den oro som härskade överallt i Frankrike. Den s.k. Februarirevolutionen bröt ut 1848. Radikala yttringar, som på något sätt kunde misstänkas vara revolutionära, kunde ha till följd deportation och till och med döden. Man kan utan vidare slå fast, att bakgrunden till denna aktion var avundsjuka. Pigniers auktoritet som lärare, hans fasta hållning och disciplin i ledningen av institutet, hans uppfattning av sanna värden – allt detta var ett hinder för Dufau och hans dröm om hurudant – han – ansåg, att det borde vara.

Louis Braille visste om detta intrigspel men stod helt utanför det. Han beundrade och vördade Pignier och hyste stor respekt för honom. Det var han som uppmuntrat Braille och givit honom råd i arbetet med punktskriften. Han hade vårdat honom efter blodstörtningen och varit en faderlig vän för honom efter Simon Renés bortgång. Det var även han som hade äran av att lärare och elever fått myndigheternas stillatigande medgivande att få använda punktskriften vid undervisningen. Den officiella metoden var nämligen ännu den som Valentin Haüy använt. I departementet var denna metod fortfarande godkänd och ingen önskade någon förändring.

Louis Brailles uppfinning gav de blinda möjligheter som dittills varit okända. Man kunde tro att denna uppfinning skulle ha hälsats välkommen med glädje och att Vetenskapsakademien skulle ha belönat den anspråkslöse unge man som gjort den. Pressen borde ha berömt den i spaltlånga artiklar och framhållit dess egenskaper och företräden och regeringen borde givit Louis Hederslegionens kors såsom det hade ansökts om av några bland hans elever. Nej, det gick alldeles tvärtom.

Ända sedan 1829 hade Pignier försökt att få punktskriften godkänd och han hade skrivit många brev om detta. Men det tyckte inte herrar byråkrater om. En sådan halsstarrighet störde friden i departementet. Fransmännen är aldrig begeistrade över att gammalt gott skick och bruk kastas ut genom fönstret och Brailles system fick lida av denna auktoriteternas brist på framsynthet. Hans ungdomliga optimism stötte mot en mur av byråkratisk trångsynthet. Han kunde inte förstå varför institutet måste lära eleverna läsa reliefbokstäver som medförde tidsförlust för alla. Till slut skrev han själv till ministern men fick inte något svar.

Många år senare, år 1840, sedan direktör Pignier tagit ett nytt initiativ, skrev ministern några få ord – dock utan att erkänna Brailles system: ”Detta arbete förefaller mig ovanligt och det är min uppfattning att Braille bör uppmuntras”.

Ja, naturligtvis var han värd att uppmuntras. Pignier och hans vänner var alltid redo att stödja honom på alla sätt och Louis fortsatte arbetet med förnyad kraft.

År 1843 offentliggjordes hans Liten orientering i aritmetik för nybörjare. I denna bok framlägger han tanken på att uppställa en textbok som kunde användas av de blinda. ”Vår skrift är mycket skrymmande och därför är det nödvändigt att använda så få ord som möjligt”.

År 1839 lyckades han lösa problemet att korrespondera med seende. Han publicerade en förklaring över systemet i broschyren Nya metoder i punktskrift för brev, kort, geometriska figurer, musiktecken o.s.v. till bruk för blinda. Systemet bestod i att man tecknade alfabetets bokstäver med stiftet genom en serie punkter. Detta system standardiserades på så sätt att han gav anvisning på en platta som hade det antal punkter som den önskade bokstaven representerade. Då stiftet stacks i papperet fick man en relief, som både blinda och seende med lätthet kunde läsa. Detta nya system, som Braille kallade Rafigrafi – av grekiska "rhaphe": söm, nålstick – blev liksom det föregående antaget av eleverna med entusiasm.

Dufaus intrigspel bar emellertid frukt år 1840. Ministern gav efter för hans rapport. Tiden var just då mogen för sådana påståenden som ”radikal historieundervisning” och dylikt och kabinettet såg med sympati på Dufaus försök att få direktör Pignier avlägsnad. Pignier fick alltså sitt avsked. Pigniers avsked blev en stor prövning för Louis Braille. Han förlorade nu sin trognaste försvarare. Från den tiden måste han kämpa ensam för att få sitt system erkänt.

Den uppfinningsrike kapten Barbier väntade ihärdigt på att hans nattskrift skulle bli erkänd som den enda fundamentala skriften vid blindundervisningen. Han hade fått en belöning av institutet, och då han var fullkomligt övertygad om att hans metod var perfekt, hade han plågat Pignier med ständiga besök.

Redan 1827, just vid den tid då Louis Braille överförde till punktskrift La grammaire des grammaires, hade han enligt vad Guilbeau säger, ”varit förargad över ändringarna i hans metod”. Det ser likväl ut som om han hade insett att Brailles punktskrift var bättre och överlägsen hans egen. Den trettioförsta mars samma år skriver han således till Braille: ”Jag kan inte nog prisa de höga och ädla känslor som sporrat Er att vara till nytta för dem som dela Ert olyckliga öde. Vid den åldern är det fint att ha uträttat det som Ni har gjort och man kan vänta sig mycket av de lysande egenskaper som leder Er”.

Senare säger han i förordet till en ny upplaga av sin metod: ”Det är Louis Braille, en ung elev vid Kungl. Institutet i Paris, som först har fått den lyckliga idén att vid skrivundervisningen använda punkter, ordnade i tre rader. Denna form tar mindre plats och är lättare att läsa. Av dessa båda orsaker är vi honom skyldiga stor tacksamhet”.

Och likväl fortsatte Charles Barbier att förlita sig på nattskriften. Men han lyckades aldrig få den godkänd. Tiden, den oberäknelige domaren, dömde den till glömska. Å andra sidan hade Brailles arbete blivit erkänt och respekterat. Men rättvisligen är dessa båda system och dessa två namn oupplösligt förbundna med varandra.

Kapten Charles Barbier dog den tjugonionde april 1841 vid sjuttiofyra års ålder. Louis Braille hade givit honom en honnör 1837, då han skrev: ”Och om vi är lyckliga över att ha kunnat hjälpa våra vänner i olyckan, så måste vi dock alltid upprepa att vi är tacksamma mot Herr Barbier, som först fann en metod genom vilken man med hjälp av punkter kan undervisa blinda att skriva”.

Den nionde juni 1841 en månad efter Charles Barbiers död, förlorade Louis Braille en av sina närmaste. Hans syster, Marie Céline Marniesse, dog i Coupvray, endast fyrtiotre år gammal. Hon efterlämnade två minderåriga barn, Marie-Thérèse, tretton år, och Céline-Louise, som var sex år gammal. Louis blev lamslagen av underrättelsen. Åren 1840–1841 var sannerligen tunga år för honom.

Louis Braille hade blivit tillfrågad, om han ville resa till Österrike för att undervisa en prins av den kejserliga familjen. Men hans hälsotillstånd satte emellertid stopp för dylika planer. Han skrev i stället ett brev till Johann Wilhelm Klein6, som vid denna tid utförde ett mycket aktivt blindsaksarbete i Wien. Detta brev har blivit bevarat och lyder som följer:

”Paris 11 juli 1840. Käre Herr Klein. Jag känner till det stora intresse Ni hyser för de blindas undervisning. Därför har jag den äran att föreslå Er ett nytt sätt att lära de blinda skriva. Jag ber Er att betrakta dessa mina rader som en vördnadsfull hyllning. För den hängivenhet Ni har visat för de olyckliga, vilkas öde jag delar.

Jag skulle bli mycket glad om min lilla metod kunde bli till nytta för Er och Era elever. Jag låter detta exemplar vara ett bevis på huru mycket jag högaktar Er.

Er vördnadsfulle och ödmjuke tjänare

Braille

Institutet för unga blinda”.

Men olyckligtvis var Klein trots alla sina goda egenskaper en konservativ och försiktig herre. Han hade hört sig för vid alla blindinstitut i hela världen angående en effektiv metod för blindundervisningen. Louis Brailles ”Lilla metod” accepterade han inte. Denna metod vände så totalt upp och ned på allting att det inte kunde gå an. Braille tog detta utslag av styvsinthet och okunnighet med stoisk ro. Men andra och större prövningar väntade honom. Dufaus ledning av skolan skulle bli en serie av svårigheter men de bara styrkte Louis och gjorde honom säkrare på sin uppgift. Dufau verkade inte tilldragande på folk och särskilt eleverna kände sig obehagligt berörda av hans stela högtidliga uppträdande. Det blev rent av illa, då han började ordna om allting vid institutet för att försöka ge Pigniers avsked ett sken av rättfärdighet. Mycket blev oriktigt och goda och dåliga reformer infördes om varandra. Fick han en idé, så sattes den omedelbart i verket och det betydde inte så mycket om de blinda eleverna hade nytta av det eller inte. Han ansåg sig större och klokare än dessa blinda som omgav honom. Han hörde till den sortens seende som känner sig höjda över all kritik bara därför att de har sin syn i behåll.

Han hade länge sett snett på punktskriften. Dufau trodde liksom många av hans kolleger att punktskriften skulle göra de blinda så oberoende att de kunde bli helt och hållet självständiga.

Han fruktade att de blindas värld kunde bli en värld, från vilken sådana som Dufau själv skulle utestängas. En annan sak som också skrämde intrigmakarna var att de fruktade att mista sin makt och sitt inflytande över institutet och eleverna. Hela undervisningen skulle ju kunna övertagas av blinda lärare. I början av sin direktörstid kom Dufau inte i direkt kontakt med Louis Braille. Hans taktik var lurig och han nöjde sig med att ignorera Louis’ system. I ett av sina publicerade arbeten, vari han behandlade de hjälpmedel man har till sitt förfogande vid blindundervisningen nämnde han inte punktskriften med ett enda ord. Det är en handledning som endast kan bedömas som ett fult streck och den kunde inte ha någon annan avsikt än att försöka eliminera Louis Braille som en farlig medtävlare. Pignier berättar att Dufau gav ut en handbok som skulle tjäna som en vägledning för de blinda att lära sig blindskrift. Han lät hela boken bygga på Valentin Haüys system och förbigick naturligtvis Louis Brailles system med tysthet. Begären tycks ha lett Dufau i allt vad han företog sig. Han var intellektuellt sett, välutrustad och detta gör det svårare för oss att finna någon ursäkt för honom som i många år skulle hindra punktskriften från att bli officiellt antagen. Direktörens fientliga inställning kunde likväl inte hindra punktskriften från att dag för dag bli av allt större nytta för de blinda. Dess framgång var redan fastslagen och dess anhängare hade för länge sedan fått en aning om vad den innebar. Om Dufau var den största stötestenen för metodens utbredning, så var de blinda dess ivrigaste försvarare. ”Det blev något av en strid”, skriver Pignier, ”om de första sidorna i Brailles Précis of history", (Historiska förgrundsgestalter, précis eg. sammandrag).

Under hela skolkursen skrev eleverna av i punktskrift och gjorde sig små notisböcker. På detta sätt lades en grundval som småningom medverkade till att få de ansvariga myndigheterna att kapitulera.

Den ständiga kampen och osäkerheten undergrävde Louis Brailles redan förut svaga hälsa ännu mer och 1843 fick han flera blodstörtningar som tvang honom att ligga till sängs en tid. Doktor Allibert som behandlat honom ända sedan det första anfallet 1837 blev snart klar över att sjukdomen tagit en ödesdiger vändning. Han rådde Louis att sluta med undervisningen och på hans ansökan beviljade Dufau detta. Louis höll sig i sitt rum i flera veckor och institutets sjukvårdare skötte honom. Hans vänner besökte honom ofta. De var oroliga och mycket omtänksamma mot honom och för var och en av dem hade Louis ett vänligt ord.

Gauthier höll honom noga underrättad om det som tilldrog sig i skolan och på det sättet var Louis inte så ensam. En varm och hjärtlig tillgivenhet strömmade emot alla som kom. Han klagade aldrig, talade inte ens om sin sjukdom och sina lidanden. Tvärtom intresserade han sig för andras svårigheter och från sitt sjukläger sökte han trösta och hjälpa. När vädret var milt, kunde man spåra en viss förbättring i hans tillstånd och doktor Allibert lät honom då ta en promenad i friska luften. Vid sådana tillfällen besökte han sin gamle ledare Pignier tillsammans med vännerna Gauthier och Coltat. Pignier blev alltid förtjust över att få träffa sina forna elever och deras samtal rörde sig alltid om den älskade skolan och skolarbetet. Det blev vanligen sent innan de tre vännerna spatserade tillbaka till skolan över de öppna platserna, där träden bar bud om våren.

Efter en av dessa turer kände sig Louis mycket trött och fram på natten fick han en häftig blodstörtning. Doktor Allibert förstod att det nu fanns bara ett enda sätt att hjälpa Louis och ordinerade, att han skulle bege sig ut på landet. I slutet av april 1843 reste Louis till Coupvray. Han skulle inte komma tillbaka till institutet förrän om sex månader.

SISTA HAND VID VERKET

Tillbaka till innehållsförteckningen

I den härliga luften i Coupvray och bland släktingar och vänner återfick Louis långsamt sina krafter. Med det nervslitande krånglet på avstånd och långt från Paris febrila aktivitet återfann han sig själv igen. Han trivdes och lät välbefinnandet formligen sjunka över sig. Familjen kom överens om att göra bouppteckning efter Simon René och skifta arvet mellan barnen. Louis önskade att ha ett ställe, där han kunde tillbringa sina ferier och fick därför familjens gamla hus, i vilket han var född.

Antoine Bécheret, läraren, dog år 1843. Vi erinrar oss att det var denne hedersman som först hade uppmuntrat den blinde gossen att lära sig något. Nu var alla Louis’ välgörare borta. Först Abbé Palluy, så Markis D’Orvilliers och nu den avhållne läraren som Louis kände sig skyldig så mycket. Han gav uttryck åt sin djupa sorg och han tänkte på att den ene efter den andre av hans kära rycktes bort utan att han ens hade fått se deras ansikten. Men med sin vanliga viljestyrka tog han sig samman och förjagade alla sådana deprimerande tankar. Louis hade inte för vana att grubbla över livet på det sättet – det liv han hade gjort värt att leva både för sig själv och för många andra trots ett hårt öde. Där gick hans mor omkring, mild och kärleksfull som alltid, brodern Louis Simon och systern Monique Cathérine, alla gjorde allt vad de kunde för att göra honom tillfreds och lycklig. Och där borta i storstaden hade han Gauthier, Coltat och Pignier, alla tillgivna och fulla av förståelse för honom. Och utom allt detta hade han sitt arbete, sin uppfinning, sina experiment som gjorde livet värt att leva och höll honom från den overksamhet som är en så farlig fiende för en blind.

En av de första dagarna i oktober samma år återvände Louis till Paris. Där väntade honom nya besvikelser. Under hans frånvaro hade Dufau lyckats fördjupa klyftan mellan det gamla systemets försvarare och anhängarna av punktskriften. Vad han börjat med, då han tillträdde sitt ämbete, det fortsatte han och nu ändå egensinnigare och orimligare än någonsin. Han följde Amerikas och Skottlands exempel och förminskade bokstäverna i Valentin Haüys alfabet, han brände till och med institutets förråd av gamla böcker. Sålunda tvingades eleverna att börja med nya metoder. Det oväntade resultatet av denna handling var emellertid, att Dufau faktiskt hjälpte fram sin ärkefiende punktskriften. ”Eleverna lärde varandra den i illegala grupper”, skriver Guilbeau.

Det var just de blinda barnens ståndaktighet som hjälpte punktalfabetet fram till seger.

Vi har redan förut sagt en del om Dufaus taktik. Han ignorerade fullkomligt överlagt Louis Brailles system. Om han blev tvungen att nämna det eller vid olika tillfällen räkna med det, reducerade han dess betydelse. Men då han märkte vilken tillslutning systemet hade i skolan och även på andra håll, började han öppet bekämpa det, och eftersom han stöddes av en dålig byråkratisk administration, förbjöd han det. Sålunda vann de seende första ronden i den kamp, där de blindas öde stod på spel. En av eleverna yttrade senare angående denna svåra period: ”Vi lärde oss alfabetet i hemlighet. Blev vi ertappade, då vi begagnade det, så blev vi straffade”. Louis Braille tänkte på Valentin Haüys svårigheter och alla de besvikelser han fått erfara. Men ingenting hade berövat den gamle mästaren tron på uppgiften eller hans mod och energi och till slut hade han fått uppleva triumfens dag. Hans liv var ett föredöme för Louis. Och han mindes med rörelse den gamle herrns glädje, när han stod omjublad och beundrad, bland eleverna i sin älskade skola och att han före sin död hade fått se rika frukter av sitt arbete. Kunde han, Louis, göra något mer, han var inte skapad som dessa mäktiga himmelsstormare, som dundrar och blixtrar och tvingar andra att godtaga deras meningar. Men han trodde helt enkelt, att en dag skulle skolans ledning bli tvungen att erkänna hans system, då erfarenheten hade bevisat dess överlägsenhet. Och ändå skulle år 1844 bringa honom det första officiella erkännandet.

År 1840 skickade direktör Dufau bud till en av sina vänner och bad honom om hjälp. Vännen, Joseph Guadet, en brorson till den bekante girondisten med samma namn, var en överdrivet noggrann man. Han var alldeles okunnig om blindsaken men tog i alla fall upp arbetet. En kort tid höll han med Dufau mot Pignier, men småningom gick den enkla genialiteten i punktskriftssystemet upp för honom och han började entusiastiskt bearbeta Dufau för att få honom vänligare stämd mot Louis Brailles arbete.

Innan vi går närmare in på denna oväntade och positiva hjälp, måste vi i korthet redogöra för några enstaka händelser som tilldrog sig vid institutet 1843. Dessa tilldragelser innebar en betydande hjälp för Dufaus vän i kampen för punktskriftens antagande.

Byggnaden vid Saint-Victorgatan hade redan i många år varit för liten och därtill hälsovådlig. Louis Braille liksom så många andra hade fått erfara detta. Den råa och ohälsosamma luften, de överbefolkade klassrummen, allt detta var en fara för en och var, men läkarrapporterna hade gång på gång blivit förbisedda. Ingen gjorde sig någon brådska med att framlägga planer för en ny byggnad. Och likväl hade Lamartine tagit upp saken i deputeradekammaren år 1838, och det beslöts att en ny skola skulle uppföras. Nödiga medel ställdes till förfogande och arbetet tog sin början. Den elfte november 1843 var skolbyggnaden färdig och undervisningen kunde börja. Adressen var Boulevard des Invalides 56 och Institutet för unga blinda har samma adress än i dag.

Vi kan gott förstå att de unga blinda lämnade sin gamla skola med blandade känslor. Det finns väl inga människor i världen som blir så ingrodda i gamla kända omgivningar som blinda. Tanken på att de nu skulle få komma in i ett modernt skolhus med sanitära och väl ventilerade sovsalar och klassrum förmådde inte lindra sorgen över att de måste lämna sin barndoms minnesrika skola.

Guadet berättar: ”Många lärare och elever grät och jag kunde mycket väl förstå emigranten som i sin nya rika omgivning saknar sitt fattiga och tarvliga hem”. Men sorgen varade inte så länge. Den tjugoåttonde december 1843 öppnades kapellet och den tjugoandra februari 1844 invigdes skolan officiellt under högtidliga former och i närvaro av ett stort antal auktoriteter. Det finns en liten broschyr som utgavs samma år. Titeln är ”En redogörelse för punktskriftssystemet, uppläst vid invigningen av det nya institutet den 22 februari 1844 av J. Guadet”. Här ger författaren på femton sidor en kronologisk översikt av punktskriftens tillblivelse från Charles Barbiers nattskrift till Louis Brailles utarbetning och förädling av systemet. Han slutar med en honnör till den sistnämnde. På detta sätt gav Dufau genom sin vän ett officiellt godkännande av Louis Brailles alfabet inför den celebra församlingen och den dagen slutade den gagnlösa striden om punktskriften i själva hjärtat av institutet. Ehuru godkännandet gavs, hade departementet likväl inte strött sand över det föregående. Men efter den dagen började punktskriften sprida sig över världen med expansiv kraft.

Sedan Guadet läst sin redogörelse, företog man en serie prov.

Vi skall samvetsgrant återge slutorden i den lilla broschyren, den torra stilen har stor betydelse för oss. Den låter oss se uppfinningens storhet och allt som vi har Louis Braille att tacka för.

En av lärarinnorna, fröken Cailhe, lät en av sina små elever skriva av en dikt som en av de inbjudna reciterade. En annan flicka kom in från ett angränsande rum och läste upp den.

Sedan lät Guadet en av sina kolleger skriva av ett musikstycke, som en annan bland de inbjudna dikterade. En ung blind, som hämtades in, läste upp det med den största lätthet.

Dessa prov hälsades med stormande applåder och Louis Braille var djupt rörd. Efter år av tystnad och motarbetanden hade det slutliga resultatet blivit framgång.

Låt oss också ge en honnör åt Guadet för det sätt på vilket han tog sig an saken. Själv skriver han – och stoltheten över att han var med om det, lyser tydligt igenom: ”Braille var mycket anspråkslös, ja, alldeles för anspråkslös. De som han umgicks med, satte alldeles för lite värde på honom, de lät honom stå i skuggan. Vi var kanske de första som gav honom hans rätta plats i publikens ögon genom att vi spridde hans system med vår musikundervisning och på så sätt tillkännagav den fulla betydelsen av hans uppfinning”.

Louis Braille tålde inte länge det hektiska livet i Paris. Hans hälsa blev svagare för varje dag och han fick flera blodstörtningar. I januari 1844 befriades han från sitt ämbete. Dufau försökte behålla honom i skolan och ge honom den vård han behövde och myndigheterna gav sin tillåtelse till detta. Louis var nu alldeles klar över sitt tillstånd men han motsåg framtiden med lugn. Hans kristna tro kom honom att se på döden utan fruktan. Hans väsen utstrålade det sanna och ädla som en människa äger, när allt i hennes inre är harmoniskt och har fått ro.

Hans enkla levnadssätt tillät honom att spara något av sin blygsamma lön. Och tillsammans med inkomsterna från hans lilla egendom gick allt detta till hans vänner och till de fattiga. Han korresponderade med sina forna elever, uträttade små uppdrag åt dem och gav dem böcker och skolmateriel. Pignier berättar att han lät en utomstående dela ut vad han hade att ge för att han själv skulle förbli okänd. Pignier utbrister: ”Han önskade aldrig att få tack”. Någon cyniker vill kanske säga att Louis Brailles hjärtelag och givmildhet inte kostade honom något, eftersom hans lön och övriga inkomster tillät honom att leva bekymmerslöst och därför hade hans välgörenhet inte något andligt värde. Men Braille avstod ofta från saker som han själv så utomordentligt väl behövde. När en av hans vänner blev utan arbete, lät han honom få övertaga platsen som organist i en stor församling i Paris. Han uppgav alltså ett arbete som han själv gladde sig så mycket åt varje söndag, bara därför att en olycklig var i behov av hjälp. Det är det bästa beviset på hans ädla och hjärtegoda sinnelag.

I mitten av 1844 lyckades Louis Braille ännu en gång med sin oerhörda viljekraft bemästra ett allvarligt återfall i sjukdomen och så förflöt några långa år som rekonvalescent. Endast då och då gav han några timmars undervisning i skolan. Men 1847 lade Dufau märke till en förbättring i Louis’ tillstånd, och med doktor Alliberts tillåtelse lät han honom få återupptaga undervisningen. Denna period kom att vara tre år och var fylld av lycka för Louis.

Han hade samma pedagogiska klokhet som förr och eleverna beundrade honom ännu mer – de visste hur sjuk han var. Då och då tog han en tur till Coupvray och kontrollerade skötseln av sin lilla egendom tillsammans med Louis Simon.

År 1848 utbröt revolutionen i Paris. Louis ryckte sig lös ur den traditionella tankegången och tog emot de nya doktrinerna med hänförelse. Han stödde arbetarnas krav men fördömde lynchningsrätten och alla överträdelser. Han var idealist och hälsade republiken som den styrelseform, som bäst kan förverkliga idén om frihet, jämlikhet och broderskap.

För att korrigera sina forna misstag gjorde Dufau allt vad han kunde för att underlätta experimenten med punktskriftens utveckling. Man tog Brailles system till hjälp på allt flera områden vid blindundervisningen. Där det förut hade bekämpats, hälsades det nu välkommet, och 1847 tryckte institutet Psaltaren i punktskrift.

Louis Braille firade triumfer på alla områden. Pater Roussel introducerade hans system vid gudstjänsterna 1846 och 1849 använde stereotypins uppfinnare Laas D'Aguen, det vid stereotyperingen av Jesu liknelser. Guadet talar om detta i årsboken för döv- och blindsaken.

Belgierna antog systemet vid sin blindundervisning, och snart gick det i segertåg över hela Europa. Femtonåringens sagolika uppfinning började erövra världen. Denna framgång måste ha ingivit Louis Braille en känsla av att de många årens hårda arbete och besvikelser inte hade varit förgäves.

Hans system var nu genomarbetat och komplett och Louis hade för länge sedan börjat ägna sig åt andra uppgifter. Musiken låg honom om hjärtat och han arbetade med stora planer på notskrivning. Ännu hade ingen vågat be en blind att överföra dessa komplicerade tecken till punktskrift. Louis gjorde ett försök som utföll mycket gynnsamt och han höll på att utarbeta nya förbättringar då sjukdomen bröt ut på nytt. Då han 1850 började känna krafterna avtaga mer och mer, begärde han sitt avsked av Dufau. Dufau som förstod att en pension inte var mycket att leva av, lät Louis få stanna vid institutet och använde hans hjälp endast tillfälligtvis vid pianoundervisningen.

MOT LJUSET

Tillbaka till innehållsförteckningen

Ingen har haft större anledning att berätta för oss om de sista veckorna av Louis Brailles liv än Coltat. Han var god och lojal mot Louis och kände sig bunden till den äldre vännen genom samma öde och genom en verklig tillgivenhet. Det var Coltats privilegium att vara närvarande, då Louis Braille insomnade. Vi vill därför återge hans vittnesbörd och vi skall inte ändra något utan låta Coltats egna, enkla och rörande ord berätta. "Natten till den fjärde december 1851 fick Louis en ny blodstörtning efter en förkylning som han hade varit lite oförsiktig med. Denna blodstörtning var det sista hårda slag som skulle komma att hålla Louis i sängen. De följande dagarna fick han flera blödningar och vi alla som var hos honom, led med honom. Louis var mycket lugn, men han kände att hans liv var i fara och bad om andlig tröst. Han tog emot sakramentet som en hängiven troende. Dagen efter denna gripande akt, sade han följande ord till en vän som ofta besökt honom och som har gömt hans ord i sitt hjärta som en dyrbar gåva: 'Gårdagen var en av de största och härligaste dagarna i mitt liv. När du själv har fått erfara det, då förstår du religionens sanna majestät. Jag är övertygad om att min mission här på jorden är slut. I går fick jag erfara den största av alla fröjder. Gud lät i sin kärlek hoppet om det eviga ljuset lysa för mina ögon. Kan någonting binda mig till jorden efter denna syn, ja, jag bad Gud att taga mig bort härifrån. Det är sant. Men jag kände, att jag inte bad om något svårt' ".

Tio dagar senare var det jul. Den fromme patienten ville fira helgen på sitt plågoläger och han mottog åter den nådige Guden, som ger lindring och tålamod. För att hålla sin själ vid gott mod bad han sina vänner berätta vad som hade hänt, medan han låg till sängs. Men de måste fatta sig kort och vara noga med uttrycken, ty han tyckte alltid om värdighet i talet. Men trots dessa andliga intressen försummade Louis Braille inte de världsliga göromålen. Innan han begav sig ut på sin sista färd, önskade han att förära sina vänner en sista tacksamhetsgåva.

Den tjugosjätte december skickade han bud efter en sakförare och i närvaro av Joseph Guadet, Édouard Pelicier, (institutets bokhållare), Hector Chevalier och Louis Laas D'Aguen dikterade han sitt testamente. Hans mor fick en livränta och sina övriga ägodelar delade han mellan systerdottern och guddottern Céline Louise Marniesse och systersonen Louis Théodor Carron. Louis Simon fick en jordegendom och Coltat "min vän och kollega vid institutet, skall ha min bankbok, mitt piano, lösöret, böcker, kläder och vetenskapliga instrument – med andra ord, allt vad jag äger här i institutet". Genom detta testamente får vi åter en glimt av Louis Brailles sanna och ädla karaktär. Tacksamheten var inte bara en fras hos honom.

Den lille ledsagaren, som också var springpojke på sjukhuset, nattvakten och tjänstfolket som skötte hans rum fick allesammans presenter. Församlingsprästen i Coupvray fick sextio francs "som en hälsning till kyrkan i min by" likaledes bad han Coltat dela ut några personliga småsaker bland sina elever, ett uppdrag som denne utförde med den största samvetsgrannhet.

Den sjätte januari 1852 blev Louis Brailles sista dag. Alla hans vänner var hos honom under de sista timmarna. Louis fick nattvarden och talade svagt och långsamt till var och en av dem.

Då slutet nalkades, var han så svag att han inte kunde röra läpparna. Alla de närvarande grät. Dödskampen började omkring klockan 16 på eftermiddagen och vid 19.30-tiden var allt över. Louis Braille lämnade sin själ i Guds händer. Den åttonde januari hölls en minnesgudstjänst vid institutet. Hans vänner fick ta en dödsmask av Louis – den som målaren Jouffray senare använde till sitt bekanta porträtt.

Jordfästningen ägde rum i kyrkan i Coupvray den 10 januari. Sedan abbé Baudin hade bett bönen för de dödas själar, blev Louis Brailles kropp sänkt i jorden.

De läsande fingrarna – Louis Brailles liv

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

FÖRORD

ETT BRÖLLOP UNDER REVOLUTIONEN

SIMON SADELMAKARE

UNGA ÅR

LÄRJUNGEN

DE INLEDANDE FÖRSÖKEN

LÄRAREN

KONFLIKTER

SISTA HAND VID VERKET

MOT LJUSET

1852–1952

SLUTNOTER