Talboken i framtiden Utredning om den svenska talboksmodellen (Utgiven av Talboks- och punktskriftsbiblioteket) Innehåll 1. Förord 2. Sammanfattning 3. Uppdraget 4. Genomförande Förutsättningar: 5. Handikapp- och kulturpolitiska utgångspunkter 6. Upphovsrätt 7. Talboksberättigade Talboksverksamheten: 8. TPB i går och i dag 9. Den befintliga talboksmodellen 10. Service till högskolestuderande 11. Övriga agerande på och kring den svenska talboksarenan 12. Internationella utblickar Inriktning och visioner: 13. Användarperspektiv 14. Tekniska förutsättningar 15. Tekniska hjälpmedel 16. De analoga talböckerna och framtiden 17. TPB i morgon. En vision 18. Talboks- och taltidningsläsaren i morgon. En vision 19. Talboken och biblioteken i morgon. En vision 20. Kostnadsbedömningar Förslag: 21. Förslagen i sammanfattning Litteratur Bilagor(dessa finns i en egen fil, inte i detta dokument): Bilaga 1: Direktiv till en intern utredning om den framtida svenska talboksmodellen Bilaga 2: Biblioteksenkäten Bilaga 3: Användarenkäten Bilaga 4: Teknik för inspelning och överföring Bilaga 5: Datakompression Bilaga 6: Lagringsmedier för talböcker Bilaga 7: Elektronisk överföring Bilaga 8: DAISY 1. Förord Utredningen Talboken i framtiden har resulterat i en bred kartläggning av talboksverksamheten i Sverige och mynnar ut i förslag om hur vi bäst kan planera för framtiden. Utredare har varit Bibbi Andersson, utlånad från Upplands-Bro kommun, med Lars Sönnebo, TPB, som teknisk sakkunnig. Till utredningen har knutits en referensgrupp med representanter från läns- och kommunbibliotek. TPB:s styrelse antog direktiven till utredningen den 24 november 1997. Styrelsen har följt arbetet och diskuterat underlag på sina sammanträden fram till den 12 oktober 1998 då styrelsen beslöt att anta utredningen som sin egen. Enskede den 24 november 1998 Ingar Beckman Hirschfeldt Bibliotekschef 2. Sammanfattning Uppdraget Skifte av teknik för talböcker och talbokshantering pågår i Sverige och världen. Planerna att lägga över produktionen från analog till digital teknik växer fram internationellt. Ett internationellt konsortium, DAISY Consortium, utvecklar på basis av det digitala format, som tagits fram av TPB och det svenska dataföretaget Labyrinten AB, en standard för digitalt talbokssystem. TPB har som förberedelse för förändringarna beslutat om en intern utredning om hur detta teknikskifte kan komma att påverka den framtida svenska talboksmodellen. Eftersom förändringen redan håller på att ske, hastar det med beslut om ambitionsnivå och förändringstakt. Genomförandet Utredningen har samlat synpunkter på talboksområdet och områden närbesläktade med det genom att möta och prata med representanter för myndigheter, organisationer och institu- tioner, bibliotek, talboksproducenter och kassettboksförlag, teknikutvecklare och teknikproducenter, musikbranschen, IT-företag, talboksläsare m.fl. och redovisar synpunkter på hur talbokssverige ser ut i dag och hur utvecklingen framåt kan bli. En referensgrupp från länsbibliotekens konsulenter för social verksamhet, kompletterad med bibliotekarier med erfarenhet från stora talboksbibliotek, har bidragit till utredningsmaterialet med viktiga erfarenheter, synpunkter och förslag. Två enkätundersökningar har genomförts. Förslagen Under utredningens gång har det blivit allt mer klart, att de stora frågorna som finansieringen av hjälpmedel och digitaliseringen av det befintliga talboksbeståndet måste diskuteras vidare. Utredningen har inte kunnat beräkna hur många läshandikappade människor, som kan vara berörda av förändringen, och som kommer att behöva nya hjälpmedel för att kunna läsa digitala talböcker. Övergångstidens längd är också problematisk: hur länge skall man använda parallella system, då man producerar både analoga och digitala kopior? Den lättaste frågan är löst, nämligen när man kan börja producera helt digitalt. Utredningen föreslår den 1 maj 2000. En kostnadskrävande del av teknikskiftet är överföringen av det nuvarande analoga talboksbeståndet. En digitalisering av hela beståndet på i dag (ca 57 500 titlar hösten 1998) kan komma att kosta upp till 100 milj. kr. Allt skall dock inte överföras. En genomgripande gallring av äldre facklitteratur behöver genomföras. De återstående titlarna bör överföras så att hela beståndet blir tillgängligt digitalt inom en rimlig tid. Om fem – tio år börjar det vara svårt att köpa och reparera kassettbandspelare. De digitala talböckerna, DAISY-talböckerna, kommer till en början att läsas i pc eller med speciellt framtagna cd-romspelare. I framtiden, när musikindustrin övergår från cd-formatet på 74 minuter till dvd eller något komprimerat format, kommer DAISY-talböcker att kunna kopieras även till detta. Eftersom användandet av en vanlig musik-cd-spelare inte skulle innebära någon utveckling för talboksläsaren, innebär teknikskiftet, att nya hjälpmedel måste tas i bruk och att investeringarna i hjälpmedel blir betydande. Kostnaden beror på hur stor gruppen talboksläsare är. Någon samlad statistik över detta finns inte. Ett försök till grov uppskattning av kostnaden är omkring en kvarts miljard kronor. En samverkan med Taltidningsnämnden och dess teknikutveckling skulle underlätta finansieringen. Frågorna måste diskuteras vidare med de berörda huvudmännen, landstings- och kommunförbunden samt olika berörda departement inom regeringskansliet, då förändringen medför stora kostnader. Samtidigt innebär förändringen också en revolution för synskadade och andra läshandikappade, som får tillgång till litteratur på ett nytt sätt, med en teknik som är särskilt framtagen efter deras behov. Frågorna måste också diskuteras närmare med berörda upphovsrätts- och bransch- organisationer. Ett utvidgat samarbete mellan TPB och Taltidningsnämnden, som också står inför teknikbyte, liksom ett samlat grepp om hela läromedels- och kurslitteraturförsörjningen för läshandi- kappade studerande på alla stadier, skulle bidra till en väsentligt förbättrad situation för landets funktionshindrade. Utredningen föreslår därför regeringen att tillsätta en ny talbokskommitté för att driva dessa frågor vidare. Utredningen föreslår, att den svenska talboksmodellen med sitt tredelade ansvar mellan staten, landstingen och kommunerna skall fungera även i framtiden. Nya distributionsvägar kan dock förändra synen på länsbibliotekens kompletterande roll vad gäller titlar och exemplar. Ett förändrat distributionssätt kan ge länsbiblioteken en förstärkt roll som förmedlare. Länsbibliotekens/regionbibliotekens viktigaste roller inom talboksverksamheten blir fortsatt att stödja och arbeta med läsfrämjande insatser och teknik- och kompetensutveckling samt att ge teknikstöd för regionens bibliotek. Enkäter, som utredningen har genomfört, visar att det lokala biblioteket är av största vikt för den läshandikappade låntagaren för information om och vägledning till litteraturen. Det lokala biblioteket kan dock behöva stöd från sitt länsbibliotek för att kunna utveckla denna verksamhet. Två enkätundersökningar har genomförts inom utredningens ram: en till länsbiblioteken (med vidarebefordran till kommunbiblioteken) med utvärderingsfrågor om den befintliga talboksmodellen och därmed närbesläktade områden och en till talboksläsare inom organisationerna Synskadades Riksförbund (SRF), Unga Synskadade och Förbundet mot läs- och skrivsvårigheter (FMLS). 245 talboksläsare från hela landet svarade på frågor om sin syn på talböcker och talbokshantering och även på några frågor om sin syn på den framtida utvecklingen av talböcker. Många tog tillfället i akt att lämna kommentarer och åsikter även utanför de formulerade frågorna. Redovisning av enkätsvaren finns företrädesvis i kapitlen om den befintliga talboksmodellen och om användarperspektiv. Upphovsrättslagstiftningen är en av de viktigaste förutsättningarna för en framgångsrik jämlikhetspolitik. Synskadade och andra funktionshindrade har genom denna i princip tillgång till samma litteratur, som de som kan läsa tryckt text. Digitala talböcker faller inom nuvarande 17 § upphovsrättslagen (URL), då de fortfarande är ljudupptagningar. I utvecklingen av den digitala talboken ligger en möjlighet att länka det inspelade ordet till digital text för att underlätta kunskapsinhämtning om stavning och utökade sökmöjligheter. Möjligheten att framställa text för synskadade och andra läshandikappade bör därför föras in i 17 § snarast. Det är viktigt, att regeringen bevakar, att de EG-direktiv som gäller upphovsrätt i informationssamhället och som nu finns som förslag inte leder till försämring av tillgången till litteratur för synskadade och andra funktionshindrade när det gäller elektronisk text. Utredningen diskuterar även antalet aktörer inom talboksområdet och överlämnar till regeringen frågan om huruvida de kommersiella talboksproducenterna även i fortsättningen bör ha regeringens tillstånd att framställa talböcker. Utredningen lägger också ett antal konkreta förslag till TPB som kan förbättra förutsättningarna för ett lyckosamt teknikskifte. En sammanfattande beskrivning av DAISY finns i särskild bilaga. I bilagor finns också genomgång av nya distributionskanaler, av datakompression, av nya bärare av ljud, samt av andra tekniska förutsättningar för en positiv utveckling av den digitala talboken, såväl inspelning som överföring, distribution och tillgänglighet för läsarna. 3. Uppdraget Den tekniska utvecklingen under senare år har gjort det möjligt, att framställa och använda talböcker på helt annat sätt än i dag. Forskning, utveckling och internationellt samarbete har lett fram till en internationell standard för digitala talböcker. En digital talbok öppnar helt nya möjligheter för talboksläsarna, underlättar användningen och gör lässituationen, kanske särskilt för studerande, ganska lik den för icke läshandikappade. Redan i anslagsframställningen för 1998 – 2000, i styrelsebeslut från 1997-08-12, hemställde TPB att Kulturdepartementet skulle tillsätta en ny talbokskommitté med hänvisning till det förestående teknikbytet. ”Teknikbytet berör inte bara kulturområdet utan kräver samordning med hjälpmedelsansvariga, ansvariga för tele- och radiokommunikationer m fl. TPB hemställer därför att regeringen under perioden tillsätter en ny talbokskommitté för att utreda bl.a. de nya distributionsvägarna för talböcker.” Kulturdepartementet ansåg hösten 1997, att tiden ännu inte var mogen för att regeringen skulle tillsätta en talbokskommitté, även om behovet inte ifrågasattes. För att påbörja den framtida planeringen och göra utvecklingsmöjligheter och eventuella problem tydliga gav därför styrelsen för TPB 1997-11-24 TPB i uppdrag att göra en intern utredning om den framtida svenska talboksmodellen. Enligt direktiven för utredningen skall följande frågor belysas: • den svenska talboksmodellen nu och i framtiden • resursbehovet • hjälpmedelsfrågan. Utredningen skall också redovisa handikappolitiska och kulturpolitiska motiv för talbokshanteringen, beskriva talboksproduktionen i en möjlig framtid, lägga stor vikt vid brukarsynpunkter samt hitta prognoser kring uppspelningsapparatur och redovisa kostnader och vinster vid en digitalisering av talboksbeståndet. Direktiven finns i sin helhet som bilaga till utredningen. I projektplanen för utredningen anges, att utvecklingen inom DAISY-konsortiet bestämmer utgångsläget för utredningen, och att punktskriftsböcker ligger utanför uppdraget. 4. Genomförande Utredningen Talboken i framtiden har genomförts som en enmansutredning under tolv månaders projektanställning av Bibbi Andersson. Lars Sönnebo, upphovsmannen till DAISY- formatet, har deltagit i utredningen som teknisk expert. En referensgrupp av bibliotekskonsulenter för sociala frågor på länsbibliotek och bibliotekarier med mångårig erfarenhet av talboksarbete på stora bibliotek har bistått utredningen med värdefulla erfarenheter och synpunkter. Två utvärderingsenkäter om den befintliga talboksmodellen har genomförts, en riktad mot länsbiblioteken och kommunbibliotek, en riktad mot talboksläsare inom organisationerna SRF, Unga Synskadade och FMLS. Utredningen har inhämtat synpunkter på hur talboksverksamhet fungerar i dag och på hur representanter för olika sorters talboksläsare ser på framtidens möjligheter och eventuella problem genom • studiebesök i folkbibliotek och specialbibliotek i Sverige och Danmark • möten med myndigheter, organisationer och institutioner som hanterar talböcker i någon form eller skulle kunna tänkas göra det i framtiden och/eller har något ansvar inom området läshandikapp • besök hos talboksproducenter och kassettboksförlag • möten och samtal med representanter för användargrupper och enskilda talboksläsare • deltagande i ett konsortiemöte inom DAISY-konsortiet • rapporter till och diskussioner med TPB:s styrelse under alla sammanträden under utredningstiden • kontakter med IT-företag och agerande på IT-området • kontakter med teknikutvecklare och teknik producenter • kontakter med företrädare för musikbranschen • deltagande i seminarier och konferenser av vikt för utredningen • studier av skrifter, utredningar, rapporter, informationsmaterial mm • deltagande i interna möten av olika slag inom TPB • samtal med ett stort antal anställda inom TPB med ansvar för olika funktioner och verksamheter • möten och korrespondens med referensgruppen från biblioteken • två enkätundersökningar till bibliotek respektive användare /talboksläsare för att få underlag för utvärdering av den befintliga talboksmodellen, synpunkter på framtida utvecklingsmöjligheter och generella åsikter om hur talböcker och bibliotek fungerar för läshandikappade. 5. Handikapp- och kulturpolitiska utgångspunkter Det övergripande målet för svensk handikappolitik är delaktighet för alla på jämlika villkor. Utgångspunkt är principer om självbestämmande och inflytande, tillgänglighet, delaktighet, helhetssyn och kontinuitet. Alla människor har lika värde. Två stora handikapputredningar har tillsatts och arbetat under senare delen av 1900-talet, den från 1965 och den från 1989. Redan under utredningsarbetet för den första av dem var man inställd på att föreslå särskilda åtgärder för att ge handikappade bättre tillgång till kultur. 1965 tillkallades en handikapputredning för att behandla frågor om behovet av olika slags insatser för handikappade. Utredningen redovisade förslag inom olika områden i sex betänkanden, varav (SOU 1976:20) Kultur åt alla, har varit av central betydelse för kulturpolitiken i vårt land. Det är den första stora utredning, som ägnat sig åt funktionshindrade och deras tillgång till kultur. Socialtjänstlagen (1980:620) har som mål: ”Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. /---/ Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.” /---/ (1 §) I socialtjänstlagen slås bl.a. fast, att ”Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd.”(21 § ). 1989 års handikapputredning avlämnade ett huvudbetänkande, fem delbetänkande och åtta rapporter till Socialdepartementet. Huvudbetänkandet, (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla, har som utgångspunkt bl.a. det mål, som handikapputredningen från 1965 föreslog, nämligen att kultur skall vara tillgänglig för alla och att särskilda åtgärder måste vidtas för dem som på grund av funktionshinder är utestängda från viss kulturell verksamhet. Ansvars- och finansieringsprincipen innebär, att miljöer och verksamheter ska utformas och bedrivas så att de är tillgängliga och användbara för alla människor. Kostnader för anpassningar är en självklar del av kostnaderna för verksamheten och finansieras som verksamheten i övrigt. Dock ansåg utredningen, att utgivningsstödet till talböcker och LL-böcker fortfarande skulle finansieras direkt över statsbudgeten, eftersom man var mycket medveten om bokbranschens ekonomiska problem vid utgivning av böcker med liten upplaga. Lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS (1993:387), är en rättighetslag, en komplettering till socialtjänstlagen och ett stöd för utvecklingsstörda och svårt funktionshindrade. LSS inledande bestämmelser är: ”1 § Denna lag innehåller bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer 1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd, 2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller 3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.” LSS innehåller även en kulturparagraf, 15 §, som säger: ”Till kommunens uppgifter hör att /---/ 5. verka för att det allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för personer som anges i 1 §” FN:s standardregler om delaktighet och jämlikhet för människor med funktionshinder antogs 1993 för att ge människor med funktionshinder försäkran om delaktighet och jämlikhet i samhället. De 22 reglerna innehåller tydliga principiella ståndpunkter och är ett moraliskt och politiskt åtagande – men inte juridiskt bindande - för medlemsstaterna. Handikappombudsmannen har fått i uppdrag av regeringen att göra standardreglerna kända i Sverige och att utvärdera åtgärder för förverkligandet av dem. Regel nummer 6 handlar om utbildning: ”Staterna skall erkänna principen om lika möjligheter till utbildning på grundskole-, gymnasie- och högskolenivå för barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättning. Utbildningen bör vara integrerad med ordinarie utbildning. 1. Myndigheter inom utbildningssektorn har ansvar för att utbildningen äger rum i en integrerad miljö och ingår i den nationella planeringen av till exempel läroplansutveckling och skolorganisation. 2. Det skall finnas teckenspråkstolkar och annat lämpligt stöd, samt rutiner för stöd och hjälp som gör utbildningen tillgänglig. 3. Föräldragrupper och handikapporganisationer ska delta i utbildningsprocessen. 4. I stater där utbildningen är obligatorisk ska den ges oavsett typer och grader av funktionsnedsättning. 5. Särskild uppmärksamhet ska riktas på följande grupper: mycket små barn, förskolebarn samt vuxna med funktionsnedsättning, särskilt kvinnor. 6. Staterna ska ha en klart uttalad policy och tillåta flexibilitet, utbyggnad och anpassning av läroplanen De ska se till att det finns undervisningsmaterial av god kvalitet och fortlöpande utbildning av lärare och stödlärare. 7. Centralt utformade handlingsprogram ska uppmuntra kommunerna att utnyttja och utveckla sina resurser så att man kan få undervisning nära hemmet. Integrerad utbildning och insatser på lokal nivå är ett sätt att göra utbildningen för människor med funktionsnedsättning kostnadseffektiv. 8. Specialundervisning kan i vissa fall tillfälligt tillgodose behovet av utbildning, men den ska ha som mål att förbereda för undervisning i det ordinarie skolsystemet. Specialundervisning ska ha lika hög standard och ambitioner som ordinarie undervisning. Den bör vara nära knuten till ordinarie undervisningen. Studerande med funktionsnedsättning ska erbjudas minst samma utbildningsresurser som andra. 9. Döva och dövblinda har behov som bättre kan tillgodoses i specialskolor, eller -klasser. I början av utbildningen ska ägnas omsorg åt metoder som resulterar i att man kan kommunicera effektivt och bli så självständig som möjligt.” Regel nummer 10 handlar om kultur: ”Staterna skall se till att människor med funktionsnedsättning kan delta i kulturlivet på lika villkor. 1. Människor med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att använda sin kreativitet och sina konstnärliga och intellektuella färdigheter, oavsett om man bor i en stad eller på landsbygden. Möjligheten ska ges inte bara för deras egen skull utan också för att kunna berika sin omgivning med dans, musik, litteratur, teater, målning och skulptur. Särskilt i utvecklingsländerna ska man lägga stor vikt vid både traditionella och moderna konstformer. 2. Teatrar, museer, biografer, bibliotek och andra lokaler för kulturutbud ska vara tillgängliga. 3. Utveckling och användning av särskild teknik ska främjas så att litteratur, film och teater görs tillgängliga.” Regeringen uppdrog 1996 åt Handikappinstitutet (HI) att utarbeta ett förslag till IT-program med inriktning på funktionshindrade och äldre personer. Bakgrunden var regeringens proposition 1995/96:125, Åtgärder för att bredda och utveckla användningen av informationsteknik. Våren 1997 överlämnade HI IT för funktionshindrade och äldre – Förslag till handlingsprogram för åren 1998 – 2002. I detta handlingsprogram påpekas t.ex., att den nya IT-tekniken måste göras tillgänglig och användbar för äldre och funktionshandikappade, för att de inte ska få ökat handikapp av att stå utanför teknik, som alla andra grupper i samhället redan hanterar. HI anser också, att kommuner bara ska upphandla IT-läromedel, som är tillgängliga även för funktionshindrade elever, och att lagen om upphovsrätt bör moderniseras så att alla kan få tillgång till läromedel på det sätt som passar dem bäst. Ett av de problem, som HI lyfter fram i sitt förslag till handlingsprogram, är de oklarheter som råder för sjukvårdshuvudmännens förskrivning av datorbaserade hjälpmedel. Möjligheten att få sådana hjälpmedel varierar mellan landstingen. Ansvarsfördelningen mellan landsting och kommun (skolan) har blivit oklar. Problemen är i de flesta fall relaterade till de besparingskrav, som råder för den offentliga sektorn. Personer med t.ex. dyslexi har i mycket begränsad omfattning fått datorbaserade hjälpmedel. HI trycker på att en för Sverige angelägen väg för att öka tillgänglighet är att Sverige på olika sätt medverkar till standardisering inom IT-området. (Från TPB kan bara instämmas i vikten av standardisering och önskas att flera, med talböcker och talbokshantering besläktade områden, kommer att vilja använda den internationellt antagna standarden för digitala talböcker.) Bland förslagen i ett nationellt åtgärdsprogram i femton prioriterade åtgärder finns ett förslag om en utredning med syfte att föreslå ny nationell lagstiftning rörande antidiskriminering och tillgänglighet inom informationsteknologiområdet. Under våren 1998 deklarerade regeringen att programförslaget är en viktig grund för fortsatt arbete inom området och att man avser att aktivt medverka till att genomföra programmet. Det planeras pågå i tre år och kommer att omfatta totalt ca 30 milj. kr. Regeringen har avsatt medel ur Allmänna arvsfonden för att stödja fyra programdelar: 1. ett tillämpningsprogram 2. en informationskampanj 3. en särskild satsning på utveckling av funktionshindrade brukares kompetens inom IT samt 4. en studie av sociala och ekonomiska konsekvenser av IT-insatser Regeringen överlämnade våren 1997 en skrivelse 1996/97:120 om handikappolitik till riksdagen. I denna angavs målen för handikappolitiken vara • att uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för personer med funktionshinder • att ge förutsättningar för ökad självständighet och självbestämmande förpersoner med funktionshinder • att ge förutsättningar för funktionshindrade personer att skapa sig ett värdigt liv i gemenskap med andra • att främja internationellt samarbete på handikappområdet. I avsnittet Tillgång till kultur och information sammanfattar regeringen bl.a., att arbetet med att öka funktionshindrades tillgång till kultur och information bör fortsätta. Regeringen anser, att den digitala talboken innebär, att utbudet och kvaliteten av litteratur förbättras avsevärt framförallt för synskadade personer och konstaterar, att TPB och andra blindbibliotek i världen förbereder sig på teknikbyte. I samma avsnitt noterar regeringen, att utvecklingsverksamhet pågår för att förbättra tekniken för digitala taltidningar och att en förstudie pågick våren 1997 om möjligheterna att utveckla ett digitalt taltidningssystem baserat på öppna standarder. Statens kulturråd fick i samma skrivelse sitt uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram för att främja funktionshindrade personers möjligheter att delta i kulturlivet. Kunskapslyftskommittén fick också uppdraget att utreda frågan om studiesituationen för vuxenstuderande med funktionshinder. FN:s barnkonvention antogs 1989 av FN. Sveriges riksdag ratificerade den 1990. I artikel 23, punkt 3, behandlas handikappade barns rättigheter: …”säkerställa att det handikappade barnet har en effektiv tillgång till och erhåller undervisning och utbildning, hälso- och sjukvård, habilitering, förberedelse för arbetslivet och möjligheter till rekreation på ett sätt som bidrar till barnets största möjliga integrering i samhället och individuella utveckling, innefattande dess kulturella och andliga utveckling.” Under världskonferensen i Salamanca 1994 om undervisning av elever med behov av särskilt stöd, där representanter för 92 regeringar och 25 internationella organisationer deltog, bekräftades allas engagemang för målsättningen undervisning för alla och deklarerades tron på att integration i ordinarie skolor är det bästa för de allra flesta elever med funktionshinder. I Salamanca antogs också en handlingsram för specialpedagogiska åtgärder i samband med införandet av Salamanca-deklarationen om principer, inriktning och praxis vid undervisning av elever med behov av särskilt stöd. Begreppet integrerad skola, som utvecklar en pedagogik med barnet i centrum och där man också vill ändra det sociala perspektivet, fördes fram. I handlingsramens riktlinjer för åtgärder på nationell nivå, avsnittet Samhällsperspektiv, poängteras vikten av föräldramedverkan: ”Föräldrarna är prioriterade partners beträffande deras barns behov av särskilt stöd i undervisningen” och t.ex. ”Föräldrarna bör uppmuntras att delta i undervisningsverksamheter hemma och i skolan”. Många föräldrar till funktionshandikappade barn – och funktionshandikappade föräldrar till barn utan funktionshandikapp – önskar ha tillgång till barnens läromedel som talböcker under den studietid som behövs, för att de skall kunna stödja och hjälpa sina barn med skolarbetet hemma. Med nuvarande regler om tillgänglighet till talböcker är detta inte möjligt. Dock kan det synas rimligt att arbeta för att försöka uppfylla föräldrarnas önskemål – inte minst med Salamanca-deklarationens formuleringar som grund. Kulturpolitiken i Sverige 1974 års kulturpolitiska beslut togs av en helt enig riksdag. Ett av målen var, att kulturlivet skulle ta särskild hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov. Beslutet inledde ett intensivt reformarbete, där man bl.a. arbetade för att kulturell jämlikhet skulle vara lika viktig som social jämlikhet. Handikapputredningen 1965 satte upp två speciella mål för åtgärder inom kulturområdet: • Handikappade skall ha samma tillgång till kultur som andra • Särskilda åtgärder måste vidtas för dem som på grund av handikapp är utestängda från viss kulturell verksamhet. Handikapputredningens betänkande, som behandlar kulturfrågor särskilt är (SOU 1976:20) Kultur åt alla, som har varit av central betydelse för kulturpolitiken i vårt land. Utredningen redovisade förslag inom olika områden i sammanlagt sex betänkanden. Kultur åt alla är den första stora utredning, som ägnat sig åt funktionshindrade och deras tillgång till kultur. I betänkandet formulerades målet att alla årligen utgivna böcker, som röner efterfrågan hos genomsnittsläsaren och som kan överföras till band, skall framställas som talböcker. Andelen av en årsutgivning som skulle komma ifråga för talboksframställning angavs med stöd av tidigare beräkningar av skolöverstyrelsen och DBF:s bibliotek (De Blindas Förenings bibliotek, sedermera TPB) till 25 procent. Regeringens ställningstaganden med anledning av handikapputredningens förslag redovisades i propositionen 1976/77:87 om insatser för handikappades kulturella verksamhet. Där uttalades, att målet för handikappolitiken måste vara att göra samhället tillgängligt för alla samt att ge människor med handikapp möjlighet att delta i samhällsgemenskapen och att leva på ett sätt som så långt möjligt är likvärdigt med andras. Kostnaderna för anpassning för funktionshandikappade bör vila på varje samhällsgren. Föredraganden delade handikapputredningens uppfattning att det inte behövs några särskilda kulturpolitiska målformuleringar för handikappade men ansåg det inte vara motiverat att generellt slå fast den finansieringsprincip, som utredningen föreslagit. En följd av utredningen blev framväxten av den svenska talboksmodellen. 1976 uppdrog regeringen åt Statens kulturråd att överväga formerna för de statliga bidragen till länsbibliotek och lånecentraler. Uppdraget resulterade i rapporten Regionala biblioteksuppgifter (Rapport från kulturrådet 1978:1). I denna togs bl.a. upp frågan om talboksförsörjningen för synskadade och vissa andra handikappade i landet. Kulturrådet föreslog, att en central instans skulle ombesörja framställningen av masterbandskopior och skicka ut dem som depositioner till länsbiblioteken. Inom varje län skulle masterbandskopiorna stå till förfogande för kopiering till det antal talböcker som behövdes inom varje län. Länsbiblioteken skulle svara för kopiering av talböcker i utlåningsbart skick och för distribution av dem till kommunbiblioteken. 1996 års kulturpolitiska beslut gav Sverige nya, nationella, mål för kulturpolitiken. Minst två av målen rör funktionshindrades tillgång till kultur: • värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den • verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande. Bibliotekslagen (1996:1596), trädde i kraft den 1 januari 1997. Lagen anvisar tydligt kommunernas ansvar för folk- och skolbiblioteken i landet och säger bl.a.: ”Folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt funktionshindrade samt invandrare och andra minoriteter bl.a. genom att erbjuda litteratur på andra språk än svenska och i former särskilt anpassade till dessa gruppers behov.” (8 §). Statens kulturråd lämnade tidigare i år rapporten 1998:3, Funktionshindrades tillgång till kultur. Kartläggning och handlingsprogram, med utgångspunkt i att funktionshindrade personer skall ha tillgång till samma kultur som andra, efter egna önskemål och intressen, och att man endast i sista hand bör använda särlösningar. Som långsiktigt mål anges i förslaget till handlingsprogram, att litteraturen skall finnas på läsbara medier som storstil, tal, punkt eller i elektronisk form. Kulturrådet anser, att satsningarna från statsmakterna på att göra böcker, tidningar och tidskrifter tillgängliga för funktionshindrade ger bra effekt. Kulturrådet föreslog 10 milj. kr för åtgärder enligt det föreslagna handlingsprogrammet. I budgetpropositionen för 1999 finns 2 milj. kr. Kulturrådet arbetar på ett treårsprogram för åren 1999 - 2001 för rådets fortsatta verksamhet inom barn- och ungdomskulturen, där skolan och barnomsorgen har en central roll. Ett av de områden, där arbete skall bedrivas, är skolbiblioteken och den lässtimulerande verksamheten. 1997 infördes ett stöd till kommunbiblioteken på 25 miljoner kronor för inköp av litteratur för barn och ungdom. Hittills har nästan hälften kommit skolbiblioteken till del, eftersom det är där de stora bristerna finns. En stor del av statsstödet har hittills använts till inköp av s.k. Bok & Band, dvs. talbok eller ljudbok och den tryckta boken tillsammans, som används bl.a. för lästräning för barn med lässvårigheter 6. Upphovsrätt Talböcker framställs med stöd av 17 § andra stycket lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen, URL). I lagen regleras i 2 kapitlet inskränkningar i upphovsrätten. Kapitlet inleds med Allmänna bestämmelser om inskränkningar: 11 § ”Bestämmelserna i detta kapitel medför inga inskränkningar i upphovsmannens rätt enligt 3 § utöver dem som följer av 26 c §. När ett verk återges offentligt med stöd av detta kapitel skall källan anges i den omfattning och på det sätt som god sed kräver samt får verket inte ändras i större utsträckning än användningen kräver.” 3 § lyder: ”Då exemplar av ett verk framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, skall upphovsmannen angivas i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet sätt kränkande för upphovsmannen. Sin rätt enligt denna paragraf kan upphovsmannen med bindande verkan eftergiva endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning av verket.” I 17 § regleras Framställning av exemplar åt synskadade m.fl: ”Var och en får framställa exemplar i blindskrift av utgivna litterära och musikaliska verk. De bibliotek och organisationer som regeringen beslutar i enskilda fall skall ha rätt att genom ljudupptagning med hjälp av inläsning eller överföring från annan ljudupptagning framställa exemplar av utgivna litterära verk för utlåning till synskadade och andra funktionshindrade som inte kan ta del av verken i skriftlig form. Exemplarframställningen får dock inte avse verk, av vilka ljudupptagning kommit ut i handeln.” I upphovsrättsförordningen (1993:1212) 3 § regleras: ”När ljudupptagning av litterära verk (talböcker) framställs med stöd av 17 § andra stycket upphovsrättslagen skall 1. upphovsmannen meddelas, om det kan ske utan besvär 2. talböckerna förses med uppgift om verkets titel, om framställningsåret och om vem som är framställare samt med de uppgifter som krävs enligt 11 § upphovsrättslagen, och 3. framställaren upprätta ett register över de talböcker som framställs.” Författare och översättare erhåller över statens budget en viss ersättning för att deras verk utnyttjas som talböcker. Ersättningen, som inte är upphovsättslig utan motiveras av kulturpolitiska skäl, fördelas av Sveriges Författarförbund enligt regler som förbundet fastställer. Framställning av digitala talböcker görs med stöd av 17 § URL. Men den framtida utvecklingen av den digitala talboken till en hybridbok, dvs. en ljudinspelning länkad till elektronisk text hindras av att rätten till exemplarframställning av elektronisk text för utlåning till synskadade och andra funktionshindrade inte ännu är lagstadgad i Sverige till skillnad från t.ex. Norge, Finland, Danmark och USA. Elektronisk text användes dock redan idag i s.k. e-textböcker som framställs för funktionshindrade elever samt högskolestuderande och yrkesverksamma i kraft av ett avtal mellan TPB och SIH och Föreningen Svenska läromedelsproducenter, Läromedelsförfattarnas Förening, Svenska Bokförläggareföreningen (numera Svenska Förläggareföreningen) samt Sveriges Författarförbund. Avtalet är kopplat till licensskydd och ett läsprogram, Textview. Textview är ett datorprogram och användes tillsammans med punktskriftsdisplay, förstoringsprogram, talsyntes och andra generella handikappanpassningar. Cirka 2 000 e- textböcker har framställts enligt detta avtal i högst 10 exemplar per titel. Nackdelen med detta avtal är att det gäller en begränsad målgrupp, studerande och yrkesverksamma, och att böckerna inte kan lånas ut via biblioteken. En reglering av e-texten inom ramen för 17 § skulle möjliggöra för fler grupper läshandikappade att kunna tillgodogöra sig textmängder som aldrig kommer att passa att göra som talbok, t.ex. lagtexter, uppslagsverk och ordböcker. TPB har redan tidigare föreslagit med analogi till 8 § bibliotekslagen en ny formulering av 17 § andra stycket URL: Exemplarframställning av utgivna litterära verk får ske i särskild anpassad form för utlåning till synskadade och andra funktionshindrade som inte kan ta del av verken i skriftlig form. Sverige har särskild anledning att bevaka, att förslaget till EG-direktiv om upphovsrätt i informationssamhället från december 1997 inte leder till försämringar för funktionshindrade som inte kan läsa tryckt text. Det är viktigt för alla parter att inse att den elektroniska texten genom moderna anpassningar, för första gången, skulle kunna medföra att funktionshindrade får en jämlik tillgång till information. Sverige har en lag om pliktexemplar (1993:1392) med anor från 1661. Denna lag syftar till att ”bevara och tillhandahålla yttringar av svenskt liv, svenskt samhälle och svensk kultur för eftervärlden och att ge kunskap om och insyn i vårt samhälle. Detta främjar ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande, visar vår egenart och ger oss identitet i Europa och världen.” Lagen innebär att pliktexemplar av tryckt skrift skall levereras till Kungliga biblioteket (KB) och de sex universitetsbiblioteken och att dokument innehållande rörliga bilder och/eller ljud levereras till Arkivet för ljud och bild. 1997 tillsattes e-pliktsutredningen, som hade som syfte att undersöka om det är möjligt att utvidga pliktexemplarslagen så att den också omfattar sådana elektroniska dokument som faller utanför dagens lag. E-plikten, dvs. rätten för KB att bevara även elektronisk text, och digitaliseringen av KB:s samlingar skulle kunna innebära att funktionshindrade skulle kunna få tillgång till vårt gemensamma litterära kulturarv, om uttryckliga undantag medgav detta. Det vore möjligt att driva detta som en demokratifråga med hänvisning till grundlagens stadgande om rätten till information. Betänkandet E-plikt. Att säkra det elektroniska kulturarvet (SOU 1998:111), som för närvarande remissbehandlas, diskuterar inte funktionshindrades möjlighet att kunna få tillgång till det elektroniska kulturarvet. När 17 § URL ses över bör bestämmelsen att exemplarframställning inte får ske av verk som kommit ut i handeln tas bort. Såväl när det gäller ljudupptagningar som elektronisk text kan förhållandet vara så att den läshandikappade läsaren inte kan ta till sig den kommersiella upplagan. Så är det till exempel med de läromedelskassetter som förlagen gör för dyslektiska elever på grundskolan, där en synskadad elev har helt andra krav på anpassning av verket. När det gäller e-text kan programvaran vara sådan att texten inte går att läsa med hjälpmedel. Utredningen föreslår att regeringen • ser till att undantagsreglerna för framställning av exemplar för synskadade m.fl. moderniseras genom att anpassas till nya medier • överväger att slopa förbudet att framställa exemplar för synskadade m.fl. om verket kommit ut i handeln • uppmärksammar funktionshindrades behov av att få tillgång till det elektroniska kulturarvet. 7. Talboksberättigade Med utgångspunkt i upphovsrättslagstiftningen är användningen av talböcker begränsad till vissa personer, nämligen dem med läshandikapp. Målgruppen definieras i 17 § i lagen (1960:729, ändrad 1993:1007) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt i det avtal, som slöts mellan dåvarande Skolöverstyrelsen (SÖ) och Sveriges Författarförbund (SFF) den 14 april 1977. Avtalet föregicks av en försöksverksamhet med utvidgad talboksutlåning (UTU-försöket), som redovisades som en bilaga till SÖ:s yttrande över (SOU 1976:20) Kultur åt alla. Termen ordblinda har sedan avtalet skrevs ersatts med dyslektiker eller personer med läs- och skrivsvårigheter. Under slutet av 1980-talet myntades ordet läshandikappade som kom att avse alla som på grund av en funktionsnedsättning är förhindrade att läsa tryckt text. Termen är internationell. Ofta talar man i bibliotekssammanhang om synskadade och andra läshandikappade som den grupp som har rätt att låna talböcker. Berättigade att låna talböcker är enligt lag och avtal ovan dessa grupper: • Synskadade • Rörelsehindrade • Utvecklingsstörda • Afatiker • Dyslektiker • Hörselskadade (för hörselträning) • Långtidssjuka • Konvalescenter Enligt lagen får talböcker användas av synskadade och de som på grund av ett funktionshinder är förhindrade att ta del av tryckta verk som kommit ut i handeln, t.ex. rörelsehindrade personer och personer som på grund av ett medicinskt handikapp är långtidssjuka. Målgruppens storlek Det är inte helt lätt att slå fast målgruppens storlek. I samband med Talbokskommitténs arbete för nästan tjugo år sedan beräknades målgruppen för talboksverksamhet enligt en promemoria (dnr 22-183/81) vara minst 335 000 personer eller ca 4 procent av landets befolkning. Viktigt att notera är, att det i alla handikappgrupper, utom synskadade, endast är en del av personerna som kan betraktas som talboksberättigade. En procent av befolkningen beräknas utgöras av synskadade. 70 procent av synskadade är över 70 år. Alla synskadade är dock inte talboksläsare: många vill klara sig och klarar sig med förstoringar av olika slag - en del läser inte alls. Många blinda föredrar att aktivt läsa punktskrift framför att lyssna på talböcker. SRF genomförde 1989 en bred medlemsundersökning om synskadades levnadsförhållanden. I den ingick även frågor om fritiden och kulturaktiviteter. Undersökningsresultaten redovisades i Synskadades levandsförhållanden - en undersökning av medlemmar i Synskadades Riksförbund 1990. Här kan man läsa bl.a., att 86 procent av synskadade människor brukar läsa/lyssna på böcker, medan motsvarande siffra för hela landets befolkning är 84 procent. Hela 57 procent av synskadade brukar ofta läsa/lyssna på böcker mot 48 procent av hela befolkningen. Handikappolitiska Utredningsinstitutet (HANDU) genomförde 1996 en levnadsnivåundersökning för SRF, Sveriges dövas riksförbund (SDR) och De handikappades riksförbund (DHR). I undersökningen ingick mätning av fritidsaktiviteter. Man frågade t.ex. hur många som under de senaste tolv månaderna deltagit i olika aktiviteter. Av intervjupersonerna i åldrarna 16 till 64 år från SRF hade 73 procent av kvinnorna och 67 av männen läst/lyssnat på en bok. Motsvarande för dem mellan 65 och 84 år var 73 procent av kvinnorna och 71 procent av männen. Att läsa eller lyssna till en bok var den vanligaste fritidssysselsättningen bland både kvinnor och män, i båda åldersgrupperna. SIH (Statens Institut för Handikappfrågor i skolan) uppger, att gruppen gravt synskadade punktskriftsläsande elever i grundskolan består av ca 250 personer och gruppen synskadade av ca 2 000. Gruppen människor med läs- och skrivsvårigheter är svår att definiera och ange i antal. Olika forskare använder olika definitioner. I och med dyslexikampanjen under 1996 - 98 visade det sig, att gruppen dyslektiker är större än vad man tidigare trott. Alla dyslektiker är dock inte talboksläsare. En del föredrar att läsa tryckt text, även om det är arbetsamt, en del läser talböcker ibland och tryckt text ibland och andra läser inte alls. För många kan talboksträning öppna vägen till litteratur och texter. Inom TPB:s högskoleservice har andelen dyslektiska låntagare ökat kraftigt under senare år, efterhand som studielitteraturen anpassats efter deras behov. De är hösten 1998 ca 190 studenter. De uppgifter som hänvisas till ovan räcker inte till för att göra en tillförlitlig skattning av antalet talboksberättigade. Inte heller Skolverkets statistikavdelning kan lämna uppgifter om målgruppens storlek vad gäller skolelever. Enligt Handikapp - vad är det från 1996 beräknas antalet personer med vissa funktionshinder vara: • Synskadade: c:a 100 000 personer (av dem saknar ca 10 000 ledsyn) • Svårt rörelsehindrade: 365 000 personer • Personer med läs- och skrivsvårigheter: 8 - 10 procent av befolkningen • Utvecklingsstörda (som omfattas av LSS): 37 000 personer. • Personer med neurologiska sjukdomar: 250 000 • Hörselskadade: 780 000 personer Till dessa kommer långtidssjuka och konvalescenter, tillfälligt handikappade, som tidvis behöver talböcker för att kunna läsa. Vem läser talböcker? Uppskattningsvis finns det alltså i Sverige 335 000 personer som kan definieras som läshandikappade. Hur många av dem använder sin rätt att låna talböcker? Hur många läser talböcker? Hur många avstår medvetet från att läsa talböcker av anledningen att alla typer av inläsning inte passar att kompensera alla typer av handikapp? Tyvärr saknas kunskapen både om hur målgruppen egentligen är sammansatt och om vilka talboksberättigade personer som läser eller inte läser talböcker. TPB har under åren 1990, 1994 och 1995 gjort undersökningar om vilka, som lånar talböcker, i 30 olika bibliotek i landet. Resultaten av undersökningarna, som utfördes i bibliotekens lånediskar, visar, att • synskadade representerar 73 - 75 procent av talbokslåntagarna och står för 73 - 80 procent av lånen. • rörelsehindrade utgör 6 - 8 procent av talbokslåntagarna och står för 6 - 9 procent av lånen. • vuxna dyslektiker är 4 - 6 procent av talbokslåntagarna och står för 3 - 4 procent av lånen. • personer med utvecklingsstörning är 1 - 2 procent av talbokslåntagarna och står för 1 - 2 procent av lånen. • personer med afasi utgör 2 - 3 procent av talbokslåntagarna och står för cirka 2 procent av lånen. • långtidssjuka är 8 - 10 procent av talbokslåntagarna och står för 6 - 10 procent av lånen. Det totala antalet talbokslåntagare och -lån i de 30 kommunernas bibliotek var: 1990: 2 995 respektive 13 590 1994: 2 894 respektive 13 182 (uppgift om låntagare saknas från flera kommuner) 1995: 4 230 respektive 17 335. Att inte ha en rättvisande bild av hur målgruppen talboksläsare ser ut, hur stor den är och hur den är sammansatt försvårar i hög grad möjligheten att t.ex. göra tillförlitliga beräkningar av hjälpmedelsbehovet för digitala talböcker i framtiden och kostnadsberäkningar av detta. Utredningen föreslår att regeringen tar initiativ till en vetenskapligt tillförlitlig undersökning av storleken på och sammansättningen av målgruppen för talböcker. 7. Talboksberättigade Med utgångspunkt i upphovsrättslagstiftningen är användningen av talböcker begränsad till vissa personer, nämligen dem med läshandikapp. Målgruppen definieras i 17 § i lagen (1960:729, ändrad 1993:1007) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt i det avtal, som slöts mellan dåvarande Skolöverstyrelsen (SÖ) och Sveriges Författarförbund (SFF) den 14 april 1977. Avtalet föregicks av en försöksverksamhet med utvidgad talboksutlåning (UTU-försöket), som redovisades som en bilaga till SÖ:s yttrande över (SOU 1976:20) Kultur åt alla. Termen ordblinda har sedan avtalet skrevs ersatts med dyslektiker eller personer med läs- och skrivsvårigheter. Under slutet av 1980-talet myntades ordet läshandikappade som kom att avse alla som på grund av en funktionsnedsättning är förhindrade att läsa tryckt text. Termen är internationell. Ofta talar man i bibliotekssammanhang om synskadade och andra läshandikappade som den grupp som har rätt att låna talböcker. Berättigade att låna talböcker är enligt lag och avtal ovan dessa grupper: • Synskadade • Rörelsehindrade • Utvecklingsstörda • Afatiker • Dyslektiker • Hörselskadade (för hörselträning) • Långtidssjuka • Konvalescenter Enligt lagen får talböcker användas av synskadade och de som på grund av ett funktionshinder är förhindrade att ta del av tryckta verk som kommit ut i handeln, t.ex. rörelsehindrade personer och personer som på grund av ett medicinskt handikapp är långtidssjuka. Målgruppens storlek Det är inte helt lätt att slå fast målgruppens storlek. I samband med Talbokskommitténs arbete för nästan tjugo år sedan beräknades målgruppen för talboksverksamhet enligt en promemoria (dnr 22-183/81) vara minst 335 000 personer eller ca 4 procent av landets befolkning. Viktigt att notera är, att det i alla handikappgrupper, utom synskadade, endast är en del av personerna som kan betraktas som talboksberättigade. En procent av befolkningen beräknas utgöras av synskadade. 70 procent av synskadade är över 70 år. Alla synskadade är dock inte talboksläsare: många vill klara sig och klarar sig med förstoringar av olika slag - en del läser inte alls. Många blinda föredrar att aktivt läsa punktskrift framför att lyssna på talböcker. SRF genomförde 1989 en bred medlemsundersökning om synskadades levnadsförhållanden. I den ingick även frågor om fritiden och kulturaktiviteter. Undersökningsresultaten redovisades i Synskadades levandsförhållanden - en undersökning av medlemmar i Synskadades Riksförbund 1990. Här kan man läsa bl.a., att 86 procent av synskadade människor brukar läsa/lyssna på böcker, medan motsvarande siffra för hela landets befolkning är 84 procent. Hela 57 procent av synskadade brukar ofta läsa/lyssna på böcker mot 48 procent av hela befolkningen. Handikappolitiska Utredningsinstitutet (HANDU) genomförde 1996 en levnadsnivåunder- sökning för SRF, Sveriges dövas riksförbund (SDR) och De handikappades riksförbund (DHR). I undersökningen ingick mätning av fritidsaktiviteter. Man frågade t.ex. hur många som under de senaste tolv månaderna deltagit i olika aktiviteter. Av intervjupersonerna i åldrarna 16 till 64 år från SRF hade 73 procent av kvinnorna och 67 av männen läst/lyssnat på en bok. Motsvarande för dem mellan 65 och 84 år var 73 procent av kvinnorna och 71 procent av männen. Att läsa eller lyssna till en bok var den vanligaste fritidssysselsättningen bland både kvinnor och män, i båda åldersgrupperna. SIH (Statens Institut för Handikappfrågor i skolan) uppger, att gruppen gravt synskadade - punktskriftsläsande elever i grundskolan består av ca 250 personer och gruppen synskadade av ca 2 000. Gruppen människor med läs- och skrivsvårigheter är svår att definiera och ange i antal. Olika forskare använder olika definitioner. I och med dyslexikampanjen under 1996 - 98 visade det sig, att gruppen dyslektiker är större än vad man tidigare trott. Alla dyslektiker är dock inte talboksläsare. En del föredrar att läsa tryckt text, även om det är arbetsamt, en del läser talböcker ibland och tryckt text ibland och andra läser inte alls. För många kan talboksträning öppna vägen till litteratur och texter. Inom TPB:s högskoleservice har andelen dyslektiska låntagare ökat kraftigt under senare år, efterhand som studielitteraturen anpassats efter deras behov. De är hösten 1998 ca 190 studenter. De uppgifter som hänvisas till ovan räcker inte till för att göra en tillförlitlig skattning av antalet talboksberättigade. Inte heller Skolverkets statistikavdelning kan lämna uppgifter om målgruppens storlek vad gäller skolelever. Enligt Handikapp - vad är det från 1996 beräknas antalet personer med vissa funktionshinder vara: • Synskadade: c:a 100 000 personer (av dem saknar ca 10 000 ledsyn) • Svårt rörelsehindrade: 365 000 personer • Personer med läs- och skrivsvårigheter: 8 - 10 procent av befolkningen • Utvecklingsstörda (som omfattas av LSS): 37 000 personer. • Personer med neurologiska sjukdomar: 250 000 • Hörselskadade: 780 000 personer Till dessa kommer långtidssjuka och konvalescenter, tillfälligt handikappade, som tidvis behöver talböcker för att kunna läsa. Vem läser talböcker? Uppskattningsvis finns det alltså i Sverige 335 000 personer som kan definieras som läshandikappade. Hur många av dem använder sin rätt att låna talböcker? Hur många läser talböcker? Hur många avstår medvetet från att läsa talböcker av anledningen att alla typer av inläsning inte passar att kompensera alla typer av handikapp? Tyvärr saknas kunskapen både om hur målgruppen egentligen är sammansatt och om vilka talboksberättigade personer som läser eller inte läser talböcker. TPB har under åren 1990, 1994 och 1995 gjort undersökningar om vilka, som lånar talböcker, i 30 olika bibliotek i landet. Resultaten av undersökningarna, som utfördes i bibliotekens lånediskar, visar, att • synskadade representerar 73 - 75 procent av talbokslåntagarna och står för 73 - 80 procent av lånen. • rörelsehindrade utgör 6 - 8 procent av talbokslåntagarna och står för 6 - 9 procent av lånen. • vuxna dyslektiker är 4 - 6 procent av talbokslåntagarna och står för 3 - 4 procent av lånen. • personer med utvecklingsstörning är 1 - 2 procent av talbokslåntagarna och står för 1 - 2 procent av lånen. • personer med afasi utgör 2 - 3 procent av talbokslåntagarna och står för cirka 2 procent av lånen. • långtidssjuka är 8 - 10 procent av talbokslåntagarna och står för 6 - 10 procent av lånen. Det totala antalet talbokslåntagare och -lån i de 30 kommunernas bibliotek var: 1990: 2 995 respektive 13 590 1994: 2 894 respektive 13 182 (uppgift om låntagare saknas från flera kommuner) 1995: 4 230 respektive 17 335. Att inte ha en rättvisande bild av hur målgruppen talboksläsare ser ut, hur stor den är och hur den är sammansatt försvårar i hög grad möjligheten att t.ex. göra tillförlitliga beräkningar av hjälpmedelsbehovet för digitala talböcker i framtiden och kostnadsberäkningar av detta. Utredningen föreslår att regeringen tar initiativ till en vetenskapligt tillförlitlig undersökning av storleken på och sammansättningen av målgruppen för talböcker. 8. TPB i går och i dag Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) är sedan 1980 en statlig myndighet, numera under Kulturdepartementet, med ansvar för att i samverkan med andra bibliotek tillgodose synskadades och andra läshandikappade personers behov av litteratur. TPB är lånecentral i landet för talböcker. TPB har också ansvar för att högskolestuderande, som är synskadade, rörelsehindrade eller dyslektiker, får sin kurslitteratur på ett för dem anpassat medium. Produktion av sådan kurslitteratur finansieras av ett anslag under Utbildningsdepartementet. Det första biblioteket för blinda i Sverige bildades redan 1892 av Föreningen för blindskrift. Detta bibliotek övertogs 1911 av De Blindas Förening (DBF), som senare blev Synskadades Riksförbund (SRF). Fram till i början av 1950-talet var biblioteket helt inriktat på punktskrift. Portobefrielsen för blindskriftsförsändelser infördes på 1920-talet. I början av 50-talet påbörjades produktion av inlästa böcker på öppna spolar. 1955 öppnade DBF sitt talboksbibliotek med ett 20-tal talböcker. Man fick ett statsbidrag på 10 000 kr till verksamheten från 1953. Produktionen skedde till en början utan överenskommelse med upphovsmännen. Det ledde till en konflikt med upphovsmännens organisation FLYCO, som stämde DBF inför domstol 1959 och yrkade på att de inlästa banden skulle förstöras. Konflikten löstes till slut genom att frågan lämnades till den sittande upphovsrättsutredningen, som ledde till att lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk kom att innehålla en inskränkning i upphovsmannens rätt när det gäller framställning av talböcker. Folkbiblioteken började med Malmö stadsbibliotek i spetsen att framställa och låna ut talböcker, och från 1960 kunde talböcker köpas från Bibliotekstjänst AB (Btj). Dessa ”talande böcker” hade snabbt blivit populära bland synskadade, då de gjort det möjligt att även nysynskadade som inte var goda punktskriftsläsare hade fått möjlighet att läsa böcker. Genom att DBF:s bibliotek inledde depositions- och fjärrlåneverksamhet till biblioteken vid sidan av direktlån till låntagarna kom huvuddelen av utlåningsverksamheten så småningom att ske lokalt. Dåvarande Skolöverstyrelsen (SÖ) gjorde 1961 en utredning om den framtida organisationen av biblioteksverksamheten för blinda. Riksdagen beslöt 1962 om ett betydligt högre bidrag till biblioteksverksamheten på villkor att ett närmare samarbetet mellan DBF och folkbiblioteken utvecklades. År 1971 gjorde SÖ ännu en utredning ”Litteraturförsörjning för synskadade” och föreslog att staten skulle ta över ansvaret för DBF:s bibliotek. Regeringen var inte då beredd att föreslå några ändringar i huvudmannaskapet. I början av 1970-talet blev det aktuellt att byta de öppna spolarna mot dagens kassettsystem. DBF:s bibliotek prövade noga valet mellan Clarke & Smith- systemet, som endast användes till talböcker, och den av Philips framställda kompaktkassetten. 1973 var det dags för övergång till kassetteknik för såväl talböcker som taltidningar. Läns- och kommunbibliotek uppmanades att utse representanter till den överläggning som föregick beslutet. Valet föll på kompaktkassetten trots nackdelen att en kassett då endast hade 2 x 30 minuters speltid. Clarke & Smith-kassetten hade 2 timmars speltid men krävde en specialbandspelare, som producerades även den av Clarke & Smith. Kompaktkassettbandspelarens förekomst på den öppna marknaden var en bidragande orsak till beslutet. Sedan 1974 använder TPB kassetter med speltiden 2 x 45 minuter. I propositionen 1976/77:87 som följde på handikapputredningen, (SOU 1976:20) Kultur åt alla, framhöll föredraganden det lokala bibliotekets centrala roll genom den nära kontakt som kan skapas med berörda grupper, inte minst i den uppsökande verksamheten. Länsbiblioteken måste ses som en resurs, och kommuner och landsting skulle ha det primära ansvaret för att en fungerande service byggdes upp i varje län. Föredragande menade vidare att landets talboksförsörjning måste ses som en helhet och att två frågor var viktiga: dels hur utlåningsservicen skulle byggas upp, dels hur stor andel av bokutgivningen som skall föras över till talböcker. SRF:s bibliotek, sedermera TPB, skulle fungera som lånecentral och depositionsbibliotek. De enskilda låntagarna skulle successivt slussas över till sina lokala bibliotek. År 1980 svarade de lokala biblioteken för 70 procent av talbokslånen. Kultur åt alla föreslog att 25 procent av den årliga bokproduktionen skulle finnas tillgänglig på kassett. När det gäller omfattningen av talboksutgivningen, menade föredraganden att man måste räkna med SRF:s och Btj:s utgivning tillsammans. Regeringen tillsatte en arbetsgrupp för att ytterligare utreda förslaget om ändrat huvudmannaskap. Arbetsgruppen för SRF:s bibliotek föreslog i sitt betänkande (Ds U 1978:7) Synskadades bibliotek, att staten ensam skulle ta över ansvaret för biblioteket. Många frågor lyftes fram där behov fanns av ytterligare utredning. En talbokskommitté tillsattes den 1 mars 1979, och den lämnade sitt förslag i december 1981. En redovisning av detta finns i kapitel 9. TPB idag Av TPB:s kostnader för den totala verksamheten, 73,9 milj. kr 1997, utgör talboksverksamheten idag cirka 45 procent. Studielitteraturverksamheten (omfattande både talböcker, punktskriftsböcker och e-textböcker) har ökat sin andel till 31 procent, punktskriftsverksamheten ligger på ungefär samma nivå som tidigare, 17 procent. Tio år tidigare var motsvarande proportioner 70-15-15. Forskning och utveckling, FoU, är en ny verksamhet, som 1997 stod för 7 procent av TPB:s totala kostnader. 1998 finns det drygt 57 500 talbokstitlar. 1997 lånade TPB ut 186 448 talboksemballage till 4 000 registrerade låntagare (folk- och skolbibliotek och andra institutioner). 7 procent av lånen gick till enskilda låntagare, främst studenter. (Diagram: Talboksutlåningen i landet 1997. TPB 9 %, folkbibliotek m. fl. 91 %) Lånen från TPB utgör 9 procent av den total talboksutlåningen i landet. Sedan 1992 har inriktningen varit att biblioteken inte ska låna de mest efterfrågade titlarna från TPB utan att dessa ska finnas i tillräckligt många exemplar i landets lokala och regionala bibliotek. Populära titlar producerade av Btj och Lyss utgör cirka 33 procent av TPB:s utlåning av skönlitteratur. År 1997 förvärvade TPB 3 245 talbokstitlar. 73 procent var egen produktion. (Diagram: TPB:s talboksförvärv fördelade på producenter 1997. TPB för biblioteket 1706 titlar, TPB för högskoleservice 665, SRF/Lyss 142, Bibliotekstjänst 256, övriga 423) TPB har enligt regleringsbrevet för 1998 följande mål: Övergripande mål: Målet för Talboks- och punktskriftsbiblioteket är att i samverkan med andra bibliotek tillgodose synskadades och andra läshandikappades behov av litteratur. Verksamhetsmål: Talboksverksamhet Målet är att produktionen av talböcker skall uppgå till minst 25 procent av den årliga bokutgivningen i Sverige och att talboksutlåning och service på landets bibliotek skall förbättras. Punktskriftsverksamhet Målet är att utveckla punktskriftsverksamheten och därvid särskilt beakta tillgången på taktilt illustrerade böcker för barn. Studielitteraturverksamhet Målet är att synskadade och andra läshandikappade högskolestuderande skall förses med studielitteratur. Forskning och utveckling Målet är att aktivt bidra till att utveckling sker av nya medier för läshandikappade. Aktuell information om TPB och TPB:s verksamhet finns på hemsidan på Internet med adress: www.tpb.se 9. Den befintliga talboksmodellen Vad som i dag kallas den svenska talboksmodellen slogs fast i 1976 års kulturpolitiska beslut med anledning av utredningen Kultur åt alla. Staten ansvarar för produktion, information och lånecentralsfunktion, medan kommunerna ansvarar för utlåningen till enskilda läshandikappade. Portobefrielsen för talboksförsändelser till och från bibliotek är en viktig del av modellen. Talbokskommittén, som redovisade sina förslag i (SOU 1982:7) Talböcker. Utgivning och spridning. hade som huvuduppgift att föreslå åtgärder för att förverkliga en mer decentraliserad talboksverksamhet än vad som hunnits åstadkommas då. Talbokskommittén sade bl.a.: • Det är ”angeläget med åtgärder som påskyndar den pågående utvecklingen (decentraliseringen) och som samtidigt verkar för en utjämning av standardskillnaderna så att talbokslåntagarna kan få en god litteraturservice oavsett var de bor.” • ”TPB ges det samlade ansvaret för den centrala talboksutgivningen.” (Skulle överta Bibliotekstjänsts utgivning) ”Folkbibliotekens möjligheter att påverka utgivningens inriktning kan därmed förbättras.” • ”Folkbibliotekens medverkan i TPB:s bokurvalsarbete bör utvecklas. TPB bör bilda en referensgrupp med företrädare för bl.a. folkbiblioteken. Referensgruppen bör bl.a. ha till uppgift att diskutera bokurvalsprinciper och att följa utgivningen. TPB bör tillsammans med referensgruppen verka för att folkbibliotekens löpande medverkan i bokurvalet ökar samt för att utgivningen av vissa talbokstitlar skall ske betydligt tidigare än i dag.” • ”Talboksförsörjningen bör utvecklas och organiseras enligt i huvudsak samma principer som gäller för bibliotekens verksamhet med tryckta böcker. De lokala folkbiblioteken bör således ta huvudansvaret för direktutlåningen av talböcker. Länsbiblioteken bör ha en kompletterande och samordnande roll i talboksförsörjningen och TPB bör få en mer utpräglad roll som lånecentral. Decentraliseringen av talboksförsörjningen bör ske på sikt, bl.a. med hänsyn till att standardskillnaderna för närvarande är stora mellan olika län och kommuner i landet. Låntagarna skall inte behöva vidkännas en serviceförsämring p.g.a. förändringarna i ansvarsfördelningen.” Hur blev det i praktiken efter Talbokskommittén? Kommentarer till punkterna ovan: • Decentraliseringen är genomförd. • TPB har det samlade ansvaret för den centrala talboksverksamheten men är inte ensam producent Btj är fortfarande talboksproducent. • Folkbibliotekens referensgrupp för bokurvalsarbete fanns fram till 1989. Numera läses nästan alla förslag in, som lämnas till TPB från låntagare/bibliotek. • Det tredelade ansvaret för talboksförsörjningen genomfördes och fungerar. Folkbiblioteksutredningen, (SOU 1984:23) Folkbibliotek i Sverige, anslöt sig i sitt betänkande till talbokskommitténs förslag: poängterar TPB:s roll som lånecentral och de lokala bibliotekens ansvar för talbokslåntagarna. Utredningen föreslog att staten skulle ge bidrag till länsbiblioteken för uppbyggnad av regionala talboksbestånd. ”Ansökan skall bygga på en inventering av talboksbehoven i länets kommuner och i övrigt redovisa en plan för hur talboksförsörjningen skall ske med angivande av ansvarsfördelningen mellan enskilda kommuner och länsbibliotek.” Länsbiblioteken fick således en tydlig roll i landets talboksverksamhet. I TPB:s remissvar på betänkandet (SOU 1997:141) Boken i Tiden av utredningen Boken och kulturtidskriften står bl.a.: ”Det unika med den svenska talboksmodellen är bredden på produktionen. Ingen önskan ska kunna vara för udda. Genom portobefrielsen kan lånet förmedlas med vändande post. Den stora nackdelen med den svenska talboksmodellen är den funktionshindrade läsarens beroende av biblioteksväsendet. Talböcker kan endast lånas på bibliotek.” Decentraliseringen genom folkbiblioteksnätet i landet, portobefrielsen för talboksförsändelser med Posten och TPB som central, sammanhållande instans för den svenska talboksvärlden är i ett koncentrat den svenska talboksmodellen. Utvärdering I direktiven för denna utredning ligger utvärdering av den befintliga talboksmodellen. Två enkätundersökningar har genomförts, en riktad till folkbiblioteken och en till talboksläsarna, representerade av de regionala organisationerna av Synskadades Riksförbund (SRF) respektive Förbundet mot läs- och skrivsvårigheter (FMLS). Unga Synskadade har givits möjlighet att delta i enkätundersökningen via sin diskussionsgrupp på Internet. Biblioteksenkäten Eftersom alla landets 24 länsbibliotek deltog i enkätundersökningen riktad mot biblioteken, kan man påstå, att synpunkter och siffror är tillförlitliga. Drygt 40 andra folkbibliotek lämnade svar på frågorna och synpunkter. Flera länsbibliotek hade diskussioner med företrädare för respektive regions kommunbibliotek innan de reagerade på enkäten. Enkäten finns som bilaga 2 till utredningen. 41 kommunbibliotek, som inte är länsbibliotek, har svarat. Älvsborgs län med svar från 13 av 19 kommuner och Jämtlands län med svar från 5 av 8 har högst svarsprocent av någon regions kommuner. I 15 län har endast länsbiblioteket svarat, men i ett par fall har länsbiblioteken summerat respektive regions biblioteks synpunkter, framförda vid arbetsmöten. Gotland har två svar förutom från länsbiblioteket, trots att Gotland ju endast består av en kommun! Länsbiblioteken ger ett nästan överväldigande stöd åt den befintliga talboksmodellen. I kommentarerna anges ingenting negativt som beror på modellen, fast 3 av 24 är tveksamma till att ansvarsfördelningen är tydlig tillräckligt. Detta innebär, att 20 av 24 anser ansvarsfördelningen vara tydlig nog. Även 35 kommunbibliotek menar, att ansvarsfördelningen mellan central, regional och lokal nivå vad gäller landets talboksförsörjning fungerar bra för biblioteken. Något bibliotek är tveksamt, men inget anser, att det inte fungerar bra. I mitten av 80-talet utarbetade alla länsbibliotek tillsammans med respektive regions kommunbibliotek regionala talboksförsörjningsplaner som underlag för statsbidragsansökningar. En tredjedel av länsbiblioteken anser nu, att dessa planer är förlegade och ibland t.o.m. står för ett förlegat sätt att arbeta. Länsbibliotekskonsulenter och socialbibliotekarier (motsvarande) diskuterar numera frågor om service åt läshandikappade kontinuerligt vid arbetsmöten, vilket ger bättre möjligheter för flexibilitet och förändringar efter behoven. Flera länsbibliotek anger, att särskilt små kommunbiblioteks sämre ekonomiska situation medför, att de regionala och centrala nivåerna anlitas mer än tidigare. Detta sker alltså samtidigt som nya delar av gruppen talboksberättigade blir synliga och ställer krav på mer service från/i de lokala biblioteken. Den fråga i enkäten, som givit mest enstämmigt svar, är den om huruvida portofriheten kan anses ha någon betydelse för volymen talbokslån. Alla 24 länsbiblioteken svarar jakande. Portofriheten markeras i många svar som något särskilt bra i nuvarande talboksmodellen, och ingen vill slopa portofriheten om det gick att använda resursen på annat sätt för läshandikappade. Ett par bibliotek lämnar den porten lite på glänt dock, förutsatt att distributionen fungerar på annat sätt än med kassetter i framtiden. 40 kommunbibliotek anser att portofriheten har betydelse för antalet lån – endast ett bibliotek är tveksamt. Mer än 20 länsbibliotek anser, att talböcker skall vara en integrerad del i ett folkbiblioteks mediebestånd, alldeles som talbokskommittén hävdade. Men det finns allt för många bibliotek fortfarande, där talböcker hanteras i egen avdelning i biblioteket med egen personal – eller åtminstone egen ansvarsperson, som i princip är den enda som kan talboksområdet. Det kan därför skilja mycket i servicegrad i det enskilda biblioteket, om låntagaren/besökaren träffar på ”rätt person” eller inte. I drygt 10 länsbibliotek tror man, att varje lokalt bibliotek i länet har fungerande talboksservice med förmedling respektive information. Tveksamheten gäller de riktigt små biblioteken eller filialerna. 12 av 41 kommunbibliotek tror att varje lokalt bibliotek i det egna länet har fungerande talboksservice. 23 länsbibliotek anser, att biblioteken lokalt och regionalt har acceptabelt stort inflytande över talboksurvalet – det 24:de är tveksamt. Inflytandet känns dock inte lika stort ner på lokal nivå. Här anger drygt hälften att inflytandet är acceptabelt stort. Länsbibliotekens egenproduktion av talböcker anges vara ganska eller mycket liten och helt med lokal/regional inriktning. Endast i Skaraborg, där SRF genom en donation finansierar inläsningarna och därmed också har stort inflytande över dem, är utgivningen så stor som 20 – 30 titlar per år. På frågan om man tror, att låntagarna/läsarna är nöjda med den service de får genom biblioteket svarar 23 länsbibliotek och 36 kommunbibliotek ja. Övriga avstår från att svara – ingen lämnar negativt svar! Det bästa med nuvarande talboksmodellen anses vara portofriheten, lånekedjan, att TPB som lånecentral och ansvarsbibliotek både ger snabb och god service och att låntagarna kan få mycket personlig service i det lokala biblioteket. Det fanns stora möjligheter att lämna kommentarer både till frågorna och allmänt. Synpunkter som återkom är t ex: • Biblioteken har en del bekymmer med själva hanteringen av talböckerna: emballagen är otympliga och tunga, kassettbanden trasslar och går sönder m.m. Man hoppas på smidigare hantering med de digitala böckerna. • Att central information genom TPB är viktig även i framtiden är något många poängterar. • En del oroar sig över att förmedlingsarbetet blir tyngre efterhand: både Boken kommer- verksamhet och äldreomsorgstid minskar i många kommuner, vilket får som konsekvens, att färre förmedlare hinner/orkar låna böcker åt gamla människor, som är beroende av den hjälpen för att kunna läsa. • Ett särskilt problem kan vara, att bibliotek med stora egna talboksbestånd är mindre benägna att låna in böcker från TPB eller andra stora bibliotek. Detta utestänger läsarna från de ca 40 000 titlar, som bara finns på TPB, om låntagarna inte känner till TPB:s bestånd och frågar efter titlar ur det. • Många låntagare är mycket försynta. De ställer knappast några krav utan är nöjda med det som serveras för stunden. Användarenkäten Enkäten till talboksläsarna väckte glädjande stort gensvar. Många såg det positivt att ha möjlighet att lämna synpunkter. Samma enkät, men med olika följebrev, skickades till SRF:s 24 länsförbund och till FMLS:s 19 regionala avdelningar. Före slututformningen av enkäterna och utskicken samarbetade utredningen med företrädare för de båda organisationerna i Stockholm. Till alla adresser skickades enkäten i flera exemplar i svartskrift, i punktskrift och inläst på kassett. Unga Synskadade gavs möjlighet att delta i undersökningen genom sin diskussionsgrupp på Internet, talboksläsande personal inom TPB har svarat på enkäten, och enskilda personer, som genom sin taltidning eller på annat sätt hört talas om enkäten och hörde av sig till TPB fick enkäten sig tillskickad och hade möjlighet att delta. Enkäten finns som bilaga 3 till utredningen. Vilka har svarat? 245 svar lämnades på enkäten: 196 kom från SRF, 27 från FMLS, 7 från Unga Synskadade, 7 från TPB-personalen och 8 svar kom utan angiven organisationstillhörighet. Den äldsta personen som svarat är 95 år – den yngsta 9 år. Hela landet är representerat bland svaren. Stockholms län, Västerbotten, Uppsala län, Södermanland och Halland stod för flest svar. Även Älvsborgs län, Skåne, Kalmar län och Blekinge lämnade svar i tvåsiffriga tal. Övriga län/distrikt har skickat in något eller några svar. Många människor har använt möjligheten att göra sin röst hörd, på svartskrift eller på punkt, per band, per telefon eller per e-post, och många har lämnat mer eller mindre omfattande kommentarer och ”övriga synpunkter”, som TPB kommer att ha stor nytta av i planeringen för sitt arbete framöver. 58 procent av dem som svarat är 68 år eller äldre och 68 procent är kvinnor. SRF har störst spridning i ålder. Ingen som svarade från FMLS är äldre än 68 år. Det digra materialet kan inte i sin helhet presenteras. En kort översikt över svar/kommentarer med anknytning till talboksmodellen följer nedan (andra uppgifter finns i kapitel 13, Användarperspektiv): Talboksläsning och talbokslån 74 procent uppger sig läsa talböcker ofta, övriga sällan eller ibland. 35 procent uppskattar att de läser upp till 20 talböcker på ett år och 33 procent upp till 60 böcker. 20 procent läser 100 böcker eller fler på ett år, som flest cirka 250. 36 procent har kommit i kontakt med talböcker genom sitt bibliotek, 48 procent genom sina respektive organisationer. Andra som varit förmedlare till talböckerna är syncentraler, släkt och familj, vänner och bekanta, skolan m.fl. Här fanns möjlighet att ange flera förmedlare, så den sammanlagda summan för procenttalet överstiger 100. 95 procent uppskattar att de kan låna talböckerna genom sitt lokala bibliotek, de som inte gör det är bara 3 procent. I nuvarande talboksmodell ligger inbyggt, att man inte kan köpa talböcker utan endast låna dem genom bibliotek. Ibland har detta framförts som kritik mot modellen, bl.a. av den anledningen att det inte gör det möjligt för läshandikappade att äga sina böcker, liksom människor som läser tryckta böcker. På frågan om enkätpersonen skulle köpa talböcker om det var möjligt, svarar 36 procent jakande, medan hela 63 procent inte skulle vara intresserade av att köpa. Mer än hälften av dem som svarat använder biblioteket även för andra nyttigheter än att låna talböcker, t ex skaffar sig information om arrangemang och liknande, får kommunal/lokal information, lånar svartskriftsböcker (t ex storstil), använder inläsningstjänst, träffar folk, använder dator, studerar m.m. Vad lånar man? 81 procent får hjälp av bibliotekspersonalen för att hitta böckerna de vill låna, 51 procent får tips av vänner och andra talboksläsare, 29 procent får tips av sin taltidning och många letar sig fram via kataloger av olika slag, efter tips ur andra media än taltidningar eller av lärare eller får tips och kunskaper om intressanta/önskade böcker på annat sätt. Även på denna fråga kunde man lämna flera, alternativa svar. 76 procent tyckte att det är lätt att låna även andra böcker än dem, som står på hyllan i biblioteket, när man är där, medan 13 procent inte tyckte så. Dock uppgav 80 procent att biblioteket brukar låna in böcker från andra bibliotek. Men 1 av 5 svarade nekande eller avstod från svar. Och 31 procent uppgav att de saknar något de skulle vilja läsa som talbok men inte fått tag i. Bara 38 procent brukar lämna förslag till inläsningar – många visst inte om att möjligheten fanns. Av förslagen brukar 74 procent resultera i en inläst talbok. Mer än hälften av dem som svarat uppgav, att de inte kände sig ha något inflytande över vilka böcker som läses in som talböcker. Dock var många nöjda ändå, även om hela 18 procent kände sig tveksamma eller avstod från att svara. 88 procent läser skönlitteratur i olika former (romaner, noveller, deckare, dikter m.m.) och 32 procent läser facklitteratur. Hela 24 procent var ovetande om den stora mängd litteratur som finns för landets alla talbokslåntagare på TPB eller om att var och en kan låna vad som helst av den genom sitt lokala bibliotek. Här torde finnas en del informationsarbete kvar att göra, på samtliga nivåer inom det svenska bibliotekssystemet. Enkätsvaren på frågorna om framtiden och den tekniska utvecklingen av talböckerna kommenteras i kapitel 13, Användarperspektiv. Det finns all anledning att återkomma om de många, informativa kommentarer och synpunkter som lämnats. I materialet finns mycket användbart för planering, diskussion eller självrannsakan för biblioteken. Slutsats: Som ett kort koncentrat av svaren på båda enkäterna kan sägas, att den befintliga talboksmodellen har genomförts, i princip fungerar, lämnar utrymme för förbättringar lokalt och bör finnas som grund även för en framtida modell. Utredningen föreslår att den svenska talboksmodellen även i framtiden bygger på ansvar i tre nivåer: • TPB är en central statlig myndighet med övergripande ansvar för produktion och bibliografisk beskrivning av talböcker, är lånecentral för talböcker och har fortsatt ansvar för information och rådgivning till bibliotek inom sitt verksamhetsområde. • Länsbiblioteken/regionbiblioteken har ansvar inom sina respektive regioner för att stödja de lokala biblioteken i deras talboksverksamhet efter nya, regionala talboksförsörjningsplaner, som görs efter varje regions behov och förmåga . • Kommunernas bibliotek har ansvar som låneförmedlare gentemot enskilda personer. 10. Service till högskolestuderande Inom TPB finns en särskild verksamhetsgren, som har i uppdrag att ge synskadade och rörelsehindrade högskolestuderande samt studerande med läs- och skrivsvårigheter/dyslektiker kurslitteraturservice i form av talböcker, punktskriftsböcker och e-textböcker. TPB lämnade som särskild bilaga till årsredovisningen för 1997 en utförlig redovisning för Bidrag till vissa studiesociala ändamål. Stöd till produktion av studielitteratur för läshandikappade högskolestuderande. Verksamheten med service till synskadade högskolestuderande började redan 1963 inom dåvarande De Blindas Förening (DBF), som senare blev Synskadades Riksförbund (SRF). När SRF:s bibliotek förstatligades och myndigheten TPB inrättades 1980, fördes även studielitteraturservicen över till TPB. Fram till budgetåret 1984/85 finansierades synskadade högskolestuderandes kurslitteratur genom s. k. särskilt utbildningsbidrag från Arbetsmarknadsverket. För att en synskadad studerande skulle få nyproducerad litteratur i form av talbok eller punktskrift, krävdes att han/hon genomgick en arbetsmarknadspolitisk prövning. Det innebar, att berörd länsarbetsnämnd prövade, om den högskoleutbildning den synskadade sökte till skulle kunna leda till ett arbete. Den synskadade kunde alltså inte fritt välja utbildning. I sitt remissyttrande över (Ds U 1981:11) Studiestödsutredningen föreslog TPB, att TPB skulle få fullt ansvar för kurslitteraturservicen till synskadade högskolestuderande. Statsmakterna beslöt i enlighet med TPB:s förslag. De synskadade högskolestuderandena fick därmed fritt utbildningsval. Sedan juli 1987 kan även rörelsehindrade högskolestuderande få fri service från TPB:s studielitteraturenhet. Från juli 1988 utökades verksamheten till att gälla också studerande med läs- och skrivsvårigheter/dyslektiker. Ett av skälen till att TPB och inte högskolan i dag har ansvar för verksamheten är, att de investeringar som görs skall bli tillgängliga även för andra läshandikappade än högskolestuderande. Kopior av för studieändamål producerade talböcker lånas ut genom TPB:s allmänna utlåning. TPB läser in hela böcker, medan högskolan måste se till att övrigt material (kompendier etc.), som den studerande behöver för sina studier, blir tillgängligt. TPB har ett etablerat kontaktnät till högskolorna. Ansvarig personal har regelbunden kontakt med högskolans kontaktpersoner för handikappade studerande och med den handläggare vid Stockholms universitet, som har det nationella ansvaret för handikappade högskolestuderande. Det lagrum, som avser framställning av talböcker för synskadade m.fl., gäller även för kurslitteraturservice. De studerande kan alltså inte äga sina böcker utan lånar dem under studietiden. Det förekommer ett ganska omfattande samarbete mellan de nordiska ländernas studiebibliotek för synskadade. Det danska studiebiblioteket förmedlar också lån från ett studiebibliotek i New Jersey, USA. Inlåningen från andra studiebibliotek ökade med 61 procent mellan 1996 och 1997. En nödvändighet för fortsatt utveckling av lånesamverkan är väl fungerande och tillgängliga kataloger. Under 1997 var 71,6 procent av den litteratur de studerande behövde redan producerad av TPB eller utländska bibliotek. Behovet av nyproduktion av kurslitteratur varierar mycket mellan olika utbildningar. Produktionstiden är mellan tio dagar och sex månader. Produktionen upphandlas i dag helt och hållet från kommersiella företag. TPB:s utvecklingsarbete mot den digitala talboken startade inom verksamheten högskoleservice 1992/93 med projektet DAISY. Projektet växte till ett internationellt samarbete kring digital talboksteknik inom det internationella DAISY-konsortiet. Även när det gäller e-textböcker, böcker med elektroniskt lagrad text, bedriver TPB utvecklingsarbete. TPB har i samverkan med två konsulter utvecklat en programvara, Textview, som gör det möjligt att läsa e-textböcker. De kan innehålla även bilder och digitalt ljud. Textview testades under 1997 av ett antal studerande vid universiteten i Lund och Uppsala. För att få producera e-textböcker har TPB ingått ett avtal med upphovsrättsorganisationerna. E-textböcker lånas ut endast till studerande och till yrkesverksamma personer med läshandikapp. E-textböcker läser den studerande antingen med hjälp av punktskriftsdisplay, syntetiskt tal eller förstoringsprogram. TPB deltar också i arbete med att förbättra den lokala servicen till funktionshindrade studenter på universitet och högskolor. Antalet studerande med läshandikapp har under senare år ökat kraftigt, från 224 1996 till 327 1997. Ökningen, 45,9 procent, beror framför allt på tillströmningen av dyslektiska studerande. Ändå har Sverige i ett internationellt perspektiv ovanligt få funktionshindrade i högskoleutbildning, enligt handikapphandläggaren med nationellt ansvar vid Stockholms universitet . Ökningen skall också ses i skenet av att antalet högskoleplatser allmänt har ökat betydligt de senaste åren. De läshandikappade studerande finns spridda över landet på ett 40-tal högskoleenheter, även om de flesta finns i Lund, Göteborg och Stockholm. De finns inom de flesta utbildningsområdena, men de samhällsvetenskapliga och humanistiska utbildningarna dominerar. För den enskilde funktionshindrade studerande är möjligheten att studera helt beroende av att det finns kostnadsfri biblioteksservice. I sitt budgetunderlag för budgetåret 1997 föreslog TPB, att regeringen skulle föreslå riksdagen en lag, som slår fast, att funktionshindrade studerande skall ha rätt till anpassad högskolelitteratur. Någon typ av rättighetslagstiftning och stöd behövs för att förlagen skulle ta på sig ett ansvar för att göra kurslitteratur digitalt tillgänglig för funktionshindrade studerande. Regeringskansliet bereder frågan för närvarande. I USA har American with Disabilities Act (ADA) lett till att företag i större utsträckning är tvungna att ta ansvar för att deras produktion anpassas till funktionshindrades behov, fast universitets- och högskolestuderande ännu inte skördat frukten av detta lika mycket som andra grupper. TPB:s utvecklingsarbete när det gäller elektroniska läsmedier borde kunna utnyttjas också av andra användare, för vilka tillgång till en strukturerad text och ett lättbegripligt multimedium är att föredra. Det borde alltså kunna skapas en kommersiell produktion av grundläggande handböcker i digital form, även anpassade för funktionshindrade användare, kanske med statligt stöd. Vad som är ett stort och akut problem i dag i Sverige, är att studielitteraturförsörjning till studerande inte fungerar bra. Studerande i t.ex. kommunal vuxenutbildning och på folkhögskolor har ofta stora problem med anpassad litteratur, och inte heller för studerande på grundskole- och gymnasienivå med andra handikapp än synskada är situationen fullt tillfredsställande. Även om Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH) kan erbjuda en stor mängd läromedel i anpassad form för funktionshandikappade elever, tar inte kommunerna alltid sitt ansvar för att de elever, som behöver dem, får tillgång till dessa anpassade läromedel. Kommunerna måste köpa dem till skolbiblioteken för utlån till eleverna. Ett samlat grepp om hela läromedels- och kurslitteraturförsörjningen för läshandikappade på alla stadier är önskvärt. Anpassningen av läromedel och kurslitteratur för läshandikappade studerande, oavsett stadium, är en jämlikhetsfråga, som bör få än större tyngd under arbetet med att implementera FN:s barnkonvention i landet. I sitt yttrande över (SOU 1998:66) FUNKIS – funktionshindrade elever i skolan anför TPB bl.a., att kommitténs förslag om en översyn av statens engagemang för produktion av läromedel och studiematerial för förskola, skola, vuxenutbildning samt eftergymnasiala studier välkomnas av TPB. TPB anser också, att i samband med en sådan översyn, det skall diskuteras en rättighetslagstiftning om studerandes rätt till anpassat studiematerial, och att de behov, som elever med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi har av anpassade läromedel, bör belysas ytterligare. Utredningen föreslår att regeringen tar ett samlat grepp om läromedels- och kurslitteraturförsörjningen för läshandikappade studerande på alla utbildningsstadier för att ge landets läshandikappade en väsentligt förbättrad studiesituation, mer lik den för icke läshandikappade. 11. Övriga agerande på och kring den svenska talboksarenan Talboksscenen i Sverige är relativt sett ganska liten, men vi har förvånansvärt många agerande på eller tätt invid den scenen. Talboksproduktion Talbokstillstånd I kapitel 6, Upphovsrätt, redogörs för vad det undantag från upphovsrätten innebär som talboksframställningen bygger på. Regeringen bestämmer vem/vilka som får producera talböcker med stöd av undantaget. I lagtexten talas om bibliotek och organisationer. Regeringen har givit talbokstillstånd inte bara till TPB och de 24 länsbiblioteken och organisationen SRF utan också till Bibliotekstjänst AB (Btj). Tillstånd har även givits till fristående producenter som Enter AB (tidigare SRF:s Tal & Punkt), Inläsningstjänst AB (Ilab), Lyss AB och Yngve Simon AB samt till Statens institut för handikappfrågor i skolan, SIH. Talboks- och punktskriftsbiblioteket, TPB I samband med förstatligandet av Synskadades Riksförbunds bibliotek ansökte Talbokskommittén om att TPB skulle få framställa talböcker och regeringen beslöt så den 20 december 1979. Alla talböcker som TPB producerar eller köper katalogiseras i Btj:s databas BURK och är därmed sökbara i Handikat, som nås t.ex. via Btj:s eller TPB:s hemsidor på Internet. Länsbiblioteken I den tidigare tillämpningsförordningen (1961:348) hade länsbiblioteken och Stockholms stadsbibliotek rätt att framställa talböcker. Med nuvarande bestämmelse måste alla ansöka om tillstånd. Länsbiblioteken utnyttjar sina talbokstillstånd främst till framställning av titlar med lokal anknytning. Storleken på produktionen varierar mycket främst beroende på anslag och efterfrågan. Talbokstillståndet kan också utnyttjas för att framställa kopior av redan producerade titlar för att tillfälligt möta köer. Såväl TPB som Btj erbjuder länsbiblioteken katalogisering av de lokala titlarna i BURK. Synskadades Riksförbund, SRF De Blindas Förening erhöll talbokstillstånd 1961 för sin biblioteks- och folkbildningsverksamhet. SRF utnyttjar sitt talbokstillstånd numera endast inom folkbildningsverksamheten. SRF framställer studielitteratur till synskadade som deltar i studiecirklar. Produktionen sker på uppdrag av SISUS, Statens institut för särskilt utbildningsstöd, en statlig myndighet med uppdrag att förbättra förutsättningarna för utbildning och studier för unga och vuxna med funktionshinder. Bibliotekstjänst AB, Btj Btj fick talbokstillstånd 1961 och bidrog tillsammans med länsbiblioteken till att folkbiblioteken redan tidigt kunde köpa talböcker och förmedla till sina synskadade låntagare. I dag producerar Btj cirka 300 titlar per år som köps av såväl länsbibliotek som lokala folk- och skolbibliotek. Btj säljer också TPB:s titlar. Ett avtal reglerar att minst 500 titlar ska erbjudas biblioteken. Alla talböcker som Btj producerar katalogiseras i BURK. SRF-ägt produktionsbolag, tidigare Tal & Punkt AB, därefter IRIS MedMedia AB, numera Svenska Enter rehabilitering AB SRF Tal & Punkt fick talbokstillstånd 1984 när man inledde ett samarbete med Krelib AB som startade en med Btj konkurrerande talboksdistribution till biblioteken. Samarbetet fortsatte med Krelibs efterföljare, Lyss AB. Krelib sökte senare talbokstillstånd men regeringen följde TPB:s och Författarförbundets avslagsyttranden. Lyss AB Lyss AB, efterföljare till Krelib AB, fick ny ägare tidigare under 1998 men har under oktober månad försatts i konkurs. Företaget fick talbokstillstånd 1994 efter att fått avslag 1988. I ett s.k. masterbandsavtal med TPB reglerades att Lyss egen produktion per år skulle vara minst 150 nya titlar samt att 500 titlar skulle erbjudas till försäljning ur TPB:s produktion. Lyss beställde sin produktion från Enter. Konkurrens rådde med Btj om de mest efterfrågade titlarna, vilket ibland ledde till dubbelproduktion. Alla Lysstitlar är katalogiserade i BURK. Stor osäkerhet råder för närvarande om vad som skall hända med Lysstitlarna. De nyproduktioner biblioteken har beställt för väntande talboksläsare kan inte levereras. Det är högst olyckligt, att ett samhällsnödvändigt komplement för funktionshindrade skall bli så beroende av kommersiell verksamhet. Stor osäkerhet råder även beträffande framtida tillgänglighet till de totalt ca 700 attraktiva titlar Lyss producerat genom åren. Inläsningstjänst AB, Ilab Ilab har talbokstillstånd sedan 1995 och utnyttjade det till en början till produktion av barn- och ungdomsböcker, främst massmarknadslitteratur, samt så småningom även till produktion av läromedel. Deras titlar förtecknas i en tryckt katalog. Ilab producerar även läromedel kommersiellt. De titlar som TPB köper katalogiseras i BURK. Yngve Simon AB Att Yngve Simon AB 1995 fick talbokstillstånd är anmärkningsvärt. Trots mycket bestämda avrådanden från TPB och Författarförbundet fick en firma som inte längre sysslade med ljudproduktion då talbokstillstånd. Tillståndet utnyttjas dock troligen inte. Statens institut för handikappfrågor i skolan, SIH SIH, som har i uppgift att utveckla, framställa och distribuera läromedel för synskadade, rörelsehindrade, hörselskadade och utvecklingsstörda elever, fick talbokstillstånd så sent som 1997. Vid ett tidigare ansökningstillfälle blev det avslag med motiveringen att dåvarande SIL (Statens institut för läromedel) inte var ett bibliotek. SIH löser detta genom att framställa titlar som säljs till biblioteken, främst skolbiblioteken, för utlåning till läshandikappade elever. SIH:s produktion förtecknas i tryckta kataloger. De läromedel TPB köper från SIH katalogiseras i BURK. Kassettboksproduktion Kassettböcker Det största svenska kassettboksförlaget i dag är Iris Förlag AB, ett SRF-företag, som sedan 1986 har gett ut ca 400 kassettbokstitlar. Den viktigaste kanalen för spridning av böckerna är en egen lyssnarklubb med över 30 000 medlemmar, medan försäljning via bokhandeln är liten, fast ökande. Större delen av utgivningen består av oförkortade böcker, ofta inlästa av författaren själv eller av en skådespelare. En mindre del består av starkt förkortade böcker av amerikansk modell. Många av de oförkortade böckerna lånas flitigt i landets bibliotek. En viktig princip för Iris Förlag är, att inläsningarna skall locka till läsning/lyssning genom att inläsaren hörbart är engagerad i texten och ibland även dramatiserar den. Sveriges Radio AB ger också ut kassettböcker men i mycket liten skala. Dessutom ges det ut sagor och berättelser för barn på kassett av förlag/bolag, som också ger ut musik för barn. De kassettböcker/ljudböcker som TPB köper katalogiseras i BURK. Läromedel Läroböcker på kassett är ett område, som staten försökt göra läromedelsförlagen intresserade av att ta ansvar för. Skolverket fick 1994 ett regeringsuppdrag att försöka få igång produktionen av läromedel på kassett för elever med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi med hjälp av statliga bidrag. Denna åtgärd har hittills lett till att ungefär 100 läromedel lästs in till en kostnad för staten av ungefär 3 milj. kronor. Skolverket har utarbetat kriterier för inläsningen. Intresset för produktion av läromedel på kassett har enligt Skolverket inte ökat att döma av antalet ansökningar om bidrag. Inläsningstjänst AB, Ilab, är ett av de företag, som producerar läromedel på kassett kommersiellt. De läromedel TPB köper katalogiseras i BURK. Övrig produktion på kassett eller annat medium Taltidningar Taltidningar finns av olika slag: sådana som ges stöd av Taltidningsnämnden (TTN) samt regionala och lokala taltidningar, som ges ut - oftast en gång per vecka - med landstingskommunal och primärkommunal finansiering. TTN är en statlig myndighet, som har till uppgift att förbättra tillgången till innehållet i dagstidningar för synskadade, afatiker, dyslektiker samt sådana funktionshindrade personer, som har svårt att hålla i eller bläddra i en tryckt tidning. TTN stöder tre typer av taltidningar: 1. radiotidningar, 2. kassettidningar och 3. RATS-tidningar, dvs. RAdiosända Talsyntestidningar för Synskadade. Tidningar av typ 1 och 2 är inlästa, medan typ 3 – som namnet anger – förmedlas med syntetiskt tal. Tidningarna sänds till sina prenumeranter via radions P 1-nät, över telenätet eller per post. Antalet prenumeranter är idag ca 9 000. Statens kostnader för ersättning till tidningsföretagen, anskaffning av taltidningsservice samt service och underhåll av mottagningsapparater uppgår till ca 130 milj. kr årligen. TTN skall enligt sitt regleringsbrev verka för att en större andel av tidningarna distribueras med digital teknik under innevarande anslagsperiod. 1997 var 60 dagstidningar tillgängliga som elektroniska tidningar via Internet. Inget presstöd betalades ut för detta. TTN förbereder sig just nu för teknikbyte och nytt taltidningssystem och har i detta syfte bildat en arbetsgrupp där även TPB erbjuds medverka. Tidskrifter på kassett Kulturtidskrifter, som får stöd från Statens kulturråd, kan också ansöka om och få stöd för utgivning av en kassettupplaga. Det finns också veckotidningar och tidskrifter som ges ut på kassett utan något statligt stöd, främst organisations- och folkrörelsetidskrifter som t.ex. tidningen Vi. SRF ger ut s.k. ersättningstidningar främst på punktskrift men även på kassett. Det medieområde, som funktionshindrade har sämst tillgång till är tidskrifter. AV-centraler I en del kommuner finns fortfarande AV-centraler eller läromedelscentraler, som ger service åt kommunens skolor och också åt dess bibliotek. I talboksvärlden har de förmodligen en undanskymd roll. T.ex. kan de ombesörja kopiering av talböcker för de länsbibliotek som inte har egen teknisk utrustning för detta. De sköter ofta kopiering och distribution av lokala/regionala taltidningar. Musikkassetter När talboken gick över från rullband till kassettband, underlättades övergången av att många människor redan hade kassettbandspelare för musikkassetter. Det var inte helt nytt och okänt att använda kassettband. Musikkassetter finns fortfarande men musikförsäljningen domineras av cd-skivor. Övergången från talböcker på kassettband till ett digitalt medium blir annorlunda. Att producera okomprimerade talböcker på 74 minuters cd-skivor är inte aktuellt. En av vinsterna med digitaliseringen ska ju vara att minska antalet volymer per titel. Hur ser det ut i dag inom musikbranschen: håller man på att diskutera något skifte även där? Ja, utvecklingen av vad som skall komma efter den ”vanliga” cd:n pågår för fullt. Vad intressenterna ser som direkt efterföljare av cd:n är den s.k. super-cd:n med bättre ljudkvalitet och längre speltid. Den spelare man skall kunna lyssna på super-cd i blir en spelare, som använder dvd-audio-teknik och som också kan användas för dagens cd-skivor. Bok & Band Bok & Band kallas det ofta, när en tryckt bok kombineras med samma bok inläst på kassett. Inläsningen kan både vara talbok, endast för läshandikappade, kassettbok/ljudbok för vem som helst som vill lyssna på en bok och läromedel på kassett, som ges ut av läromedelsproducenter. Begreppet Bok & Band kan användas för tryckt och inläst bok i kombination för många olika användningssätt och för läsare på olika nivåer. Bok & Band kan lånas på folk- och skolbibliotek, men inte i kombinationen från TPB, som endast lånar ut talböcker. Btj erbjuder för försäljning kombinationen Bok & Band av vissa titlar. Funderingar inför framtiden Jag har efterhand som jag har haft olika kontakter med de agerande på och omkring talboksarenan känt mig föranledd att formulera vad jag anser vara områden, som bör uppmärksammas och arbetas vidare med men kanske på annans uppdrag än TPB:s. Talbokstillstånd Vad gäller talbokstillstånd synes situationen vara något komplicerad p.g.a. att både bibliotek, organisationer och kommersiella företag har fått sådana. Det har som konsekvens, att en samlad bild av talboksutgivningen är omöjlig att få innan böckerna är färdigproducerade, och att en viss dubbelutgivning förekommer. Det kan därför finnas skäl för att närmare studera vad talbokstillstånd verkligen innebär och hur de skall vara fördelade. Om man skall hålla sig strikt till den nu gällande lagstiftningen, skall kanske fler bibliotek och organisationer än nu ha talbokstillstånd men däremot inga andra. Ett sådant förfarande skulle kunna påskynda utvecklingen mot en större andel kommersiella kassettböcker tillgängliga för alla och handikappolitiskt ligga i linje med ansvars- och finansieringsprincipen. Det finns numera möjlighet att få stöd för framställning av kassettböcker. Talböcker - taltidningar Att läshandikappade skall ha tillgång till såväl tidningar som böcker är på intet sätt ifrågasatt. Den tekniska utvecklingen håller just nu på att helt förändra möjligheterna för tillgång till och åtkomst av vad medierna på dessa områden innehåller. Vad som då kan ifrågasättas är, om talböcker och taltidningar skall utvecklas var för sig - och i värsta fall åt olika håll vad gäller digitala format och läsapparater. I dag finns en internationell de fakto-standard för det digitala talboksformatet. Det är anmärkningsvärt, om det inte snarast undersöks vad ett tätare samarbete mellan TTN och TPB skulle kunna ge för både samhälle, användare och producenter. Talböcker - musik Dessutom bör talboksvärlden ta kontakt med musikbranschen för ett närmare informationsutbyte och för att skapa möjligheter till ett gemensamt utnyttjande vad beträffar ljudbärare och uppspelningsapparater. Fortfarande är ingenting så låst för framtiden att något slags gemensam plattform är utesluten – planering och visioner diskuteras inom båda områdena. Skola - folkbibliotek Områden, där det också borde finnas effektivitetsvinster att hämta för service till läshandikappade människor, är skola och folkbibliotek. Här borde samarbete vara enkelt att genomföra – där det inte redan är gjort – eftersom båda områdena finns under primärkommunalt ansvar. Varje folkbibliotek har i dag stora skaror studerande i olika åldrar, från olika studienivåer, som löser uppgifter med hjälp av material från eller i biblioteket eller lånar material för fördjupningsstudier, särskilda uppgifter, enskilda arbeten, examensarbeten m.m. Skolbiblioteken har ytterst skiftande kvalitet. Somliga är kanske tillräckliga för somliga elever, andra är helt otillräckliga. Ett folkbibliotek har ansvar för service åt hela befolkningen och är naturligen betydligt bättre rustat inom ett vidare område än ett skolbibliotek. Men folkbiblioteket har i bibliotekslagen krav på sig att finnas för alla medborgare och måste därmed förse alla åldrar med medier för främjande av intresse för läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt. Dessutom skall folkbiblioteken verka för att databaserad information görs tillgänglig för alla medborgare. Skolan måste därför ta större ansvar för att förse eleverna med nödvändig litteratur, antingen den är i tryckt form eller inläst. För icke läshandikappade personer är det naturligt att använda folkbiblioteket även för studier, inte bara för fritidsläsning. För läshandikappade borde det vara lika möjligt, i jämlikhetens namn, att få tillgång till det material de behöver för att skaffa sig kunskaper för skolarbetet och vidareutveckla sig som människor på ett ställe, nämligen folkbiblioteket eller/och det goda skolbiblioteket. Föräldrar till läshandikappade barn och läshandikappade föräldrar till icke läshandikappade barn måste ha tillgång till bibliotek med medier lämpade just för deras barn och för att de skall kunna hjälpa sina barn i skolarbetet och med öppettider, som tillmötesgår även förvärvsarbetandes behov. Statens kulturråd arbetar med en utredning om skolbibliotekens framtida roll och funktion, som skall presenteras under 1998. Utredningen föreslår, att regeringen tillsätter en talbokskommitté som skyndsamt arbetar med bl.a. följande områden: • Talbokstillstånd Det kan finnas skäl för att närmare studera vad talbokstillstånd verkligen innebär och hur de skall vara fördelade. • Gemensamt digitalt format för talböcker och taltidningar Eftersom både TPB och TTN står inför teknikskiften, kan det finnas anledning att undersöka, om behovet av medel för nödvändiga investeringar totalt kan minska med utökat samarbete eller utökad samordning. T.ex. bör undersökas, om även taltidningar kan använda det digitala format, som internationellt beslutats om för talböcker. • Talböcker i utbildningen Ett samlat grepp om hela läromedels- och kurslitteraturförsörjningen för läshandikappade studerande på alla utbildningsstadier för att ge landets läshandikappade en väsentligt förbättrad studiesituation, mer lik den för icke läshandikappade. 12. Internationella utblickar Hur ser talboksutvecklingen ut i världen? TPB följer traditionen från talboksbiblioteket före förstatligandet med engagerat internationellt samarbete internationellt. Genom att ta del i – och för närvarande leda – arbetet i Section of Libraries for the Blind inom International Federation of Library Associations (IFLA) deltar TPB i hög grad i utvecklingsarbetet inom området. Även genom DAISY-samarbetet får TPB överblick över vad som händer världen över med förutsättningarna för god biblioteksservice för läshandikappade människor. Det allra viktigaste i DAISY-konsortiets arbete hittills, är att man kommit överens om ett gemensamt digitalt format för den framtida talboken. Samarbetet med kommersiella producenter av uppspelningsapparatur är också väsentligt. En större internationell spridning innebär att en större världsomspännande marknad skapas där det också finns utrymme för konkurrens, vilken förhoppningsvis är av godo för talboksläsarna. Att det digitala formatet blir detsamma för talboksproduktionen i många länder innebär att utbyte och lån länderna emellan underlättas. För Sveriges del betyder det t.ex. att vi inte själva behöver läsa in all kurslitteratur på utländska språk, utan kan låna in denna och därmed spara in väsentliga produktionskostnader. Den talboksmodell vi använder i Sverige är relativt unik på flera sätt, bl.a. därför att de lokala folkbiblioteken har sitt uttalade ansvar för talboksförsörjningen. I de flesta andra länder lånar talboksläsaren sina böcker direkt från ett specialbibliotek. I länder med stort invånarantal kan det finnas många specialbibliotek med olika funktioner. I Sverige finns också den huvudsakliga delen av talboksproduktionen tillgänglig som lån för alla läshandikappade, undantag är läromedel för grundskola och gymnasium samt ett minskande antal ljudupptagningar framställda för enskilt bruk t.ex. som arbetstekniskt hjälpmedel. I Danmark finns statligt stöd till såväl talböcker som kassettböcker. De kommersiella förlagen producerar ett relativt stort antal kassettböcker och s.k.. Bok & Band, vilka får ett biblioteksdistributionsstöd. Talböcker kan lånas via folkbiblioteken men de synskadade låntagarna är inskrivna vid Danskt Blindebibliotek (DBB) eller vid Instituttet for blinde og svagseende (barnböcker, läroböcker och studielitteratur). Instituttet finansieras av samtliga danska kommuner i enlighet med en biståndsparagraf i i den danska skollagen. Yngre elever får läromedel från den statliga specialskolan Refsnaesskolen i Kalundborg. DBB som är nationalbibliotek och helt finansierat av Kulturministeriet producerar också taltidningar. Talboksbeståndet på DBB består av ca 11 000 talbokstitlar med en årlig accession på runt 400 titlar till ca 10 000 låntagare. DBB är medlem i DAISY-konsortiet. I Norge är det centrala biblioteket - Norsk lyd- og blindeskriftbibliotek (NLB) - statligt sedan snart 10 år. NLB har två filialer, en i Bergen och en i Tromsö. Produktionen av talböcker är drygt 450 titlar per år. Sedan ett par år ligger biblioteket under det norska kulturdepartementet (tidigare under Kirke- ok undervisningsdepartementet). Produktionen för högskolelitteratur har förts in under samma anslag som för det allmänna biblioteket. Kurslitteratur för högskolestuderande tar stort ekonomiskt utrymme och tär på produktionen av talböcker för den allmänna biblioteksverksamheten. Många norska låntagare får fjärrlån från TPB eftersom det svenska utbudet av talböcker är så mycket större. De norska folkbiblioteken kan beställa depositioner från NLB men har också relativt stora bestånd av kommersiella talböcker. NLB är associerad medlem i DAISY-konsortiet. I Finland finns en ganska stor produktion av kassettböcker och folkbiblioteken förmedlar talböcker men huvudströmmen går via det centrala Biblioteket för synskadade. En stor del av bibliotekets produktionsmedel går till kurslitteratur då specialdestinerade medel saknas. Biblioteket anvisas också direkt medel för att sända talböcker och punktskrift som Blindpost. Dessa medel betalas till Posten. Vid ökad utlåning räcker inte portoanslaget, det skedde t.ex. i november 1997 då biblioteket helt fick upphöra med utlåningen. Riksdagen beviljade dock senare ett tilläggsanslag som täckte underskottet. Biblioteket för Synskadade medverkar i det finska nationella projektet ”Digitala Bibliotek”. Biblioteket är tillsammans med Synskadades Centralförbund associerad medlem i DAISY-konsortiet. Blindrabókasafn Íslands är ett statligt bibliotek för synskadade med ansvar såväl för allmän biblioteksverksamhet som högskoleservice. Även på Island förekommer det att litteraturen till de universitetsstuderande förbrukar så stor del av anslaget att relativt få nya titlar för det allmänna biblioteket kan produceras. Blindrabókasafn Íslands är associerad medlem i DAISY- konsortiet. I Storbritannien finns olika typer av talboksförmedling byggd på frivilliga insatser. Royal National Institute for the Blind (RNIB) har ett bibliotek med ca 11 000 titlar, främst populär skönlitteratur, i ett slutet kassettformat (Clarke&Smith). Biblioteket förser sina låntagare med såväl kassetter som speciella bandspelare. Denna lösning har varit bra ur upphovsrättsinnehavarnas synpunkt men systemet har nu tjänat ut och RNIB är mycket ivrigt på att byta system till DAISY. RNIB har också en studielitteraturservice där litteraturen läses in på ”löpande band” av olika inläsare insatta i ämnet. De enskilda universiteten har vanligen någon typ av inläsningsservice. RNIB är medlem i DAISY-konsortiet. När det gäller skönlitteraturen har många länder s.k. automatutlåning. Det innebär att varje låntagaren har en s.k. ”låntagarprofil” och automatiskt med jämna intervaller får sina talböcker hemsända. Låntagarna kan dock även beställa speciella titlar då de så önskar. De relativt få titlarna i beståndet finns i många exemplar som ständigt cirkulerar. På RNIB är det endast 10 procent av de återlämnade böckerna som sätts upp på hyllorna igen - de andra går ut till nya låntagare med en gång. På TPB är det nästan tvärtom, endast ca 10 procent av de återlämnade böckerna går ut direkt igen efter återlämnandet. De större folkbiblioteken i de anglosaxiska länderna har ofta ett stort bestånd av kommersiellt framställda kassettböcker, såväl förkortade som oförkortade titlar. De brittiska biblioteken kan mot avgift prenumerera på RNIB:s bibliotekstjänster för sina låntagares räkning. Ett liknande förfarande har man i Kanada, där folkbiblioteken mot avgift kan utnyttja Canadian National Institute Library’s tjänster. Den brittiska regeringen har i dagarna beslutat inrätta ett kulturdepartement och tillsatt en minister för bibliotek, som särskilt intresserar sig för handikappfrågor. Recording for the Blind&Dyslexic (RFBD) i USA har ett system för studerande som mycket liknar RNIB:s. RFBD har ett av världens största talboksbestånd (70 000 titlar) av läromedel och kurslitteratur. Även dessa är producerade på särskilda band s.k. fyrspårskassetter som kräver en särskild spelare. När TPB lånar ut böcker från Storbritannien och USA länder lånar man samtidigt ut specialbandspelare till låntagarna. RFBD engagerade sig tidigt i arbetet med att utveckla digitala format för nästa generation talbok. RFBD är medlem i DAISY-konsortiet. Library of Congress, USA, har en nationell service till synskadade och fysiskt handikappade, NLS. Enligt NLS:s samkatalog har man 240 000 titlar som talböcker, och taltidskrifter och punktskriftsböcker i över 23 miljoner exemplar. Talböckerna är inspelade på fyrspårskassetter. NLS har en regionalt och lokalt finansierad samarbetsorganisation bestående av sammanlagt 130 bibliotek. Den centrala verksamheten finansieras av kongressen, men en stor del såsom låntagarvägledning, lagning av spelare och inläsning sker genom frivilliga krafter. NLS är det enda bibliotek förutom TPB som har en särskild bibliotekarietjänst för talböcker på invandrarspråk. NLS är än så länge det enda större bibliotek för läshandikappade som inte blivit medlem av DAISY Consortium. Samtal är dock på gång i olika samarbetsfora. NLS gör bedömningen att systemet med fyrspårskassetter och specialbandspelare, för vilka NLS är producent, kommer att räcka i ytterligare 10 år. NLS säljer kopior av sina talböcker till andra länder. Kanada har en antidiskrimineringsparagraf i sin grundlag, vilken bl.a. innebär att alla bibliotek måste ge likvärdig service till alla medborgare, oavsett kön, språk, ålder och funktionshinder. Därför har alla bibliotek såväl folkbibliotek som universitetsbibliotek talboksutlåning. CNIB Library som utgör en avdelning Canadian Institute for the Blind är en privat organisation som säljer service till folkbiblioteken men också har en egen biblioteksservice till enskilda låntagare. Biblioteket förvärvar talbokstitlar dels genom köp från USA och andra talboksproducenter i Kanada, dels genom egen produktion. Sedan tre år tillbaka distribuerar CNIB Library elektronisk text till enskilda synskadade låntagare on-line. National Library of Canada har utarbetat riktlinjer för biblioteksservicen till synskadade. Nationalbiblioteket katalogiserar också alternativa format i nationalbibliografin. CNIB är associerad medlem i DAISY-konsortiet. I Australien finns ett större talboks- och punktskriftsbibliotek i varje delstat. Oftast är den regionala blindorganisationen huvudman. Nationalbiblioteket har ett övergripande ansvar då det gäller katalogisering av böcker i specialformat och publicerar varje år en samkatalog på mikrokort. Biblioteken har en samverkansorganisation, i vilken också det centrala blindbiblioteket på Nya Zeeland ingår. Organisationen är medlem i DAISY-konsortiet. På Nya Zeeland är det också blindorganisationen som ansvarar för biblioteksverksamheten. Biblioteken i Australien och Nya Zeeland har egen produktion men köper också talböcker från USA och Storbritannien. I de tyskspråkiga länderna finns en organisation, Arbeitsgemeinschaft der deutschen Blindenhörbüchereien, som förhandlar om rätten att producera talböcker och punktskrift med upphovsrättsinnehavarna för hela det tyskspråkiga området. Detta ansökningsförfarande är dock tidsödande och inte alltid framgångsrikt. Det händer t.ex. ofta att tyska förlagen säger nej till produktion av talböcker av översatta latinamerikanska författare som Garcia Marques och Isabelle Allendes böcker. Detta beror i sin tur på att Garcia Marques och Allendes agenter i avtalen med förlagen fått in skrivningar som förbjuder överföring till tal eller punktskrift. Detta förhållande illustrerar hur viktigt det är med lagstiftning. I Tyskland har varje delstat ett bibliotek för synskadade, många har mycket dåliga resurser och är föga datoriserade. Dock finns en central katalog på cd-rom som också innehåller beståndet i Österrike och tysktalande Schweiz. Biblioteken är beroende av sponsorer och t.ex. de schweiziska biblioteken finansieras till mer än 50 procent av donationspengar. Inom ramen för EU-projektet Testlab har universitetet i Linz nyligen färdigställt en tysk samkatalog som finns på Internet. Den innehåller också allt tyskspråkigt material som finns i basen Gutenberg samt material producerat på olika universitet inom det tyskspråkiga området. Arbeitsgemeinschaft är medlem i DAISY-konsortiet, liksom Schweizerische Bibliothek für Blinde und Sehbehinderte (SBS). I Frankrike finns få talböcker men däremot en elektronisk samkatalog, som bl.a. kan nås via Minitel. Det största beståndet av talböcker och punktskriftsböcker finns på biblioteket hos den anrika stiftelsen Association Valentin Haüy (AVH). Ett antal regionala folkbiblioteken kan ha en utmärkt talboksservice inom respektive region. Statsbidrag utgår till sådan verksamhet. Den sociala biblioteksverksamhetens vara eller icke vara är dock beroende av lokala och regionala politikers ståndpunkt i dessa frågor. Upphovsrätten i Frankrike är också regionalt reglerad och ställer till problem för en rationell nationell hantering. Det innebär bl.a. att låntagaren via Minitel får information om att en titel finns som talbok men av upphovsrättsliga skäl inte kan låna den. Skolelever och universitetsstuderande får service från Institut National des Jeunes Aveugles i Paris. I Paris finns också ett amerikanskt bibliotek - en gåva från det amerikanska folket efter andra världskriget som förser högskolestuderande med engelska talböcker. Enskilda franska universitet har gjort sina elektroniska kataloger och delar av sina samlingar tillgängliga för synskadade studerande. AVH är associerad medlem i DAISY-konsortiet. Nederländerna har det största beståndet av talböcker i Europa, ca 90 000 titlar. Verksamheten är till stor del statsfinansierad men man är samtidigt beroende av frivilliga krafter för inläsning av ungefär hälften av den årliga produktionen av talböcker. Ursprungligen fanns fem olika bibliotek för synskadade i Nederländerna, ett protestantiskt, ett katolskt, ett konfessionslöst och ett studiebibliotek samt ett centrum för taltidningar. Fr.o.m. 1998 har dessa bibliotek omorganiserats men består fortfarande av fem enheter, vilka nu är ordnade efter mediaslag. Studiebiblioteket och centret för taltidningar har gemensam ledning. Tillsammans utgör de fem biblioteken en federation. Både vid studiebiblioteket i Amsterdam och det konfessionslösa Nederlandse Luister- en BrailleBibliotheek (NLBB) i Haag har man sedan slutet av 1980-talet bedrivit utvecklingsarbete med digitala inspelningssystem. De nederländska biblioteken ingår i DAISY-konsortiet. I Spanien har ONCE, som är den nationella blindorganisationen, fått samhällets uppdrag att ansvara för de synskadade medborgarnas välfärd liksom även för andra handikappgrupper. ONCE har en stor lotteriverksamhet i Spanien som finansierar verksamheten. Produktionen av talböcker sker på fyrspårskassetter och ett samarbete finns med Latinamerika, där vissa stater har en relativt god service till synskadade, t.ex. Fundación Braille i Uruguay. ONCE är medlem i DAISY-konsortiet. Japan har ett hundratal bibliotek för synskadade som inom kort kommer att gå över till DAISY-talböcker. Japanska staten har gjort en särskild handikappsatsning och har därmed också bidragit till att DAISY- konceptet kunnat realiseras. The Japanese Association of Libraries for the Blind tillsammans med Japanese Society for Rehabilitation of Disabled Persons är medlem i DAISY-konsortiet. I många utvecklingsländer finns det en rudimentär läroboks- och/eller biblioteksservice när det gäller punktskrift, främst till skolelever. I Afrika är det endast Southafrican Library for the Blind (Blindlib) som har en större produktion och utlåning av talböcker. Blindlib har stor interurbanverksamhet över hela kontinenten. Blindlib är associerad medlem av DAISY- konsortiet. Associerade medlemmar i DAISY-konsortiet utöver ovan nämnda är i oktober 1998: American Printing House for the Blind, USA, Atelier Helen Keller, Belgien, Bibliotekstjänst AB, Sverige, Hong Kong Society for the Blind, Hong Kong, Huseby Kompetensesenter, Norge, Instituto Nacional Para Ciegos (INCI), Colombia och Studiebogsbibliotek for Blinde, Danmark. 13. Användarperspektiv Utredningens direktiv betonar brukarsynpunkterna, vilket är en självklarhet för en verksamhet som sätter låntagarna i centrum. Alla talboksberättigade har dock olika utgångslägen för sina behov och önskemål om talböcker, och det är därför lika omöjligt att formulera ett gemensamt krav från läshandikappade som det är att formulera ett gemensamt krav på vanliga tryckta böcker från alla deras läsare. Den grupp talboksläsare, som har nått längst i att utforma tydligt preciserade krav och önskemål, är de synskadade. Genom sina organisationer nationellt och internationellt har de lämnat sina synpunkter på den framtida talboken. En särskild nordisk samarbetskommitté har haft en arbetsgrupp för brukarkrav på nästa generation talbok, som redan 1995 hade sina formuleringar klara för vidarebefordran till European Blind Union (EBU). Gruppen ser som ”det allra mest kontroversiella att finna ett medium och en utrustning, som både tillgodoser våra krav och är kommersiellt tillgänglig”. ”En viktig utgångspunkt för arbete med att ta fram nästa generation talbok ska vara, att särskild hänsyn måste tas till att majoriteten av alla synskadade är äldre människor som blivit synskadade efter sin pensionering.” Kravet är starkt på en flexibel lässituation för synskadade, dvs. att de liksom andra skall kunna läsa på olika platser, vid skrivbordet, i soffan, i bilen, på hotellrummet, på gräsmattan osv. Ur de skrivna kraven kan man t ex läsa: • En talbok ska vara en anpassning av en tryckt bok. • Talböcker ska vara inlästa med mänskligt tal, digitalt lagrade. textböcker kan vara ett komplement. • Det är nödvändigt att använda ett öppet, allmänt format. • Kopiering ska kunna ske till olika format. • De format som väljs ska vara internationellt utbytbara. • Varje bok bör så långt möjligt bestå av en enhet. • Varje enhet ska innehålla bara en bok. • Bibliotekarien är alltjämt en nödvändig resurs för läsaren när det gäller att välja böcker. • Man ska kunna använda samma utrustning för att läsa olika material, böcker, tidningar, anteckningar etc, och kanske lyssna på musik. • Det behövs dels en särskilt framtagen talboksmaskin som uppfyller samtliga funktionskrav, dels ska man kunna köpa en apparat som det går att läsa talböcker med i vanliga radio- /databutiker. • Inspelningsmöjlighet måste finnas. • Utrustning ska finnas i olika utföranden, bl.a. som bärbar. • Den ska kunna drivas med elektricitet och med batteri eller dylikt. • Det ska vara lätt att ta reda på vilken sida i den tryckta boken man befinner sig på. • Man måste kunna söka i texten, både framåt och bakåt. • Man måste kunna finna såväl huvud- som underrubriker, nya sidor, nytt stycke, men också en punkt var som helst i den löpande texten. • Man ska själv kunna sätt ut ”bokmärken”/sökpunkter, särskilt viktigt i studielitteratur. • Talboksspelaren bör vara smidig att hantera, inte skrymmande. • Talboksspelaren måste vara slagtålig, så att den inte skadas. European Blind Union (EBU) är en icke-statlig och icke-kommersiell europeisk organisation, som grundades 1984 och består av och arbetar för synskadade människor i 43 länder i Europa. EBU har formell konsultativ status som den samordnande icke-statliga organisationen för synskadesektorn inom European Disability Forum i Bryssel. EBU har genom sin expertgrupp för nästa generation talböcker sammanställt användarkraven, vilka finns publicerade i SRF:s Rapportserie 1998:2. Rapporten innehåller rekommendationer för utveckling, produktion, försäljning och tillhandahållande av modern teknisk avspelningsutrustning och tjänster i samband därmed ur användarperspektivet. Expertgruppen hade särskilda direktiv från EBU:s styrelse: ” Förutom att lämna information till dem som arbetar med att utveckla, producera, anskaffa och tillhandahålla läshjälpmedel som önskas av synskadade människor, skall gruppens vidare målsättning vara att samla och vidarebefordra information om ny utveckling; att pröva och utvärdera nya produkter och tjänster; att minska de tekniska hindren för allas tillgång till kultur och information; att bevaka synskadade konsumenters intressen på detta område; och att verka för tillkomsten av en internationell standard för att åstadkomma största möjliga utnyttjande och bästa möjliga ekonomi.” Anledningen till att rapporten kommit till sägs vara: ”Talböcker är ett viktigt informationsmedel för den som är ’blind’ eller har ’nedsatt syn’ och står i förgrunden när det gäller serviceorganisationer för och av människor med synnedsättning. Dagens teknik med kassetter som ligger till grund för talboksservicen är på väg att bli omodern. Över hela världen är projekt i gång för att skapa nästa generation talböcker. EBU såg en fara i att ny teknik kunde introduceras utan att användarnas synpunkter tagits med i beräkningen, och tillsatte därför en arbetsgrupp för att försäkra sig om att konsumenterna skulle få lägga synpunkter på den tekniska utvecklingen på ett kraftfullt sätt och innan det är för sent. En av gruppens målsättningar var att i samarbete med användarorganisationer kunna formulera krav på den nya teknikens talböcker. Denna rapport är resultatet. Efter remissbehandling har EBU som sin policy antagit de rekommendationer som ges i rapporten med avseende på användarnas krav. Rapportens avsikt är att informera dem som utvecklar, framställer, anskaffar och tillhandahåller talboksspelare och tjänster i samband därmed om de krav som ställs av människor som inte kan läsa tryckt text, i synnerhet personer som är blinda eller har nedsatt syn.” World Blind Union (WBU) har en observatör, som följer DAISY-konsortiets arbete, och SRF är medlem i konsortiet tillsammans med TPB. SRF har låtit göra två olika intervjuundersökningar om användarkrav på nästa generation talbok : Användarstudie 1996/1997, utförd av Handikappolitiska Utredningsinstitutet på uppdrag av SRF Iris Förlag AB, samt Användarkrav på nästa generation talbok. En intervjustudie, Rapport mars 1997. Studien är utförd av Svenska Institutet för Systemutveckling (SISU) på uppdrag av SRF Iris. Användarkrav och önskemål från andra användargrupper än synskadade är inte så väl samlade, formulerade och uttryckta. Alla användare har givetvis inte heller samma eller likadana krav på en talbok, eftersom läsarna inte är en homogen grupp. T ex kan det generellt sägas, att medan SRF vill ha talböcker inlästa så neutralt som möjligt, vill FMLS gärna ha lite dramatisering av texten. Många dyslektiker vill låna talbok och svartskriftsbok tillsammans. Det är inte alls svårt att förstå varför de har detta önskemål, men det står dessvärre i strid med instruktionen för TPB och är inte möjligt att åstadkomma i dagsläget. Möjligen skulle det kunna prövas i projektform på lokal nivå efter noggrann och gemensam planering av ett kommunbibliotek och t.ex. en lokal FMLS-förening. Att samla användarkrav från olika talboksläsande grupper vore intressant att göra framöver, om ett verkligt inflytande från olika läshandikappade skall kunna realiseras. Utredningen har haft kontakter med företrädare för de större organisationerna för läshandikappade, med enskilda talboksläsare och med förmedlare av talböcker och diskuterat synpunkter på hur talböcker fungerar för användarna och borde kunna fungera i framtiden. Enkätundersökning För att få så mycket direktkontrakt som möjligt med talboksläsarna själva, skickade utredningen ut en enkät till alla distrikt för SRF respektive FMLS och bad om hjälp med att sprida enkätformulären (svartskrift, diskett eller kassett) till ett representativt urval läsare och uppmana dem att svara. Drygt 220 enkätformulär skickades ut till drygt 40 kanslier totalt. 245 svar kom tillbaka. Svaren på frågor som gäller talboksmodellen har kort refererats i kapitel 9, Den befintliga talboksmodellen. 95 procent av dem som svarat på enkäten anser att det är bra, att man kan låna talböckerna i sitt närmaste, lokala bibliotek. Endast 3 procent har avvikande mening. Flera av dem vill helst kunna låna direkt från TPB. Av kommentarer och andra synpunkter framgår, att talbokslåntagarna är angelägna om att även i fortsättningen kunna använda det lokala biblioteket för rådfrågning, hjälp med beställningar o.dyl. Man poängterar vikten av att kunna diskutera bokval med bibliotekspersonal, med en människa, även om de tekniska möjligheterna att hitta och förmedla böcker utvecklas. På frågan om enkätbesvararen är intresserad av att börja läsa talböcker på cd-rom inom de närmaste åren svarar 63 procent ja och 5 procent tvekar eller avstår från att svara. Av de 32 procent som anger sig inte vara intresserade har många som skäl att de inte har någon cd- romspelare eller att de inte vill bli bundna av en stationär dator, när de vill läsa. Det finns anledning att misstänka, att om informationen och kunskapen om den teknik som lär vara på väg ut i marknaden hade varit större, hade fler varit intresserade. Det är t.ex. tänkbart, att man tack vare fjärrkontroll till datorn med cd-romspelare kan sitta, ligga osv någon annanstans i bostaden än just vid datorn, när man läser böcker. Och spelare med batteridrift kommer man att kunna köpa i öppna handeln redan vid årsskiftet 1998/99. Att äldre människor generellt skulle vara mer misstänksamma mot den nya tekniken finner man inga belägg för i enkätsvaren. Det finns flera nyfikna kvinnor kring 80 års ålder, som ivrigt väntar på de digitala talböckerna. Och det finns unga synskadade människor, drygt 20 år gamla, som inte är särskilt intresserade av talböcker på cd-rom utan hellre vill läsa punktskrift. Bland talboksläsare finns lika många olika behov och önskemål som i befolkningen i stort. Talboksläsare är inte en homogen grupp. 35 procent av de svarande tror att en egen cd-romspelare blir för dyr att köpa. 49 procent anser att en sådan spelare måste bli fritt tekniskt hjälpmedel. I det omfångsrika kommentarmaterialet från talboksläsare lämnas erfarenheter och synpunkter med många olika infallsvinklar på talböcker och talboksservice - lämnas både ros och ris. Områden som många kommenterat är t.ex.: • att talböcker är livsviktiga för många människor, inte minst för ensamma gamla • att många är ledsna över krångel med trasiga band och emballage samt dåligt ljud • att många är nöjda med det utbud av talböcker som finns men att många fortfarande tycker att de måste vänta alldeles för länge på helt nya böcker • att talboksläsare inte i alla bibliotek naturligen ges samma service som svartskriftsläsare men också • att många bibliotek får mycket beröm • att många läsare har många synpunkter på inläsare, röster och en massa frågor som hör till detta område • att många dyslektiker behöver kombinationen inläst och tryckt text och t.ex. saknar den tryckta bokens framsida på talboken eller en bifogad tryckt innehållsförteckning. Vad som går att utläsa i en kombination av svar och sådant som står mellan raderna är, att förvånande många inte vet skillnaden mellan kassettböcker och talböcker. En del tror, att kassettböcker alltid är förkortningar av originalen. Eftersom många böcker, som antas ha stort intresse för många ges ut som kassettböcker och därmed inte är möjliga att producera som talböcker, kan okunskap om vad kassettböcker egentligen är, i onödan hindra människor från att läsa aktuell litteratur. Här finns en viktig uppgift för landets alla bibliotek: att förnya informationen om dessa båda sorters ljudböcker – och kanske framför allt: att poängtera för läshandikappade att kassettböckerna också är till för dem. Att några talboksläsare känner sig maktlösa och fråntagna rätt att själva bestämma vad de skall läsa är en beklämmande sida av talbokssverige, som måste tas fasta på och seriöst arbetas med i olika bibliotekssammanhang. En kommentar som ”jag skulle vilja läsa mer om jag fick de böcker jag vill ha” kan inte lämnas utan åtgärd. Otillfredsställande är det också, att så många som 24 procent, alltså ungefär 1 av 4 talboksläsare, inte känner till det stora bestånd talböcker hos TPB, som står till landets alla talboksläsares förfogande. De negativa synpunkter som kommit fram kan ses som en naturlig utgångspunkt för framtida utvecklingsarbete för talboksservice. Som avslutning av synpunkterna på talböcker från användarna bör kanske ändå några positiva kommentarer om såväl talböcker som bibliotek lyftas fram, eftersom de är flest: • ”Talböcker är nog det bästa som hänt oss helt blinda.” • ”Är glad och tacksam att talböckerna finns tillgängliga och att utbudet är så omfattande.” • ”Mycket bra service på biblioteket!” • ”Talböcker är det bästa som finns. Talboken och taltidningarna är det som gör att vi orkar med ensamheten – den bryter tystnaden, den fängslar och intresserar.” Med utgångspunkt i synpunkter från talboksläsare föreslår utredningen att TPB • är lånecentral för talböcker medan de lokala biblioteken är förmedlare gentemot enskilda personer även i den framtida talboksmodellen samt • fördjupar sina strävanden att åstadkomma en attitydförändring hos landets biblioteksledningar och bibliotekspersonal för läshandikappades situation. 14. Tekniska förutsättningar Den elektroniska hästen på de virtuella motorvägarna Redan vid den tiden, när Sverige darrade i sina grundvalar av oro över vad videogrammen skulle kunna ställa till med för oss hittills förskonade människor, skrev Lasse Svanberg, i många år redaktör för och utgivare av tidskriften TM (Teknik & Människa) bl.a., i boken Den elektroniska hästen, debattskrift till videogramutredningen, några fortfarande väl tänkvärda ord om teknisk utveckling. Det gäller, menade han, att se vad som är • tekniskt möjligt, • ekonomiskt försvarbart respektive • socialt önskvärt i teknisk utveckling och se till, att man får en god och önskvärd balans mellan dessa tre viktiga synvinklar. I dag kan vi frestas att tro, att den frustande, vita elektroniska hästen spränger fram med den vackre prinsen på sin rygg mot den förtrollade törnrosmuren för att frälsa allas vår framtid, när vi läser entusiastiska IT-artiklar i tidningar och tidskrifter och lyssnar på dessa män (jo, de är oftast män), som skickligt förvisso trollbinder oss med visioner om den elektroniska framtiden. Vad är egentligen teoretiska visioner eller drömmar? Vad är verklighetsförankrade möjligheter? Blir vi räddade av den vackre prinsen – eller blir vi insnärjda i de förtrollande visionerna i törnrossnåren och fastnar där, som de tappra prinsar, som ville rädda Törnrosa? Vad VILL vi egentligen? Vad BEHÖVER vi för att göra vardagen lättare för oss alla, läshandikappade som icke läshandikappade? Och vart leder egentligen den virtuella vägen? En relevant fråga i sammanhanget utveckling av talböcker och talboksspelare är om talboksvärlden själv eller om även omvärlden bestämmer utvecklingen av tekniken. Att läsa tryckt text – att läsa analogt – att läsa digitalt När en författare skriver sin bok skapar hon/han inte enbart innehållet i texten utan också förutsättningarna för att läsaren skall kunna orientera sig i textmassan och hitta bestämda delar i den. Texten delas in i kapitel, underkapitel, rubriker osv. Varje sida numreras. Ibland skapar författaren en innehållsförteckning i boken, det som vi med dagens datorspråk kan kalla användargränssnitt. Innehållsförteckningen gör det lätt för läsaren att söka kapitel, rubriker, underrubriker och sidor. På detta sätt skapas de flesta tryckta fackböcker och också många skönlitterära böcker. Även e-textböcker fungerar på samma sätt. Det finns därför inga som helst skäl för att inte talböcker skulle kunna fungera likartat. Att läsa en analog talbok är att läsa en kassett i taget, en kassettsida i taget, och att leta sig fram i boken med hjälp av snabbspolning framåt eller bakåt, helst med hjälp av medhörning av ljudsignal (om man har en specialutrustad bandspelare). Man kan likna sättet att läsa en bok på kassett vid att läsa en bok bestående av ett antal rullar med 45 meter papper, tryckt på båda sidor. (Jämför med t.ex. toalettpappersrullar!) Det är inte svårt att föreställa sig situationen att försöka hitta fram till en sida eller en text man söker genom att veva rullarna fram och tillbaka med endast en innehållsförteckning på en rulle för sig som hjälp. Ungefär så är det att försöka läsa strukturerat i en analog talbok. Att läsa en digital talbok är i dagsläget att lyssna på en bok på en cd-romskiva och att leta sig fram i bokens innehåll med hjälp av funktionsknappar på uppspelningsapparaten. Det går att mycket snabbt förflytta sig mellan avsnitt och kapitel eller att slå upp en bestämd sida, tack vare den digitala bokens strukturerade format. Utmärkande för den digitala talboken är • att den ryms på en ljudbärare, t.ex. en cd-romskiva • att den ger läsaren tillgång till texten (det inlästa materialet) via bokens innehållsförteckning • att man kan skumläsa boken fras för fras, sektion för sektion (en sektion = ett antal fraser) • att man kan söka i den textbaserade innehållsförteckningen med s.k. fritextsökning • att man kan söka sidnummer i boken och • att man kan använda bokmärken. Standard är viktigt Det är förstås av stor vikt att bygga ett framtida talbokssystem på stora och väl etablerade standarder. Cd-rom är just en sådan standard, och många tecken tyder på att dvd-tekniken kan komma att bli en sådan standard inom några år. En risk i detta sammanhang är att marknaden byter till en ny standard någon gång i framtiden. Eftersom talböckerna består av vanliga datafiler, kommer man dock alltid att kunna följa med utvecklingen, helt enkelt genom att kopiera talböcker från det gamla mediet till ett nytt. En sådan process kan dock bli kostsam, och man bör därför försöka undvika en sådan omställning genom att redan från början ”satsa på rätt häst”. Vad som vore önskvärt för framtiden är, att talbokstekniken och tekniken som utvecklas inom musikbranschen möts, så att det kan skapas en plattform i hemmen, från vilken flera människor samtidigt kan använda olika tekniska faciliteter, t.ex. söka information via dator, titta på TV, lyssna till musik, läsa talböcker. Utredningen har varit i kontakt med såväl företrädare för kommunikations- och elektronikutveckling som med människor med både erfarenheter av teknisk utveckling fram till i dag och med tentakler in i framtida utveckling samt med företrädare för musikbranschen. Mycket håller just nu på att hända, men ingen kan (eller vill?) för närvarande uttrycka sig med styrka och kraft om hur teknik och omvärld ser ut om t ex 10 år. En komponent i det nuvarande talbokssystemet, som sedan en tid känts som ett osäkert kort, är frågan om hur länge vi kan förvänta oss att kunna köpa kassettband av god kvalitet. Enligt det företag, som i Sverige representerar BASF, en av de få tillverkarna av kassettband, ser man tydliga tendenser till nedgång i försäljningsvolymen men har inga planer på att sluta producera kassettband, förrän efterfrågan är borta. Man tror på en marknad på minst tio år till för kassettband, kanske inte i västvärlden men definitivt i utvecklingsländerna. Komponenter i ett digitalt talbokssystem Ett system för digital talbokshantering kan grovt indelas i följande huvudkomponenter: • System för inspelning och produktion • System för lagring och distribution • System för uppspelning (läsning) av talböcker Systemet för inspelning innehåller verktyg för att digitalisera ljud och för att komprimera det digitala ljudmaterialet. Vad detta egentligen innebär och hur man går till väga i nya arbetssätt beskrivs i bilaga 4, Teknik för inspelning och överföring, samt i bilaga 5, Datakompression. I bilagan Datakompression ges en översikt över de vanligast använda begreppen och termerna som förekommer i sådana sammanhang, t.ex. bit/byte, samplingsfrekvenser, enkoder/dekoder. Här finns också en översikt över vanligt förekommande kompressionstekniker som ADPCM, ISO/MPEG och RealAudio. För att kunna använda och arbeta med det inspelade digitala ljudmaterialet måste man arkivera det, lagra det, på något lämpligt lagringsmedium. I bilaga 6, Lagringsmedier för talböcker, kan läsaren bekanta sig med principerna för och kraven på digitala lagringsmedier, liksom med de typer av optiska skivor, som används i dag – och kommer att användas i morgon – för hantering av mycket stora mängder data. Nedan följer ett smakprov ur kapitlet: Datamaterialet i en digital talbok En digital talbok består av en samling datafiler, lagrade på ett passande digitalt lagringsmedium. Talbokens datafiler utgörs av två huvudtyper: indexfiler och ljuddatafiler. Indexfilerna innehåller information som används för att lokalisera olika delar av talboksmaterialet. Här finns t.ex. uppgifter om talbokens sektioner (kapitel o.d.), sidindelning, frasindelning och så vidare. Datafilerna innehåller de data som representerar den digitaliserade ljudinspelningen som utgör själva talboken. Normalt lagras ljuddata i ett komprimerat format, eftersom okomprimerat digitalt ljud kräver mycket mer lagringsutrymme än motsvarande komprimerat ljuddata. Indexfilerna är mycket små i jämförelse med datafilerna, varför man i princip kan bortse från dessa när det gäller beräkningar av behövligt lagringsutrymme för talböckerna. Digitala lagringsmedier – allmänna krav • För att ett lagringsmedium skall kunna användas för digitala talböcker, måste det ha tillräckligt stor lagringskapacitet för att kunna rymma de stora datamängder som behövs. För att lagra en typisk talboksinspelning om 10 speltimmar, behövs omkring 250 megabyte (MB) för komprimerade ljuddata. Motsvarande siffra för okomprimerat ljud är omkring 1 500 MB. För jämförelse: en vanlig cd-romskiva kan rymma omkring 650 MB. • Digitala lagringsmedier kan funktionellt sett indelas i huvudkategorierna sekventiella medier och medier som tillåter godtycklig åtkomst (”random access”). De förstnämnda är i princip helt ointressanta för digitala talboksändamål, eftersom de inte tillåter snabb åtkomst till olika delar av talboksmaterialet. Exempel på sekventiella medier är magnetband som dat-band, videoband etc. Hårddiskar, optiska diskar och elektroniska minnen är exempel på medier som tillåter ”random access”. • För att lagringsmediet skall vara av intresse för digitala talböcker, krävs vidare att det erbjuder stor kapacitet till lågt pris. Talböcker kräver inte bara stort lagringsutrymme – det finns dessutom ett mycket stort antal talböcker. • Mediet måste vara mycket väl spritt och kunna antas finnas tillgängligt på den öppna marknaden under lång tid framöver. Frågan om kompatibilitet i framtiden, som gör att teknik i framtiden kommer att kunna läsa även äldre typer av media, är också mycket viktig. • Tillgången till såväl mediet i sig och till enheter för hantering av mediet, som t.ex. apparatur för att skriva och läsa mediet, utrustning för kopiering och annan hantering, emballage osv. måste vara enkel och riklig. Måste man alls använda lagringsmedier? Digitala talböcker kan - liksom annan typ av data - överföras från en plats till en annan med hjälp av datakommunikation. De nätverk för bredbandskommunikation som redan finns eller är under uppbyggnad erbjuder helt nya möjligheter till distribution av talböcker. Man skulle därigenom helt kunna undvika att använda något lagringsmedium för talböckerna, utöver de som används för att lagra originalexemplaret. Överföringen av en talbok från arkivet till en mottagare kan betraktas som en kopieringsprocess. Det man har åstadkommit är dock i grunden bara en förflyttning av data. Talbokens material måste fortfarande lagras någonstans för att kunna användas. Läsapparatur för digitala talböcker kan konstrueras för att man skall kunna använda en eller flera typer av lagringsmedier, som t.ex. cd-rom. Man kan också tänka sig att en läsapparat förses med teknik för att direkt kunna ta emot talboksdata via t.ex. ett bredbandsnät. Behovet av lagringsmedier har trots allt inte eliminerats, eftersom talbokens data då i stället måste lagras i läsapparaten, förmodligen i ett elektroniskt minne med stor kapacitet. Eftersom ett sådant minne blir tämligen dyrt, är det inte rimligt att tro att talbokssystemet inom den närmaste framtiden kan bli ”disklöst”. Snarare är det troligt att det på många håll i talbokssystemet kommer att råda ett mycket nära förhållande mellan en talbokstitel och ett lagringsmedium, som t.ex. en cd- eller dvd-skiva. I bilaga 7, Elektronisk överföring, redovisas olika alternativ för elektronisk kommunikation och förklaras några ofta förekommande termer inom området. Här visas också på fördelar respektive nackdelar med elektronisk överföring och förs resonemang om praktiska tillämpningar. Bilaga 8 ägnas DAISY. DAISY är en förkortning som står för Digitalt Audiobaserat InformationsSYstem. DAISY är ett generellt koncept för informationshantering och ligger till grund för det digitala talbokssystem, som från början utvecklades i projektform hos TPB. I grunden består en DAISY-talbok av en samling datafiler, lagrade på ett passande lagringsmedium, t.ex. en cd-romskiva. En sådan skiva kan innehålla en hel bok och är alltså mycket mindre, lättare och enklare att handskas med både i biblioteket och för låntagaren än en analog talbok. DAISY-böcker är i sig inte beroende av något visst lagringsmedium. Anledningen till att DAISY-böcker i dagsläget främst förekommer som cd-romskivor är att detta medium erbjuder tillräcklig lagringskapacitet till ett mycket lågt pris i jämförelse med andra medier. Framtida lösningar kan t.ex. innebära att talbokens datafiler överförs elektroniskt från bibliotek till låntagare, och då behöver man inget fysiskt distributionsmedium alls. Filerna i DAISY-boken innehåller en digitaliserad inspelning av en mänsklig inläsares röst. Röstinspelningen är strukturerad på ett sätt som liknar det tryckta originalets struktur, och innehållet i den digitala talboken kan därför läsas och hanteras ungefär som det i en vanlig, tryckt bok. Begreppet i sammanhanget är ”strukturerad audio”. Detta koncept är unikt i den form det används i DAISY. Strukturerad digital information är ett honnörsbegrepp inom hela DAISY-tekniken. DAISY-böcker kan skapas genom nyinspelning i DAISY-format eller genom överföring av existerande analogt arkivmaterial till DAISY-format. För denna produktionsprocess används en specialprogramvara som körs i vanliga persondatorer. En pc ersätter alltså den analoga bandspelaren hos talboksproducenten. DAISY-böckerna kan läsas med olika typer av utrustning, t.ex. en vanlig pc med multimediakapacitet eller en specialbyggd läsapparat för digitala talböcker, en s.k. talboksspelare, som inte är en mekanisk apparat utan en dator. Tillgängliga funktioner och presentationsformer för DAISY-böckerna är beroende av läsapparaturens förmåga. En poäng är att samma DAISY-bok kan läsas med olika typer av utrustning för att möta olika behov. DAISY-formatet ger möjligheter att skapa talböcker som inte enbart består av röstinspelningar. Man kan exempelvis lägga in det tryckta materialets originaltext i talboken i form av e-text och synkronisera texten med ljudet. Resultatet blir då en multimediapresentation, där textavsnitt presenteras på en bildskärm samtidigt som uppläsning av motsvarande inläst text sker. Även bildmaterial ur originalet kan digitaliseras och läggas in i DAISY-boken på motsvarande sätt. En sådan multimedia-talbok kan erbjuda vissa grupper av talboksläsare, t.ex. dyslektiker, helt nya läsmöjligheter och läsupplevelser. DAISY-böcker behöver inte nödvändigtvis innehålla något ljud alls. En bok kan därför om så önskas bestå av enbart e-text och bilder. En synskadad talboksläsare kan då tillägna sig texten med hjälp av syntetiskt tal, medan en dyslektiker kan använda talsyntes i kombination med egen läsning på en bildskärm. Man kan också tänka sig olika former av s.k. hybridböcker, där text och ljud inte är fullkomligt dubblerade, utan i stället kompletterar varandra på olika sätt. DAISY-formatet är i det stora hela ett mycket flexibelt koncept som är direkt inriktat på effektiv produktion och läsning av specialanpassad litteratur. Uppspelningsapparatur Huvudtyper Digitala talböcker kan läsas med hjälp av specialkonstruerad apparatur eller med en persondator med lämpliga prestanda och utrustning. Den specialiserade talboksspelaren har förutsättningar att bli mycket enkelt att hantera, eftersom utseende, funktion, antal knappar etc. helt kan specialiseras. Sådana apparater kan också göras små, lätta och batteridrivna. Priset på en sådan apparat kan vid stora serier bli tämligen lågt, eftersom apparaturen till stora delar kan byggas upp av hårdvarukomponenter som finns allmänt tillgängliga på marknaden. Den programvara som behövs i apparaten är i och för sig tämligen komplex, men utvecklingen av programvaran bör vid större serier inte representera en alltför stor del av slutproduktens pris. Persondatorn som plattform för talboksläsning har många fördelar. Pc förekommer redan i dag i många hushåll och kan där användas till många olika uppgifter, utöver att agera talboksspelare. Detta gör att många låntagare kan känna sig motiverade att skaffa en persondator, om de inte redan har en. Dagens persondatorer har tillräckliga prestanda för att kunna hantera talboksläsningens alla aspekter på ett bra sätt. Den utrustning, som behövs för läsning av cd-rom och uppspelning av digital ljud, finns sedan flera år inbyggd i det absoluta flertalet pc som standardutrustning. Det enda som tillkommer för att hantera talböcker i pc är en programvara. Denna typ av programvara är till sin komplexitet jämförbar med andra typer av program för hantering av digitalt ljud och bör därför när den säljs i större serier inte bli särskilt kostsam. Persondatorer är i allmänhet modulära system som tämligen enkelt kan uppgraderas på olika sätt i takt med den tekniska utvecklingen. Detta gör att en eventuell framtida övergång till dvd-rom som distributionsmedium inte behöver innebära alltför stora tekniska eller ekonomiska problem. Till dagens persondatorer finns en stor mängd tillbehör tillgänglig på marknaden, tillbehör som kan användas för att förenkla eller förbättra lässituationen. Alternativa tangentbord, extra ljudutrustning, moduler för röststyrning etc. bör därför kunna installeras vid behov. För flexibelt bruk kan portabla persondatorer användas, även om dessa vanligen är relativt dyra jämfört med stationära datorer. Nya typer av små, bärbara datorer, tillkommer ständigt på marknaden. Möjligheter finns att sådana datorer blir lämpade för talboksläsning i framtiden, när de förses med cd-rom och ljudhantering. Sammantaget kan flexibiliteten i en persondator bidra till att göra den till en mer flexibel plattform för talboksläsning än vad som kan åstadkommas med specialutrustning. Å andra sidan kan pris, storlek, enkelhet i handhavandet vara aspekter som gör den specialbyggda läsaren mer attraktiv för vissa användare. Det är en stor fördel att talböcker kan läsas på flera olika sätt, och det är viktigt att försöka påverka den tekniska utvecklingen i en sådan riktning att fler möjligheter ständigt utvecklas. Detta kan t.ex. ske genom utvecklande av läsprogram för andra typer av datorer än IBM-kompatibla pc. Vilket läsmedium? Valet av distributionsmedium för talböcker är en ömsesidig process, där producent och konsument påverkar förhållandet. Låntagarna är dock i stor majoritet, vilket gör att förmågan hos låntagarnas läsapparatur av en mycket stark faktor. Framtida utveckling av pc Persondatorer av IBM-kompatibel typ har sedan lanseringen i mitten av 80-talet utvecklats mycket snabbt vad gäller prestanda. Även om man kanske kan anta att denna utveckling kommer att fortsätta i samma takt även i framtiden, är detta givetvis svårt att avgöra. Vissa gränser för tekniken finns i sikte, vilket kan göra det svårt att mångdubbla dagens prestanda utan att helt byta teknik för morgondagens datorer. Här skall inte göras några direkta försök att sia om framtida datorutveckling. Vad som kan antas ske är att persondatorer kommer att sjunka ytterligare i pris i och med att de blir allt vanligare, t.ex. i hushållen. Prestanda kommer givetvis att öka inom de närmaste åren. Man kan anta att storlek, vikt och strömförbrukning kommer att minska i takt med den allmänna tekniska utvecklingen. Vad som är intressant att konstatera, är att kapaciteten på dagens persondatorer med multimediakapacitet, mycket väl räcker för att hantera digitala talböcker som de ser ut i dag. En vanlig multimediautrustad pc, köpt i den allmänna handeln, är således en alldeles utmärkt utrustning att läsa talböcker med. Framtida utveckling av specialapparatur Allmänt kan man anta, att apparaterna kommer att kunna göras mindre och lättare i takt med den allmänna utvecklingen inom elektronikområdet. Priset kan komma att sjunka successivt allt eftersom tillverkningen kan göras i större serier. Utvecklingen är dock svår att bedöma, eftersom mycket beror på hur stor spridning det nya talboksformatet får. Läsapparaturens allmänna funktionalitet påverkas givetvis starkt av vilket eller vilka lagringsmedier som används. En cd- eller dvd-skiva har en storlek som gör att apparaten inte kan göras hur liten som helst. Vid en övergång till andra lagringsmedier eller distributionsformer, skulle apparaturen kunna se helt annorlunda ut, t.ex. vara mycket liten och tillåta mycket lång speltid. 15. Tekniska hjälpmedel TPB har ansvar för överföringen av litteratur till anpassat medium för läshandikappade, men TPB har inte ansvar för att förse låntagarna med tekniska hjälpmedel för läsningen. I stället finns en rad aktörer inom området hjälpmedelsförsörjning: landstingen, Riksförsäkringsverket och Arbetsmarknadsverket. Handikappinstitutet provar, bedömer och informerar om hjälpmedel (mer än 7 000 hjälpmedel finns upptagna i Handikappinstitutets förteckning, som bl.a. används av alla syncentraler och hjälpmedelscentraler i landet). Stiftelsen Landstingens Fond för Teknikupphandling ger bl.a. stöd till utveckling av ny teknik, och NUTEK ger stöd till forskare och utvecklare av nya produkter. Vid årsskiftet 1998/99 tar det nybildade Hjälpmedelsinstitutet över verksamheten från Handikappinstitutet. Hjälpmedelsinstitutet blir en ideell förening med tre huvudmän: Staten, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet och skall vara ett nationellt organ vars uppgifter syftar till att göra hjälpmedlen och hjälpmedelsverksamheten till kraftfulla inslag i samhällets gemensamma handikappolitik. Till Hjälpmedelsinstitutet skall knytas ett brukarråd med representanter för olika grupper av funktionshindrade. Det statliga stödet till hjälpmedel anvisas av Socialdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet. Varje enskilt landsting anslår medel till hjälpmedelsförsörjningen inom sin region. En enskild person, som skall ansöka om hjälpmedel, måste göra det hos olika institutioner, beroende på den utvecklingsfas personen befinner sig i, var geografiskt hjälpmedlen skall användas och vad de skall användas till. I FN:s standardregler om delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning, regel 4, sägs om stöd och service: ” Staterna ska garantera utvecklingen av och tillgången till stöd och service. Inbegripet sådana hjälpmedel som bidrar till oberoende i det dagliga livet och utövande av sina rättigheter. 1. Det ska finnas hjälpmedel och utrustning, personlig assistans och tolkservice som uppfyller de behov som människor med funktionsnedsättning har. 2. Staterna ska stödja utveckling, tillverkning, distribution och service av hjälpmedel samt information om dessa. 3. Tillgängligt tekniskt kunnande ska användas. /---/ 4. Staterna ska så långt det är möjligt se till att alla som behöver hjälpmedel har tillgång till dem. Det kan innebära att de är gratis eller finns till en så låg kostnad att människor med funktionsnedsättning eller deras familjer har råd att köpa dem. /---/” Landstingens hjälpmedelsverksamhet regleras av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), där det i 3 § slås fast bl.a.: ”Landstinget skall erbjuda dem som är bosatta inom landstinget /---/ hjälpmedel för funktionshindrade ”. Hjälpmedel för den dagliga livsföringen är sådana hjälpmedel som fordras för att den enskilde själv eller med hjälp av någon skall kunna tillgodose grundläggande personliga behov (förflytta sig, kommunicera med omvärlden, fungera i hemmet och i närmiljön, orientera sig, sköta vardagslivets rutiner i hemmet, gå i skolan samt delta i sysselsättning och normala fritids- och rekreationsaktiviteter. SRF har uppfattningen att datorn skall betraktas som hjälpmedel och därmed tillhandahållas av landstingen. Vid SRF:s kongress 1993 antogs ett nytt program för SRF:s samhällsarbete, där organisationen slår fast att man skall arbeta för bl.a. detta: • ”Staten skall finansiera skolhjälpmedel och därigenom garantera att ny teknik tas tillvara.” • ”Hjälpmedel skall vara kostnadsfria och rätten till dem garanteras i lag.” • ”Hjälpmedelsverksamheten ska finansieras genom socialförsäkringssystemet. Det övergripande ansvaret för den praktiska verksamheten ska åvila syncentralerna.” • ”Våra behov ska vara utgångspunkten vid ordination av hjälpmedel, oavsett kostnader och i vilka sammanhang de ska användas – i skolan, på arbetet, i hemmet eller på fritiden.” FMLS är starkt kritisk mot befintliga hinder för att dyslektiker skall kunna få hjälpmedel. Ingen högskolestuderande dyslektisk talbokslåntagare hos TPB har fått något läshjälpmedel. Endast inom arbetsmarknadsutbildning har dyslektiker haft viss framgång med tillgången till hjälpmedel, i projekt med anpassningar av datautrustningar och programutveckling. TPB har i olika sammanhang uttalat, att anpassning av läromedel och kurslitteratur för läshandikappade studerande, oavsett stadium, är en jämlikhetsfråga. För att man skall kunna använda anpassad litteratur, krävs naturligtvis tekniska hjälpmedel. Taltidningsnämnden (TTN) planerar liksom TPB för en kommande teknisk förändring. Det vore samhällsekonomiskt fördelaktigt, om det går att samordna digitalt format och/eller uppspelningsapparatur för både talböcker och taltidningar. Utredningen föreslår regeringen att tillsätta en talbokskommitté för att bl.a. lösa frågorna om finansiering av de nya hjälpmedel som behövs för att läshandikappade skall kunna tillgodogöra sig den nya, digitala tekniken på talboksområdet. Vidare föreslås regeringen skyndsamt ta ställning till ett eventuellt uppdrag att samordna de förestående teknikskiftena inom TPB, som redan arbetar med ett standardiserat, digitalt format, och inom Taltidningsnämnden, som nu förbereder sig för ett nytt taltidningssystem. 16. De analoga talböckerna och framtiden I Sverige finns för närvarande en ansenlig mängd analoga talböcker. TPB hade enligt årsredovisningen för 1997 ca 54 800 titlar talböcker, alla analoga. Sedan 1992 har TPB i sitt bestånd i genomsnitt tre exemplar av en titel. En del titlar behöver flera emballage, eftersom inläsningstiden överskrider de 720 minuter, som får plats på åtta kassetter i de största emballagen. Det betyder, att det totala antalet emballage på TPB är ca 213 000. Anskaffning, förvaring och hantering av alla dessa analoga talböcker kräver en ansenlig mängd anslag, människotimmar arbetskraft och lokalytor. (Diagram: Talboksbeståndet i landet 1997. TPB 17%, folkbibliotek m.fl. 83%) Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) fanns 1997 i hela landet, exklusive TPB:s bestånd, ca 1 043 000 emballage analoga talböcker, större delen av dem i de 24 länsbiblioteken. 1996 fanns i länens bibliotek sammanlagt 2, 8 emballage talböcker per talboksberättigad invånare (enligt beräkningsgrunden att 4 procent - dvs. drygt 350 000 - av landets invånare, knappt 8 850 000 personer, beräknas vara talboksberättigade). Ett emballage innehåller oftast inte en komplett titel, varför 2,8 emballage motsvarar 1,8 titelexemplar. Beståndet svartskriftsböcker per Sveriges invånare, frånräknade de 4 procenten talboksberättigade, var vid samma tid 5, alltså nästan tre gånger så många. Läshandikappade har alltså betydligt färre böcker till förfogande än icke läshandikappade. Det är långt kvar tills jämlik tillgång till litteratur finns för alla, vilket är handikappolitikens intentioner. Inför övergången till ny talboksteknik och en ny fysisk form för talböcker finns i de flesta bibliotek i dag en osäkerhet i planeringen för läshandikappades litteraturtillgång. Enligt utvärderingsenkäten kommer ingen att sakna de skrymmande och, anses det, fula emballagen till analoga talböcker, när de försvinner ur bilden. Den stora frågan är: NÄR försvinner de? Utredningen kan konstatera, att den stora mängd analoga talböcker, som är i bruk i landet i dag, inte kan ersättas av digitala exemplar över en natt. Inte heller kan alla talboksberättigade utrustas med läsutrustning för digitala böcker direkt. Det finns alltså skäl att, även för de bibliotek som vill erbjuda bättre service för läshandikappade i form av digitala talböcker så snart det bara låter sig göras, att inte vara lika snabb med indragning av analoga böcker som med anskaffningen av digitala. En läshungrig och kunskapstörstande talboksläsare måste nog ställa in sig på att läsa i både analogt och digitalt system under en övergångsperiod. Vad som måste bedömas är hur lång övergångsperioden blir och hur talboksläsaren får tillgång till tekniken att läsa i två system: blir det en kostnadsfråga för den enskilde eller har stat, landsting och kommuner något ekonomiskt ansvar för att funktionshindrade individer skall ha jämlik tillgång till utbildning och kultur? Hur snabbt en analog talboksvärld kan förändras till en digital beror i hög grad på de ekonomiska förutsättningarna för de agerande inom olika intresseområden, lokalt, regionalt och centralt, och även samhällsnyttigt respektive kommersiellt. Av vikt är också svaren på följande frågor: • Hur snabbt får kommersiella producenter fram behövligt antal uppspelningsapparater? • Hur snabbt sprids dessa uppspelningsapparater till landets talboksläsare? • Hur ser de ekonomiska förutsättningarna ut för snabb spridning i landet av uppspelningsapparater för digitala talböcker? • Hur snabbt läggs nyproduktionen av talböcker (hos alla producenter) över till digital teknik? • Hur snabbt görs överföringar av de mest efterfrågade titlarna till digital form? • Hur snabbt ändras attityden hos talboksläsarna att önska och begära digitala talböcker i stället för analoga? Under utredningsarbetet har från såväl biblioteks- som användarhåll lagts fram önskemål om att man så snart det är möjligt skall ”slippa ifrån kassetterna”. Det har också påtalats, att TPB:s eget agerande i praktiken kommer att styra bibliotekens agerande: ju snabbare TPB och Bibliotekstjänst slutar att bjuda ut analoga talböcker som nyförvärv, desto snabbare kommer biblioteken i landet att koncentrera sig på att förmedla digitala talböcker i stället för analoga. Av avgörande betydelse för hur snabbt den förbättrade lässituationen för landets läshandikappade kan förändras, är i hur hög grad samhället är berett att göra detta ekonomiskt möjligt. Förändringen håller redan på att ske. Nödvändigt för den omedelbara framtiden är en studie om hur kostnadsbilden för insatser för ett snabbt byte ser ut i jämförelse med den för dubbla system under en utdragen tid – och med risk för att inspelade böcker blir kommersiellt ointressanta och därmed lämnas åt sitt öde, dvs. åt helt offentlig finansiering Utredningen föreslår att • de befintliga analoga talböckerna används så länge de fungerar och det finns behov av dem • all nyproduktion av talböcker skall ske digitalt från den 1 maj 2000 • läns- och regionbiblioteken får i uppdrag att göra nya talboksplaner med behov och möjligheter i sina respektive regioner som utgångspunkter. 17. TPB i morgon. En vision Hur skall TPB arbeta i morgon, i framtiden för att ge bästa möjliga service åt alla, som behöver talböcker för glädje, förkovran eller av vetgirighet? TPB måste fortsätta gå i täten för utvecklingen och göra det möjligt för användare och producenter, som önskar optimera fördelarna med ny teknik, att göra det, utan att fördenskull påtvinga dem, som vill skynda mer långsamt, en alltför snabb övergång från det välkända och trygga. Kravet på flexibilitet hos TPB ökar ständigt. Det blir alltmer önskvärt, att TPB möter olika behov och önskemål hos olika användare på olika sätt. Både distributionsformat och distributionssätt för talböcker varierar mellan låntagare. Ett nära samarbete sker med taltidningsverksamheten. Taltidningarna har samma elektroniska format som talböckerna. En sådan samordning gör att läsaren kan använda samma typ av utrustning och samma metoder för läsning för både talböcker och taltidningar. Nyproduktion TPB har fått ett centralt, övergripande ansvar för hela talbokshanteringen i Sverige och har ensamrätt till produktion. Att TPB har ansvar för hela talboksområdet innebär att TPB har ansvar för alla talböcker, oavsett om det handlar om läroböcker, studielitteratur, vanliga fackböcker, upplevelselitteratur osv. TPB lägger ut större delen av den tekniska talboksproduktionen på kommersiella producenter, som t.ex. Bibliotekstjänst. Det system, som gällde för produktion 1998, gäller även nu. Att hos TPB samla allt material i ett centralt system för produktion och distribution har många fördelar. För att kunna fortsätta vara spjutspets i talboksutvecklingen och för att ha kunskap och erfarenhet internt om teknikutvecklingen, även i praktiken, har TPB egen teknik- och ljudkompetens och också en egen studio. Hög egen kompetens är viktig för att TPB skall kunna utbilda sina underleverantörer i den nya inspelningstekniken och kunna göra rättvisa bedömningar av kvaliteten på utförda inspelningsarbeten. Alla nyinspelningar har gjorts digitalt från den tidpunkt pålitliga verktyg för sådana inspelningar fanns, från den 1 maj 2000. Inspelningar levereras till TPB i form av fysisk cd- eller dvd-romskiva eller - mestadels - i elektronisk form. Både leverantörer och TPB har byggt upp sina tekniska system och skaffat sig passande anslutningar till bredbandsnät för överföring. Överföringar av befintligt arkivmaterial TPB har också byggt upp egna system för effektivast möjliga överföring av analoga masterband till DAISY-format. Sådana system bygger på överföring från masterbandspelare med dubbel bandhastighet och av bägge bandsidorna på en gång. Ett större antal sådana system körs parallellt för att man skall öka överföringskapaciteten till passande nivå. Den rena överföringskapaciteten har anpassats till kapaciteten för slutredigering och produktion av färdiga titlar. Arbetet delades från början dock upp i två steg. I det första steget överförde man data till oredigerat DAISY-format med högsta möjliga hastighet för att få fram fler digitala titlar snabbt. Överförda data redigerades senare vid behov eller då tillräcklig redigerarkapacitet fanns tillgänglig. En förutsättning för att modellen skulle kunna tillämpas var att ett kostnadseffektivt, omskrivbart lagringsmedium fanns tillgängligt för användning hos TPB, t.ex. dvd-RAM eller cd-RW. Redigeringskapaciteten inom TPB har ökats för att man skall åstadkomma fler överföringar från analogt till digitalt så snabbt – och säkert – som möjligt. Redigering i TPB:s egen regi ger möjlighet till snabb produktion vid särskilda behov. Den stora mängden titlar som behövde överföras gjorde det dock orealistiskt för TPB att självt klara av hela uppgiften. TPB använder sig av sina underleverantörer även för överföringar. Kostnaderna för övergången till det digitala systemet hålls nere, om så stor del av utlånen så snart som möjligt är digitala böcker och dubbla system undviks så mycket som möjligt. TPB arbetar efter planen: överföring av huvuddelen av det analoga talboksbeståndet på 10 år. Det har ansetts vara rimligt, att inte överföra sådana titlar, som lånas ut mycket sällan. Vid utlån av dem måste i stället en kassettbandspelare tillhandahållas, oftast av det lokala biblioteket eller närmaste hjälpmedelscentral och i sista hand av TPB, tillsammans med talboken på kassett, om låntagaren inte har tillgång till lämplig kassettbandspelare. Talböcker på andra språk än svenska har inte kunnat överföras till digitalt format. TPB har köpt sådana talböcker från kommersiella företag i det analoga skicket och har ingen rätt att överföra dem. Personal inom TPB:s gamla utlåningsverksamhet är nu, efter relevant fortbildning, verksam även med att överföra och expediera från digitalt till analogt system. Detta är möjligt, eftersom tidsåtgången för att hantera återspolning av kassetter, sortering och uppsättning respektive urplockning av kassettemballagen sjunkit betydligt i takt med att hanteringen av digitala talböcker ökat i volym. Eftersom flexibilitet är honnörsordet inom TPB, kan alltså talböcker fortfarande expedieras i analog form, även om det efterhand blir mer och mer sällsynt. Ett system för produktion av analoga kassettband utifrån befintligt DAISY-material har byggts upp för att TPB – åtminstone under en övergångsperiod – skulle kunna skapa talböcker på kassett för vissa låntagare. Det är viktigt att låntagarna inte upplever det nya talboksformatet som någonting påtvingat. Kostnaden för sådan extra produktion är liten jämfört med nyinspelning, men är trots allt en extra kostnad i sammanhanget. Därför görs kassettversioner av DAISY-böcker bara vid direkt behov. Överföringen från analogt till digitalt sker med hög grad av automatik. I en arbetsstation (=bandspelare och dator) kan ren överföring ske på omkring en tredjedel av den normala speltiden. En operatör kan sköta flera sådana arbetsstationer, som installerats i TPB, i en liten del av den lokalyta som frigjordes, när inga talböcker på kassett behövde finnas i mer än högst ett exemplar per titel. Det är möjligt att utföra såväl ren överföring som redigeringsarbete i ett lokalt nätverk hos TPB. Redigering behöver därför t.ex. inte nödvändigtvis utföras i direkt fysisk anslutning till överföringsstationerna, eller av samma person. Arkivering Två masterkopior görs för varje titel. En används internt i ett s.k. arbetande arkiv för kopiering och överföring, en lämnas till arkivering, hos Arkivet för ljud och bild (ALB). I TPB:s arbetande arkiv görs det mesta automatiskt och på begäran från användaren. På så sätt minimeras magasinsbehovet. Ett nytt datorsystem för beställning arbetar direkt mot arbetande arkiv och produktionssystem. Titlar kan därför produceras direkt från en beställning, om de inte skulle finnas tillgängliga som kopior i ett utlåningsmagasin. Det arbetande arkivet har byggts upp med ett antal cd-växlare, där upp till 500 skivor kan vara monterade per växlare. I växlarna blandas cd-rom och dvd-rom fritt. Dvd är just nu det gällande lagringsmediet för TPB:s arkivmaterial, eftersom det ger väsentligt ökad lagringskapacitet jämfört med tidigare och med bibehållen god ekonomi. Eftersom varje dvd- skiva kan rymma tiotals titlar, finns tusentals titlar tillgängliga för omedelbar kopiering på en och samma växlare. Via datorsystemet kan önskad bok kopieras till önskat format (cd-rom, dvd, kassettband osv.) på begäran. TPB använder i sitt eget arkiv lagringsmedier som passar för de egna behoven. Låntagarna kan erbjudas flera olika format (lagringsmedier), eftersom informationen kopieras från arkivet till ett passande medium. På så sätt kan distributionsformatet också tämligen enkelt anpassas till tekniska förändringar och till förändringar, som gäller låntagarnas utrustning för talboksläsning. Allt material i det arbetande arkivet är alltid i DAISY-format. Distribution Utöver att vara kopplat till utrustning för produktion av distributionsmedia (t.ex. cd-rom) är det arbetande arkivet hos TPB även kopplat till ett system för elektronisk distribution via en digital bredbandsförbindelse. Detta både gör det möjligt att läsa talböcker ”on-line” utanför TPB och ger alternativa distributionssätt: elektroniskt eller till fysiskt lagringsmedium. Läsning ”on-line” ur en utvidgad Handikat-katalog gör det möjligt för talboksläsaren att provlyssna före lån. Ett lokalt bibliotek, som har en passande kommunikationsförbindelse med TPB, kan därför erbjuda sina låntagare ett virtuellt talboksbibliotek, där hela TPB:s bestånd finns tillgängligt för lyssning, beställning eller direkt hemtagning. Den elektroniska eller fysiska formen för en talbok som skall lånas ut, är beroende av mottagarens önskemål, distributionssätt och tekniken där boken laddas ner eller tas emot. SUNET, bredbandsnätet, är den viktigaste vägen för elektronisk distribution till regionala och lokala folkbibliotek. I biblioteket laddas talboken ner på omskrivbar cd-rom eller annan optisk skiva, dvs. en skiva som kan spelas över med nytt material, när det befintliga har använts klart. Flera titlar kan ibland rymmas på en optisk skiva. Tekniken för omskrivbara cd- och dvd-skivor utvecklas mycket snabbt, och det är därför viktigt att låntagarnas läsutrustning har möjligheten att läsa sådana omskrivbara skivor. Det statliga SUNET knyter samman bibliotek, museer, högskolor och universitet i och utanför landet men kan inte leda direkt hem till en enskild person. Andra nätverk i samspel med SUNET håller på att göra alternativ distribution möjlig för fler och fler talboksläsare. Distributionen av digitala talböcker kan ske på annat sätt, om användaren så önskar, men inom ramarna för vad användarens mottagarapparat och distributionstekniken tål. Postförsändelser är också möjliga, men används i mindre och mindre utsträckning. Att TPB och andra bibliotek kan variera distributionssätten är i sig en säkerhet. Ingen är helt beroende av elektronisk kommunikation. Kommentar: Utöver SUNET framstår även Telia som en kommande stor leverantör av tjänster för bredbandskommunikation. Tekniken för anslutning och hantering av data kommer sannolikt att vara identisk eller mycket lika mellan dessa bägge leverantörer, varför möjlighet finns att välja leverantör utifrån utbyggnadstakt, täckningsgrad, kostnad etc. Teknik finns redan i dagsläget tillgänglig för elektronisk överföring av digitala talböcker mellan exempelvis ett centralt lager hos TPB och många kommunbibliotek. Sådan elektronisk överföring kan möjliggöra ökad service till låntagarna från de lokala bibliotekens sida, exempelvis mycket snabb leverans (mindre än en halvtimme för en normal talbok), möjlighet att skapa kopior efter behov och därmed eliminera kötider, samt i princip omedelbar tillgång till hela TPB:s bestånd av digitala talböcker. En primär förutsättning för att sådan elektronisk överföring skall vara intressant är att kostnaderna för överföringen skall vara jämförbara med dem för fysisk transport av motsvarande cd-rom per post. Om kostnaderna för elektronisk överföring skulle överstiga portokostnaden, måste vinsterna i tid klart motivera den ökade kostnaden. För att elektronisk överföring av talböcker skall bli meningsfull att använda i större skala, krävs att pålitliga nätverk för bredbandskommunikation finns tillgängliga på de flesta (eller alla) platser där anslutning efterfrågas. Sådana nät är för närvarande under uppbyggnad men kan inte i ett kort perspektiv sägas vara fullt utbyggda. Det är av stor vikt att inte tvinga användare att använda all tänkbar ny teknik. Själva övergången till DAISY-böcker är i sig en stor förändring och kräver tämligen mycket av användarna och av bibliotekspersonal. När det gäller elektronisk överföring av böcker bör inte lokala bibliotek tvingas att använda denna form av distribution mot sin vilja, även om fördelarna kan komma att anses överväga. Det är därför viktigt att skapa modeller för produktion och distribution av talböcker, som medger såväl traditionell distribution av DAISY-böcker per post som distribution via bredbandsnät. Enskilda bibliotek kan i ett sådant system fritt blanda distributionsformer efter egna önskemål, resurser och tillgång till teknisk kompetens. Om nerladdning av en digital talbok räknas som exemplarframställning, måste alla bibliotek som vill och kan ge sina talboksläsare service med elektronisk distribution ha talbokstillstånd. Viktigt är att inta en något skeptisk hållning till den allmänna utvecklingen inom informationsteknologin. Det kan ännu inte sägas med full säkerhet att utvecklingen t.ex. inom bredbandsnätverk kommer att hålla den takt som behövs för att man skall kunna skapa ett fullt utbyggt framtida system för elektronisk distribution av talböcker. Dock bör möjligheterna prövas, gärna i projektform. Utbyggnadstakten och prisbilden för bredbandstjänster är beroende av teknikens kommersiella framgång, t.ex. för digital telefoni och distribution av digital tv och video. Om och när elektronisk distribution blir den mest använda distributionsformen för talböcker, kan detta leda till en mer övergripande förändring av hela talboksmodellen. Detta gäller i än högre grad om och när omskrivningsbara lagringsmedier som t.ex. dvd-RAM börjar användas som distributionsmedium. Eftersom hela TPB:s talboksbestånd ständigt finns tillgängligt för snabb leverans, kan det framstå som tämligen meningslöst för det regionala eller det lokala biblioteket att bygga upp ett eget bestånd av större omfattning. Det blir i princip möjligt att kopiera titlar i just det antal som behövs för att alla låntagare skall få boken direkt, utan väntetider. Fjärrlån och återsändning av titlar till TPB blir mindre intressant, eftersom man kan förvänta sig att kostnaderna för att transportera det fysiska mediet överstiger kostnaderna för en elektronisk överföring. Det gäller här att vara uppmärksam på att upphovsrättslagen i dag endast talar om utlåning. Alternativen kan bli, antingen att användaren lämnar tillbaka talboken (t.ex. den omskrivbara cd-romskivan) till sitt lokala bibliotek, eller också ser man till från TPB, att den utlånade boken bara är läsbar under en viss tid. Omskrivbarhet av lagringsmedium är en viktig faktor i sammanhanget, eftersom ett system som inte längre bygger på återsändning av böcker till TPB annars kan leda till förbrukning av stora resurser i form av cd-skivor. Användning av omskrivbara skivor gör det praktiskt och ekonomiskt rimligt att skapa ett tillräckligt antal kopior av en titel för att möta en tillfälligt hög efterfrågan. Skivorna kan raderas och återanvändas så snart efterfrågan minskar. Ett alternativ till ett eget, fysiskt arbetande arkiv i TPB:s lokaler skulle kunna vara köp av extern arkiv- och distributionstjänst. Fördelen med detta skulle vara att undvika investeringskostnader för TPB. Fast i dagsläget är det svårt att beräkna driftskostnaden, eftersom sådana tjänster just börjat bjudas ut och egentligen inte ännu någonstans fungerar i praktiken. Om en köpt tjänst innebär, att det arbetande arkivet inte är samlat centralt på ett enda ställe utan spritt på flera, kan ytterligare en fördel vara, att talboksbiblioteket blir mindre sårbart för eventuella fel på den enda, stora bredbandsförbindelse som finns mellan TPB och låntagarna. Utredningen föreslår, att grunden för den framtida svenska talboksmodellen skall vara: • en talbok är lagrad i ett standardiserat digitalt format (DAISY) och kan kopieras på en cd- romskiva, på kassettband eller på annat medium eller som datafiler • TPB är en central myndighet med övergripande ansvar för produktion och bibliografisk beskrivning av talböcker • TPB har fortsatt ansvar för information och rådgivning till folkbibliotek och andra inom sitt verksamhetsområde • TPB är lånecentral för talböcker • det lokala biblioteket har fortsatt roll som låneförmedlare gentemot enskilda personer • länsbiblioteken/regionbibliotekens viktigaste roller inom talboksverksamhet är att stödja och arbeta med läsfrämjande insatser och kompetens- och teknikutveckling samt teknikstöd för regionens bibliotek. Regionala talboksplaner bör utarbetas. De analoga regionala depåerna kommer att fungera som hittills, så länge behov och efterfrågan finns. Utredningen föreslår också att TPB förbereder sig inför det definitiva teknikskiftet med: • övergång till digital produktion helt från den 1 maj 2000 • fortsatt kompetensutveckling inom digital teknik och andra områden av vikt för teknikskiftet • projektverksamhet under 1999 som bygger upp och förstärker erfarenheterna av analog till digital överföring, A/D, och nyproduktion av digitala talböcker • projekt med försök till distribution av digitala talböcker med hjälp av bredbandsteknik som inleds under 1999 • projekt i syfte att finna passande lösningar för ett framtida, storskaligt arbetande digitalt arkiv för TPB inleds under 1999. 18. Talboks och taltidningsläsaren i morgon. En vision Visionen om morgondagen är intressant inte bara ur det statliga ansvarsbibliotekets perspektiv utan också i hög grad ur det motsatta perspektivet, talboksläsarens,den enskilda läshandikappades. En övergripande vision kan formuleras ungefär så här: En person med läshandikapp har en lässituation vad gäller böcker som är jämförbar med situationen för en person, som inte är läshandikappad. Naturligtvis finns i morgon lika lite som i dag EN sorts människa som har EN sorts behov och önskemål vad gäller talböcker och livet i övrigt. Jag tillåter mig att göra ganska grova generaliseringar – detta är en vision! – och gör det lite enkelt för mig genom att uppfinna sex schabloner talboksläsare: • Emil, 10 år, dyslektisk skolpojke • Emilia, 10 år, synskadad skolflicka • Eva, 20 år, dyslektisk student som läser till dataingenjör • Ebbe, 40 år, dyslektisk egenföretagare • Erika 60 år, synskadad studieorganisatör • Egon, 80 år, synskadad pensionär. Jag återkommer till dessa uppdiktade personer här och var i kapitlet. Emil och Emilia Emil och Emilia får mycket hjälp i skolan, av sina respektive lärare och av annan personal, och de har ju olika behov. För Emil har Bok & Band lett honom in i läsandets värld, och han blir mer och mer intresserad av att läsa. Hans föräldrar hjälper honom hemma, både med läsning för skolarbetet och för nöje. De får hjälp av skolan att låna de böcker de behöver för att stödja Emil, både talböcker, Bok & Band och vanliga svartskriftsböcker, som Emil behöver ha föräldrarnas hjälp med. Emilia kan läsa punktskrift och växlar mellan att läsa det och att lyssna på talböcker. Med datorn och sin behändiga (liten och lätt) portabla lyssnarapparat kan hon läsa varhelst andan faller på. Hon kan leta och hitta böcker i den webb-baserade katalogdatabasen alldeles själv, eftersom hon har teknisk hjälp för det både hemma och i skolan. Både Emil och Emilia deltar tillsammans med sina icke läshandikappade kompisar i folkbibliotekets bokträffar, där man pratar om böcker och deras innehåll, får lyssna på uppläsningar och skriva recensioner. Här är det inga bekymmer att läsa eller prata om samma böcker: bibliotekets personal ser till att det finns rätta versioner till både Emil och Emilia. Emil har till sin lycka fått låna en bok om djurlivet i Amazonas som något som bibliotekspersonalen kallade hybridbok. Nu kan han både läsa text själv och lyssna, så att han lär sig nya ord rätt. Men inte nog med det: han kan dessutom se bilder av djuren på skärmen i sin lilla uppspelningsapparat och t.o.m. höra hur de låter! Emil drömmer om att under stora strapatser få delta i forskningsexpeditioner i Amazonas och komma hem med upptäckter som gör honom till en stor och berömd man … Eva Eva har fullt upp med sin kurslitteratur och hinner bara läsa lite annat som avkoppling ibland. Hon har förstås direktkontakt med TPB för studielitteraturen och får sina litteraturlistor genom universitetet, där hon också får tips om bredvidläsningslitteratur, som hon lånar genom sitt folkbibliotek. Via SUNET får hon under kafferasten leverans av böcker, som hon beställt direkt i den elektroniska katalogen och som kommer från TPB:s arbetande arkiv. I universitetsbiblioteket får hon delleveranserna av sin studielitteratur. Ebbe Ebbe arbetar mer än heltid i sitt företag men kämpar på för att också hänga med i utvecklingen inom sitt fackområde. Även han får snabb hjälp av TPB med detta. Han hinner inte gå till sitt bibliotek för att låna en roman någon gång då och då, men tack vare att han kan gå in i nya katalogen i datorn hemma eller på kontoret, kan han beställa böcker så och få dem hemsända elektroniskt eller per post. Erika Erika är van talboksläsare och har snabbt anammat den digitala talboken. Eftersom hon arbetar som studieorganisatör för sin organisation, har hon verkligen nytta av att använda strukturen i DAISY-boken för att leta fram faktauppgifter både åt sig själv privat och att hjälpa dem, som deltar i studiecirklar, kunskapslyftet eller självstudier. Erika har också god erfarenhet av att föreslå titlar till inläsning. Den erfarenheten har hon, särskilt under senare år, frikostigt delat med sig av till andra läshandikappade. Informationen om att det är möjligt att föreslå böcker för inläsning verkar äntligen ha trängt ut i landet till talboksläsarna generellt. Egon Egon har ganska länge kunnat läsa förstorad svartskrift, men numera har han i princip gått över till talböcker. Han är glad över att han kan fortsätta följa med i sitt specialintresseområde, medeltidens historia med särskild vinkling på vad som hände i den egna regionen. Den digitala talboken låter honom skumläsa nya skrifter med möjligheten att koncentrera sig bara på de kapitel och avsnitt han verkligen VILL läsa. Egon följer noga bokutgivningen och beställer sina talböcker nästan innan svartskriften hunnit komma ut. För honom som för många andra talboksläsare är det inte så intressant att vänta på listor över färdiga talböcker – han söker böcker inom sina intresseområden och vill ha texten översatt till ljud så fort som möjligt, så att han kan diskutera nyheterna med sina vänner i hembygdsföreningen. Han deltar också i en läsecirkel i biblioteket med inriktning på lokalhistorisk litteratur. Egon förser också sin hustru, som numera bor på långvårdssjukhus, med böcker. Hon är trött och har nästan ingen syn kvar men blir märkbart uppiggad av att få lyssna till sina kära favoritförfattare – och t.o.m. hitta nya sådana! Det är enkelt för henne med de digitala böckerna, som låter henne läsa i en följd, utan kassettbyte eller något dylikt besvärligt. När hon blir trött, sätter hon enkelt ett bokmärke på sidan hon håller på att läsa och lägger ifrån sig boken en stund. Egon hittar böcker till sin hustru med hjälp av bibliotekets kataloger, t.ex. den webb-baserade katalogdatabasen, och får ofta hjälp av bibliotekspersonalen. Diverse Eftersom biblioteket har generösa öppettider, är det ganska lätt att slinka in och hämta talböckerna för de flesta läsarna, åtminstone i centrum. För dem, som är beroende av distribution via posten är de nya, lätta talböckerna en välsignelse. Det är inga problem längre att få plats till talböcker i den vanliga brevlådan, och det känns skönt att inte belasta brevbäraren med de skrymmande och otympliga emballagen de gamla talböckerna hade. Talboksläsare som lånar studielitteratur för sådana studienivåer, som finns tillgängliga i kommunen, lånar sina böcker i och genom skolbiblioteket. Att produktionstiden för talböcker kunnat minskas, p.g.a. att den digitala boken gör inläsningsarbetet mer effektivt, välkomnas av alla. Numera rör sig talböcker betydligt mer än när kassetter och eller emballage på den gamla, analoga tiden blev liggande, ibland under ganska lång tid, väntande på en komplettering av trasigt eller förkommet band eller på att en hel titel eller serie skulle kunna levereras samtidigt. Utnyttjandegraden av talböcker har alltså kunnat förbättras, effektiviseras. Det är skönt att slippa besvikelsen över att inte kunna läsa klart en bok därför att en kassett ”mitt i ” plötsligt visade sig vara trasig. En bok ryms alltid på en och samma optiska skiva – ibland ryms till och med fler än en. Att det är mindre praktiskt trassel innebär att fler personer hinner läsa en bok på kortare tid än förut, och att det är lätt att skicka böcker mellan biblioteken (det har ju även underlättats mycket av att många transporter numera är elektroniska). Bibliotekarien och låntagaren får numera mer tid att prata om böcker, så att låntagaren verkligen får läsa just de böcker han eller hon VILL läsa. Att den stora, centrala talbokskatalogen är så lättillgänglig på alla bibliotek – och många har tillgång till den hemma också, via sin dator – har verkligen öppnat ögonen hos alla läshungriga för hur mycket böcker det faktiskt finns till förfogande! Och för den, som vill läsa talböcker på annat språk än svenska, är antalet titlar nästan oändligt, tack vare de goda möjligheterna att fjärrlåna böcker i ordets bokstavliga betydelse: världen har krympt och gränserna nästan blivit osynliga, eftersom alla stora talboksproducenter använder samma system och teknik. Något Egon uppskattar väldigt mycket är, att han numera kan läsa både talböcker och taltidningar med samma tekniska hjälpmedel. Det är skönt att slippa ha en massa olika apparater. Dessutom anser han det vara bra att skattemedlen används effektivt på det sättet, att han inte behöver ha flera subventionerade eller fria tekniska hjälpmedel. Egon har hört, att en god vän till honom t.o.m. har en uppspelningsapparat, som han kan använda både för talböcker, ljudböcker, taltidningar och musikskivor! Han skall besöka honom i nästa vecka och beundra härligheten. Tillbaka till nutid: Utredningen föreslår, att regeringen tillsätter en talbokskommitté som skyndsamt arbetar med bl.a. följande områden: • Överföring Tidsplan och finansiering av skiftet till digitala talböcker vad gäller överföring av de nuvarande, analoga talbokstitlarna utreds närmare. • Hjälpmedel Finansieringen av de hjälpmedel som behövs för att läshandikappade skall kunna tillgodogöra sig den nya tekniken på talboksområdet. •Gemensamt digitalt format för talböcker och taltidningar Eftersom både TPB och TTN står inför teknikskiften, kan det finnas anledning att undersöka, om behovet av medel för nödvändiga investeringar totalt kan minska med utökat samarbete eller utökad samordning. T.ex. bör undersökas, om även taltidningar kan använda det digitala format, som internationellt beslutats om för talböcker. • Målgrupp En undersökning om hur gruppen talboksläsare ser ut, om vilka och hur många ur de olika grupperna talboksberättigade personer, som vill och kan läsa talböcker. En sådan undersökning behövs inte minst som underlag för kostnadsberäkningar. • Upphovsrätt En översyn av 17 § i upphovsrättslagen, Framställning av exemplar åt synskadade m.fl., samt talbokstillstånden . • Talböcker i utbildningen Ett samlat grepp om hela läromedels- och kurslitteraturförsörjningen för läshandikappade studerande på alla utbildningsstadier för att ge landets läshandikappade en väsentligt förbättrad studiesituation, mer lik den för icke läshandikappade. 19. Talboken och biblioteken i morgon. En vision Det lokala biblioteket Eftersom det lokala biblioteket föreslås fungera som förmedlare av talböcker till läsarna även i framtiden, kan det vara intressant att se hur ett sådant lokalt bibliotek kan fungera då, i en vision: Det här är biblioteket i en medelstor, mellansvensk kommun med ungefär 20 000 invånare. Eftersom biblioteket är den största och mest besökta kulturinstitutionen i kommunen, har beslutsfattarna bestämt att medborgarna skall kunna ta del av den nationella satsningen på utbildningsväsendet och på informationsförsörjningen i samhället i eller genom biblioteket och sett till att biblioteket har en fast uppkoppling till bredbandsförbindelsen SUNET, det svenska universitetsdatanätet. Upphovsrättsfrågorna kring elektronisk distribution och exemplarframställning lokalt har lösts, så biblioteket får varje dygn leveranser av bl. a. talböcker via SUNET. På morgonen tar den personal, som kommer först till biblioteket, hand om nattens sändningar talböcker och ser till att de laddas ner till cd-rom för låntagare som beställt sådana eller till annat format som låntagaren och biblioteket kommit överens om vid beställningen. Den teknik som behövs för biblioteksservice per datanät ansvarar kommunens dataavdelning för – en tekniker där har som huvuduppgift att se till att bibliotekets alla datafunktioner fungerar både gentemot allmänheten och för personalen för internt arbete. Hon befinner sig därför oftast på biblioteket och är en bra länk mellan central förvaltning och biblioteket. Hon ser förstås också till att det kommunala datanätet mellan skolor, bibliotek, serviceinrättningar av olika slag och förvaltningar m.m. fungerar för bibliotekets och allmänhetens del. Numera är mycket få talböcker på kassett, i de gamla emballagen. Personalen uppskattar att slippa slita med tunga postsäckar med depositioner. Visserligen skickas även i dag en del talböcker per post, t. ex. till låntagare som bor långt från biblioteket i centrum, men de nya talböckerna väger så lite och är så enkla att hantera att det inte känns betungande. Talbokshyllorna i biblioteket ser helt annorlunda ut i dag än förr. De fysiska talböcker biblioteket har i hyllorna är de omtyckta, ofta utlånade och mest lästa titlarna. Eftersom de mest är på cd-rom och ganska tunna och små, krävs mer flexibel hyllinredning än tidigare. Några få – av flera låntagare dock betraktade som helt omistliga – talböcker på kassett finns kvar och samsas med de nya. Vad som är uppskattat är, att ljudböckerna för alla (de som tidigare kallades för kassettböcker) är placerade alldeles intill talböckerna. Numera ges många fler aktuella och mycket lästa böcker ut även som ljudböcker, och biblioteket anstränger sig för att underlätta för läshandikappade låntagare att hitta också bland dem. Många av dem, som tidigare mest läste de mest efterfrågade romanerna som talbok, är numera mest ljudboksläsare. Därför har informationen om ljudböcker och markeringarna för dem i biblioteket också anpassats för att vara tillgängliga för människor med olika läshandikapp. Med den nya elektroniska katalogen över talböcker på nätet är det mycket lättare för låntagarna att hitta de böcker de söker, och det är roligare att leta på måfå efter en bra roman. Att kunna lyssna på ett kort smakprov på inspelningen är verkligen uppskattat! En del låntagare letar hemifrån i katalogen, eftersom de har och ofta använder sin egen dator hemma. De beställer också ofta sina lån via den blankett biblioteket lagt ut på sin hemsida och kopplat till katalogen. Blanketten kontrolleras automatiskt: om all väsentlig information är ifylld vidarebefordras beställningen direkt till det långivande biblioteket, men informationen samlas upp i det egna biblioteket. Därför kan personalen lätt se till vem böckerna skall, när de kommer. Bibliotekspersonalen minns med en rysning hur det var, när nästan all tid för talboksverksamheten gick åt till praktisk hantering av kassetter, emballage och säckar. Att kontrollera band, spola tillbaka – och ibland också laga band – tog förr alldeles för lång tid i anspråk, tycker man nu. Så bra det känns att i stället använda tiden till samtal med låntagarna och rådgivning och att kunna räcka till för läsfrämjande arbete som bokträffar på servicehuset eller läsecirklar i biblioteket. Cirklarna har blivit fler och fler – tur att studieförbunden också har engagerat sig i dem och gjort det möjligt att utvidga dem till fler åldrar och fler intressegrupper! Numera har i princip alla talboksläsare de uppspelningsapparater de behöver, antingen det är multimediadatorer med fjärrkontroll och sladdlösa hörlurar eller särskilda talboks- och taltidningsspelare. Vissa böcker kan man ju också läsa med annan ljudutrustning. För dem som börjar läsa talböcker och inte från början har lämplig uppspelningsutrustning hemma, har biblioteket några apparater för utlån. Även den gamla sortens kassettbandspelare finns för utlån, för de få talböcker som bara finns i det gamla, analoga formatet. Det regionala biblioteket Mediekonsulenterna i regionbiblioteket har bråda dagar: det drar ihop sig till de kompetensutvecklande mediedagarna för hela regionens bibliotekspersonal från både folk-, skol- och sjukhusbibliotek. Naturligtvis skall även personalen från den regionala högskolans bibliotek delta. För att all personal skall ha möjlighet att vara med, repeteras föreläsningar, seminarier och diskussionsgrupper minst fyra gånger. Anna, som är ansvarig för mediedagarna, gläds åt den förväntan på dem hon fick möta vid senaste videopersonalmötet. Så bra det känns att kunna mötas oftare numera, antingen i levande livet eller med hjälp av de digitala kablarna! Det innebär bl.a. att det pratas mer talböcker i större personalgrupper, och benägenheten att lämna talboksfrågor till bara en enda person nästan har försvunnit. Regionbibliotekets distributionscentral är numera hjärtat i verksamheten med information och textmassor som skickas snabbt som i vener och artärer genom den regionala samhällskroppen. Fast i sanningens namn är det kanske så att tillflödet genom venerna mest kommer från universitets- och högskolebibliotek och specialbibliotek som TPB. Och ut från regionbiblioteket pumpas dagligen livgivande texter, bilder och ljud till mottagarnas glädje och förkovran. Det är dags att se över den rullande talboksplanen lite senare i år. Personalen i de lokala biblioteken verkar vara nöjda med nyordningen – för att inte tala om vad låntagarna uppskattar den. Numera är det svårt att förstå varför det egentligen behövde bli så långa köer ibland på eftertraktade talböcker. Det gamla länsbiblioteket hade ju talbokstillstånd och kunde ha gjort fler kopior då också. Men det går förstås så mycket lättare numera, särskilt som biblioteken alltid har tekniskt kunnig personal knuten till sig och den nya tekniken gjort det mesta möjligt (känns det som …) Insikten om att en talboksförsörjningsplan är väsentligen annorlunda än en medieförsörjningsplan för människor utan funktionshinder har äntligen slagit rot i regionen. Det är ju inte meningen att den s.k. smala litteraturen skall finnas här på hyllorna, inte ens i det största biblioteket – det går ju förbluffande snabbt att få hit nästan vad som helst som inte är det mest lästa från TPB med elektronisk distribution. I stället finns många fler av de mest efterfrågade böckerna till hands för låntagarna, både i regionbiblioteket och i alla lokala bibliotek. Glömd är den tiden, då den uppsökande verksamheten fick nöja sig med att ta ut till bokbusslåntagare, arbetsplatsbibliotek och servicehus det näst senaste, föralldel tillsammans med både klassiker och de där böckerna som tål att läsas om och om igen. Nu kan många fler läsa samma talbok på en gång, eftersom de mest använda optiska skivorna kan användas för stunden (nåja, för året, kanske …) till den sortens böcker det alltid var långa köer på förr. Att vara kulturpolitiskt ansvarsmedveten i talbokshanteringen är ju att se till att låntagarna får de böcker de vill läsa ur den bredd i utgivningen vi har i Sverige. Att olika typer av böcker har sin ursprungliga tillhörighet i olika bibliotek behöver inte läsarna bekymra sig om. Och för personalen är det självklart att de näraliggande intressena skall tillfredsställas nära, medan de mer speciella tillfredsställs från specialbiblioteket, dvs. TPB. Allt tar nästan lika kort tid numera. Tillbaka till nutid: Utredningen föreslår, att grunden för den framtida svenska talboksmodellen skall vara: • en talbok är lagrad i ett standardiserat digitalt format (DAISY) och kan kopieras på en cd- romskiva, på kassettband eller på annat medium eller som datafiler • TPB är en central myndighet med övergripande ansvar för produktion och bibliografisk beskrivning av talböcker • TPB har fortsatt ansvar för information och rådgivning till folkbibliotek och andra inom sitt verksamhetsområde • TPB är lånecentral för talböcker • det lokala biblioteket har fortsatt roll som låneförmedlare gentemot enskilda personer • länsbiblioteken/regionbibliotekens viktigaste roller inom talboksverksamhet är att stödja och arbeta med läsfrämjande insatser och kompetens- och teknikutveckling samt teknikstöd för regionens bibliotek. Regionala talboksplaner bör utarbetas. De analoga regionala depåerna kommer att fungera som hittills, så länge behov och efterfrågan finns. 20. Kostnadsbedömningar Vilka resurser som kan användas för systemskiftet blir naturligtvis avgörande för hur lång tid förändringen kommer att ta. Att i dag precisera kronor och ören för de nödvändiga åtgärderna är tyvärr inte möjligt. En del av de tekniska landvinningar, som ett fullständigt teknikskifte bygger på, är i dag ännu inte i sin slutgiltiga form och därför inte korrekt prissatta. För att göra övergångstiden – och dubbelproduktion samt dubbel apparatanvändning – så kort som möjligt, krävs att tillgången till digitala talböcker och utbytet av läsapparater ligger i fas. Ju kortare denna övergångstid är, desto lägre blir den totala samhällskostnaden. Vad man kan peka på i dag är vad som kommer att kräva finansiering utöver befintliga anslag. Överföring av analoga talböcker till digitala Hösten 1998 har TPB ca 57 500 analoga titlar talböcker och ca 300 digitala. Många faktorer spelar in vid bedömningen av vad överföring kan komma att kosta. Frågor man måste besvara före kostnadsberäkning är t.ex.: • hur många titlar skall överföras i inledningsskedet till teknikbytet? Är det möjligt att täcka behovet av de mest efterfrågade böckerna, om man till en början överför t.ex. 10 000 titlar och därefter gör överföringarna efterhand, efter förfrågan? Hur lång tid får det ta innan alla titlar är överförda? • vilken ambitionsnivå skall man ligga på för överföringar? I en lägsta ambitionsnivå har man kvar all information om själva hanteringen av kassetterna som finns i en analog talbok (sådan som gäller att vända sida, byta kassett osv.), och läsaren av den digitala boken får i så fall stå ut med denna då oväsentliga information. En högsta ambitionsnivå kan innebära, att allt, som hör till endast den analoga talboken, inte den digitala, har rensats bort och ljudet förbättrats. Däremellan kan man naturligtvis hitta flera ambitionsnivåer. Valet av nivå kan bero på typen av bok eller material, t.ex. om det är skönlitteratur eller en komplicerad studiebok. De mest använda titlarna (skönlitteratur oftast) bör naturligtvis göras i rensat skick direkt, men kan man tänka sig ett enklare – och billigare förfarande för enstaka lån, om man gör ett större redigeringsarbete så fort beställning nummer två eller tre kommit in? En enklare överföring skulle i den här meningen betyda, att man inte rensar bort de anvisningar, som hör till kassettversionen utan generellt ber läsaren ha överseende med och bortse från uppmaningar om att byta sida o.dyl. • i vilken mån måste manuell efterredigering göras? Av stor betydelse för arbetsinsatserna och effektiviteten vid överföringen är att indexeringen kan göras automatiskt, dvs. att de tonsignaler som finns i den analoga talboken för kapitel, sidnummer m.m. indexerar den digitala talboken utan behov av manuell efterredigering. En svårighet för kostnadsberäkningar för både nyinspelning och överföring är, att det format, som är fastställt internationellt och skall gälla framöver för talböcker, samt verktygen för att arbeta med det just nu håller på att färdigställas och prövas. Det finns alltså ingen erfarenhet att luta sig mot för tillfället. Det är av stor vikt, att TPB skaffar egen utrustning för att bygga upp kompetens inom området, bl.a. för att kunna göra bra upphandlingar i framtiden. Om TPB skulle bygga upp en egen teknisk kapacitet för överföring 20 gånger den inspelade bandtiden och grovt beräknar kostnad för personal och investering i utrustning, skulle överföringen kunna kosta ca 50 – 200 kronor per bandtimma beroende på svårighetsgrad. TPB kommer också att behöva upphandla överföring externt. Enligt ovanstående, mycket grovt beräknade kostnader, kan kostnaderna för överföring av 10 000 titlar ligga på mellan 5 och 20 milj. kr. Kostnad för masterkopior och kopior tillkommer. Alla analogt producerade talbokstitlar kommer inte att överföras. En del äldre litteratur som inte efterfrågas kan antingen placeras i slutarkiv eller lånas ut på kassett. Biblioteken bör under lång tid framåt ha beredskap att låna ut kassettbandspelare till titlar, som inte blir eller ännu inte är överförda. Av TPB:s 57 500 titlar är ca 80 procent producerade av TPB. Övriga titlar är köpta som talböcker från Btj, Krelib/Lyss och Inläsningstjänst eller inköpta från Finland och andra talboksproducerande länder. En fråga är vem som skall bekosta överföringen av dessa ofta efterfrågade titlar och av titlar som producerats av länsbiblioteken eller SIH. En mindre del av TPB:s bestånd består av kassettböcker i talboksemballage (mest engelska titlar). Dessa kan inte alls överföras av TPB. Överföringsarbetet behöver komma igång i stor skala under år 2000. Under en treårsperiod behöver ca 10 000 av de mest efterfrågade titlarna överföras. Av dessa efterfrågade titlar har ca 30 procent framställts av andra producenter än TPB. Det är inte troligt, att dessa producenter (varav en har försatts i konkurs) har resurser för att själva bekosta överföringarna, lika lite som TPB har det i dag. En plan för finansiering av överföringar av TPB:s talboksbestånd bör alltså även omfatta dessa titlar framställda av andra talboksproducenter. Det är viktigt, att talboksläsaren som resultat av digitaliseringen inte får ett begränsat utbud av tillgängliga titlar. Att överföra analoga, befintliga talböcker till digitala blir en ny uppgift för TPB. För överföring i större skala finns i dag ingen finansiering. En tids- och finansieringsplan behövs. Slutpunkten bestäms av tillgången till kassetter och kassettbandspelare. Hjälpmedel Kostnad för hjälpmedelsförsörjningen kommer att vara den tyngsta utgiftsposten för att läshandikappade skall kunna få del i den väsentligt förbättrade lässituation, som den digitala talboken innebär. Eftersom det i dag inte finns någon statistik över antalet möjliga och intresserade talboksläsare, kan bara grova beräkningar göras. I generell information om talboksverksamhet brukar man utgå ifrån att ca 4 procent av befolkningen i landet, dvs. ca 335 000 personer, är talboksberättigade och att ca en procent är talboksläsare, dvs. ca 83 000 personer. Det finns ingen tillförlitlig statistik över hur många personer som fått en bandspelare som fritt tekniskt hjälpmedel. Om alla de ca 83 000 talboksläsarna i dag skulle utrustas med en specialapparat för läsning av digitala talböcker alternativt en dator, skulle det med dagens pris på tillgänglig uppspelningsapparatur kosta per person ca 4 000 kronor exklusive moms (priset är beroende av dollarkursen). Totalkostnaden, mycket grovt räknad, för att förse alla talboksläsarna med digital läsutrustning skulle bli ca 332 milj. kr. exklusive moms. Dock kan man anta att, om volymen på hårdvaran har nått en för marknaden intressant nivå om något år, konkurrens och/eller framtagning av andra typer av spelare har lett till att enhetspriset på uppspelningsapparater sjunkit till en annan nivå. Att förse alla läshandikappade med särskilda digitala uppspelningsapparater på en gång är inte möjligt, eftersom tillverkningen inte nått så stor volym ännu. Att Sverige 1998 är världens datortätaste land och att därmed många hushåll är försedda med datorer med multimediakapacitet, dvs. med möjlighet att läsa talböcker, underlättar naturligtvis åtkomligheten till digitala talböcker. 49 procent av dem som svarade på TPB:s användarenkät ansåg, att en spelare för digitala talböcker skall vara fritt tekniskt hjälpmedel. Enligt Handikappinstitutet förnyas varje år 15 – 20 procent av läsutrustningen från hjälpmedelscentralerna i landet. Det är dock en minoritet av talboksläsarna som har fått tillgång till sådan utrustning. Om utbytet av läsapparater för digitala talböcker skall gå i den takten, tar det lång tid innan teknikskiftet kan vara genomfört. Att hjälpmedelscentralerna till en början måste räkna med att förskriva både den avancerade kassettbandspelaren och cd-rom-spelaren är också en fördyrande omständighet. Nyinspelning Nyinspelningar av talböcker bör kosta något mindre med digital teknik än med analog. Det bör ta kortare tid att läsa in en digital talbok, eftersom justeringar kan göras direkt och enklare än med analog teknik. Korrekturändringar sker mycket enklare. Den totala framställningstiden för en ny titel bör alltså bli kortare och priset därmed lägre. Materialåtgången för en digital talbok är mindre än för en analog. Den totala produktionskostnaden för en digital talbok kan därför grovt beräknas bli ca 10 procent lägre än för en analog. Dock balanseras under de första åren den lägre produktionskostnaden mot kostnaden för kopiering till både digitala och analoga kopior. Först när den digitala talboken fått genomslagskraft och låntagarna mest vill ha och kan använda den digitala boken kan man räkna med sjunkande totalkostnad för nyinspelningar. Arkiv I initialskedet krävs medel för inköp av teknisk apparatur hos TPB, för att TPB skall kunna utveckla intern kunskap och möjligheter att ställa krav på företag, som anlitas för inläsning och överföring. Även kostnad för arkivering av digitala talböcker kan komma att belasta investeringsanslaget, om det arbetande arkivet finns hos TPB, alternativt driftsanslaget, om tjänsten upphandlas. Kostnader för framtagande och handhavande av arkivexemplar/säkerhetskopia måste beräknas, om det beslutas att även talböcker skall arkiveras för forsknings- och andra behov, liksom andra medier. Utrymmesbehovet för ett digitalt arkiv torde vara relativt blygsamt. Arkivet för ljud och bild (ALB) bör finnas med som samtalspart i frågor som gäller arkivering av talböcker. Det bör diskuteras, om det i framtiden skall finnas två masterkopior av varje bok: en som används kontinuerligt för kopiering hos TPB eller den, som TPB ger uppdraget att kopiera, och en säkerhetskopia för forskningsändamål o.dyl. hos ALB. Det är svårt att se någon rimlig anledning till att medier för funktionshandikappade skall undantas från principen om att bevara alla medier till eftervärlden. Det är möjligt, att det kostar ungefär lika mycket att ta fram två digitala arkivexemplar som ett analogt. Portokostnader för blindskrift Inrikes blindskriftsförsändelser är befriade från alla avgifter. Som blindskriftsförsändelse räknas talböcker, taltidningar, punktskriftsböcker samt andra försändelser på kassett eller punktskrift för synskadade. Portobefrielsen innebär, att Posten får ersättning för portokostnaderna från Post- och telestyrelsen. Postens beräknade kostnader för blindskriftsförsändelser 1998 är ca 44 milj. kr. Hur stor del av denna kostnad som gäller distribution av talböcker går enligt Posten inte att skilja ut i dagsläget utan först efter en detaljerad undersökning. Postdistributionen av talböcker kommer inte att upphöra med teknikskiftet. Dels kommer de analoga talböckerna att efterfrågas och lånas under flera år framåt, dels kommer det att finnas behov av postbefordran av digitala talböcker även i framtiden. Dock kommer med största sannolikhet portokostnaden att minska efterhand som distributionen av talböcker per t.ex. bredbandselektronik ökar. Eftersom en digital talbok alltid ryms i ett emballage, minskar antalet försändelser för digitala talböcker även i vanlig posthantering. Ett emballage med en digital talbok väger dessutom mindre än ett med en analog talbok. Med dagens utrustning väger ett emballage med en DAISY-bok med upp till 20 timmars speltid, inklusive en bärare, 150 gram. Ett emballage med 8 kassetter med maximalt 12 timmars speltid väger ca 625 gram. En intressant fråga är hur de framtida kostnadsminskningarna för staten vad gäller portokostnader för blindskrift skall hanteras. Ett förslag är att omfördela medel för delfinansiering av ökade kostnader för genomförande av teknikskiftet. Samordning? Väsentligt för kostnadsberäkningen för byte från ett analogt till ett digitalt talbokssystem är de teknikförändringar, som näraliggande områden står inför. Skulle en samordning av t.ex. DAISY-formatet till att gälla både talböcker och taltidningar vara en kostnadssänkande åtgärd? Detta bör studeras närmare än vad som varit möjligt i föreliggande utredning. Eventuella samordningsvinster torde gälla även statens investeringar i utrustning för digitala inspelningar, överföringar, uppspelningsapparater osv. inom de två myndigheterna. Om det visar sig vara intressant och möjligt att använda DAISY-formatet för taltidningar, är den största samordningsvinsten kanske sänkta kostnader för framtagande av nytt taltidningssystem. Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH) samarbetar med TPB om talboksutveckling. Även SIH är intresserat av den förbättrade studiesituation den digitala talboken erbjuder. Från användarsynvinkel är det önskvärt att de tekniska förändringarna inte innebär att den läshandikappade måste använda flera olika digitala system, som kräver olika, nya apparater. Överväganden Underlaget för kostnadsberäkningar är i dag alltför vagt och osäkert, även om det finns stora chanser till tydligare bild inom ett halvår. Finansieringsmöjligheterna beror till stor del på om de tekniska förändringarna som gäller talböcker, taltidningar och offentligfinansierade läromedel på kassett görs i samklang eller var för sig. Kostnadsberäkningar och finansieringsförslag måste läggas över till en ny talbokskommitté för vidare utredning. Eftersom de tekniska förändringarna redan pågår, brådskar det med utredningsarbetet. Utredningen föreslår att regeringen tillsätter en talbokskommitté som skyndsamt arbetar med bl.a. följande områden: • Överföring Tidsplan och finansiering av skiftet till digitala talböcker vad gäller överföring av de nuvarande, analoga talbokstitlarna utreds närmare. • Målgruppens storlek en undersökning om hur gruppen talboksläsare ser ut, om vilka och hur många ur de olika grupperna talboksberättigade personer, som vill och kan läsa talböcker. En sådan undersökning behövs inte minst som underlag för kostnadsberäkningar för hjälpmedel. • Hjälpmedel finansieringen av de hjälpmedel som behövs för att läshandikappade skall kunna tillgodogöra sig den nya tekniken på talboksområdet. 21. Förslagen i sammanfattning Grunden för förslagen finns i såväl den svenska social-, handikapp- och kulturpolitiken som i de av Sverige undertecknade reglerna/konventionerna från FN om delaktighet och jämlikhet för funktionshindrade samt om barnets rättigheter. 1. Utredningen föreslår, att grunden för den framtida svenska talboksmodellen skall vara: • en talbok är lagrad i ett standardiserat digitalt format (DAISY) och kan kopieras på en cd- romskiva, på kassettband eller på annat medium eller som datafiler • TPB är en central myndighet med övergripande ansvar för produktion och bibliografisk beskrivning av talböcker • TPB har fortsatt ansvar för information och rådgivning till folkbibliotek och andra inom sitt verksamhetsområde • TPB är lånecentral för talböcker • det lokala biblioteket har fortsatt roll som låneförmedlare gentemot enskilda personer • länsbiblioteken/regionbibliotekens viktigaste roller inom talboksverksamhet är att stödja och arbeta med läsfrämjande insatser och kompetens- och teknikutveckling samt teknikstöd för regionens bibliotek. Regionala talboksplaner bör utarbetas med utgångspunkt i behov och möjligheter i respektive region. De analoga regionala depåerna kommer att fungera som hittills, så länge behov och efterfrågan finns. Intentionerna med TPB:s utredning och rapporten som sådan är att materialet skall vara underlag för en ny talbokskommitté. Utredningen visar tydligt på behovet av att några frågor penetreras på en annan nivå än myndighetens. 2. Utredningen föreslår, att regeringen tillsätter en talbokskommitté som skyndsamt arbetar med bl.a. följande områden: • Överföring Tidsplan och finansiering av skiftet till digitala talböcker vad gäller överföring av de nuvarande, analoga talbokstitlarna utreds närmare. • Hjälpmedel Finansieringen av de hjälpmedel som behövs för att läshandikappade skall kunna tillgodogöra sig den nya tekniken på talboksområdet måste lösas. • Gemensamt digitalt format för talböcker och taltidningar Eftersom både TPB och TTN står inför teknikskiften, kan det finnas anledning att undersöka, om behovet av medel för nödvändiga investeringar totalt kan minska med utökat samarbete eller utökad samordning. T.ex. bör undersökas, om även taltidningar kan använda det digitala format, som internationellt beslutats om för talböcker. • Målgrupp En undersökning görs om hur gruppen talboksläsare ser ut, om vilka och hur många ur de olika grupperna talboksberättigade personer, som vill och kan läsa talböcker. En sådan undersökning behövs inte minst som underlag för kostnadsberäkningar. • Upphovsrätt En översyn görs av 17 § i upphovsrättslagen, Framställning av exemplar åt synskadade m.fl., samt av talbokstillstånden. Utredningen föreslår, att regeringen ser till att undantagsreglerna för framställning av exemplar för synskadade m.fl. moderniseras genom att anpassas till nya medier, överväger att slopa förbudet att framställa exemplar för synskadade m.fl. om verket kommit ut i handeln samt uppmärksammar funktionshindrades behov av att få tillgång till det elektroniska kulturarvet. • Talböcker i utbildningen Ett samlat grepp tas om hela läromedels- och kurslitteraturförsörjningen för läshandikappade studerande på alla utbildningsstadier för att ge landets läshandikappade en väsentligt förbättrad studiesituation, mer lik den för icke läshandikappade. Behovet av ett samlat grepp för läromedels- och kurslitteraturförsörjningen för alla läshandikappade i landet har tidigare framförts i TPB:s redovisning 1998 av Bidrag till vissa studiesociala ändamål. Stöd till produktion av studielitteratur för läshandikappade högskolestuderande. Det otillfredsställda behovet av talböcker för studieändamål uppenbaras ständigt av TPB-låntagare, studerande och/eller föräldrar, som vill hjälpa sina barn med skolarbetet. FUNKIS-utredningen (SOU 1998:66) begär också en övergripande studie av läromedelssituationen. Många förslag gäller myndigheten TPB:s egen verksamhet och är avhängiga beslut i TPB- styrelsen eller på verksamhetsnivå: 3. Utredningen föreslår, att TPB förbereder sig inför det definitiva teknikskiftet med • övergång till digital produktion helt från den 1 maj 2000 • fortsatt kompetensutveckling inom digital teknik och andra områden av vikt för teknikskiftet • projektverksamhet under 1999 som bygger upp och förstärker erfarenheterna av analog till digital överföring, A/D, och nyproduktion av digitala talböcker • projekt med försök till distribution av digitala talböcker med hjälp av bredbandsteknik som inleds under 1999 • projekt i syfte att finna passande lösningar för ett framtida, storskaligt arbetande digitalt arkiv för TPB inleds under 1999. För att TPB skall kunna arbeta med det förestående teknikskiftet så effektivt som möjligt, krävs att kompetensnivån generellt sett inom personalstyrkan höjs. Detta kan göras genom vidareutbildning av befintlig personal och genom att vid nyanställningar lägga vikt vid teknikkunnande. Länsbibliotek Sydost och Länsbibliotek Västmanland är båda intresserade av att från 1999 pröva distribution av digitala talböcker via bredband med stöd av TPB. Andra intressenter i sådana projekt kan vara Bibliotekstjänst AB, Enter AB, SUNET och eventuellt Telia AB. Även Umeå universitetsbibliotek är intresserat av ett sådant projekt. 4. Utredningen föreslår, att TPB fördjupar sina strävanden att åstadkomma en attitydförändring hos landets biblioteksledningar och bibliotekspersonal för utökad förståelse för läshandikappades situation. De synpunkter, som bl.a. har kommit till uttryck i svaren på TPB:s användarenkät inom utredningens ram, visar att läshandikappade ibland känner sig maktlösa gentemot sina lokala bibliotek och har svårt att få respekt för sin situation. Detta måste förändras, t ex med hjälp av informationsinsatser och fortbildning av olika personalgrupper. TPB:s informationsuppdrag bör understrykas. Det kan i sammanhanget poängteras, att många läshandikappade är nöjda eller mycket nöjda med den service de får från sina respektive lokala bibliotek. Vad som måste eftersträvas är, att fler människor känner sig delaktiga och jämlika vad gäller samhällets informations- och biblioteksinsatser. Litteratur Användarkrav på nästa generation talbok. En intervjustudie. SISU-publikation 97:03. 1997 Att lämna skolan med rak rygg. (SOU 1997:108) Dyslexiutredningen Bergman, Lena, Talböcker i grundskolan för elever med läs- och skrivsvårigheter. Rapport från ett projekt 1990 – 1992. TPB Rapport 1995:2. Bergman, Lena, och Edmarker Hultin, Gunnel, Talböcker i särskolan. Rapport från ett projekt 1987 – 1990. TPB Rapport 1993:1. Bibliotekslagen (1996:1596) Boken i tiden (SOU 1977:141). Betänkande från utredningen om boken och kulturtidskriften. SOU 1997. Christensen Sköld, Beatrice, Talboksverksamheten vid Göteborgs stadsdels- och sjukhusbibliotek. Redovisning av en intervjuundersökning våren 1997. TPB Rapport 1997:1. DAISY-konsortiets hemsida: www.daisy.org Ekegren, Staffan, ”Det var ju inte dum jag var”. 13 dyslektiker begär ordet. Örebro 1996. E-plikt. Att säkra det elektroniska kulturarvet (SOU 1998:111) EU-parlamentets och rådets förslag till direktiv om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (1997-12-10, översatt till svenska 1998-03-31) Folkbibliotek i Sverige. (SOU 19884:23). Folkbiblioteksutredningen 1980. FUNKIS – funktionshindrade elever i skolan (SOU 1998:66). Funktionshindrades tillgång till kultur. Kartläggning och handlingsprogram. Rapport från Statens kulturråd 1998:3. Handikappad. Integrerad. Normaliserad. Utvärderad. (SOU 1980:34) Delbetänkande från Integrationsutredningen 1980. SOU 1980:34. Hedlund, Stig, Den digitala talboken. En teknikstudie. 1997. Högskolestudier trots handikapp. Elva högskolestudenter med synskador, dyslexi och rörelsehinder har i Studielitteraturprojektet använt datorer, ny teknik och nya media i sina studier. Handikappinstitutet, Rapport & Dokumentation nr 47. IT för funktionshindrade och äldre. Förslag till handlingsprogram för åren 1998 - 2002. Utg. av Handikappinstitutet 1997. Kaldo, Malin, Ordrike. Reportage från ett möjligt Sverige. 1997 Kultur åt alla (SOU 1976:20). Betänkande av 1965 årshandikapputredning. Lagen (1993:387) om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS Lundgren, Lena, Barn med läs- och skrivsvårigheter behöver talböcker/bok och band. Rapport från ett projekt i Stockholms län 1998. Lundgren, Torbjörn, & Ohlis, Karin, Vad alla lärare och rektorer bör veta om läs- och skrivsvårigheter. 1995. Läromedelskassetter för dyslektiker. Skolverkets rapport nr 87, september 1995. Negroponte, Nicholas, Leva digitalt. Stockholm 1995. Nilsson, Eva, Synskadade och informationsteknologin – en studie av dagsläget. SRF Rapportserie 1997:2. Nästa generation talbok. Rapport från arbetsgruppen för brukarkrav från synskadade på nästa generation talbok till Nordiska samarbetskommittén 1995-06-22. Om handikappolitik. Regeringens skrivelse 1996/97:120. Perspektiv på funktionshinder och handikapp. Red. Av Magnus Tideman.1996. Peurell, Erik, Elektronisk publicering av litteratur och print-on-demand. En inventeringsrapport från projektet ”Nya vägar för boken”. Rapport nr.1. Prel. uppl. På väg mot 2000-talet. Användarnas krav på nästa generation talböcker. En rapport från European Blind Unions expertgrupp för nästa generation talböcker. SRF Rapportserie 1998:2. Regionala biblioteksuppgifter. Rapport från Statens kulturråd 1978:1. Salamanca-deklarationen och handlingsram för undervisning av elever med behov av särskilt stöd. 1997. Ett samhälle för alla (SOU 1992:52). 1989 års handikapputrednings slutbetänkande. Socialtjänstlagen (1980:620), SOL . Svanberg, Lasse, Den elektroniska hästen, ett resonemang kring en galopperande teknisk utveckling. Debattskrift utgiven av Videogramutredningen. Stockholm 1979. Synskadades bibliotek (DsU 1978:7). Förslag angivet av arbetsgruppen för Synskadades riksförbunds bibliotek. Talboks- och punktskriftsbiblioteket. Anslagsframställningar, verksamhetsberättelser, årsredovisningar m.m. 1980 ff. Talboks- och punktskriftsbibliotekets hemsida: www.tpb.se Talböcker - utgivning och spridning. (SOU 1982:7). Betänkande av Talbokskommittén. Upphovsrättslagen (1960:729 väsentligt ändrad 1993:1007), URL. Åtgärder för att bredda och utveckla användningen av informationsteknik. Regeringens proposition 1995/96:125. Önnestam, Mona, När böckernas värld öppnar sig. Dyslektiker berättar om talböckernas stora betydelse. TPB Rapport 1998:1.